Öl och Sightseeing i Bukarest

Reseberättelser

Dag 9. Kryssning på Dniepr.

Vi vaknar på det Michael kallar för Kaminsky-reservoaren. Den är stor och kallas även för Naturreservatet Volga-Kama. Ovanför oss har vi gott om moln och som vanligt är det bara reseledaren som kommer till fikat före frukosten.

Vid klockan 09.10 kvittrar det i högtalarna och några röster berättar på olika språk om reservoaren och att det är 40-50 km från Klementschuk. Tio minuter senare står vi på däck för att titta på Svitlowske, platsen där de svenskar som förlorade i Poltava hamnade eftersom Maisepa hade en egendom på den platsen. Vi blev så frågvisa att Michael började berätta historier tidigare än aviserat. Eftersom översättningarna då blev omöjliga fick några av oss det svårt.

Nu går vi in från däck för att titta på den fjärde delen av filmen om hur Ukraina kom till. Den sträcker sig till klockan 10.20 och vi har en informationsträff i läsesalen om 40 minuter. Här blir det inte långa raster. Vi hinner ändå lägga märke till en stor fabrik med höga skorstenar.

Informationsträffen handlar om programmet för idag och för några dagar framåt innan det mynnar ut i att vi pratar om lite allt möjligt. Först konstaterar vi att fabriken nu blivit större och att det är ett smältverk. Guiden pratar om att Poltava är den rikaste regionen eftersom den har järn, gas och olja. Han säger att den till och med är rikare än Donbas. Vi pratar om de ukrainska och ryska språken samt hör hur ryssarna nu ogillar Sovjetunionens sammanbrott. Utanför fönstret har vi nu något som kallas för resterna av ett smältverk.

Michael berättar om sin kusins syster som var 86 år gammal när hon dog förra året. Hon skall ha drömt om korv från förr och ha haft svårt att förstå vad skatter används till och ha önskat att få tillbaka Sovjetunionen. Vi frågar om ukrainarna vill bli en del av Ryssland och får svaret att ungefär 5 – 7 % av de äldsta vill det men att 75% av befolkningen önskar sig medlemskap i både NATO och EU. För bara något år sedan var det bara 30% som ville det.

Guiden fortsätter med att prata om sin far som var född 1915 och att han själv arbetade som musiker i armén och blev språklärare. Pappan var chaufför i armén i fem år till 1945. Michael berättar att Stalin ansåg att det bara var Sovjet som vann andra världskriget och att hans karriär som militär sångare gav honom en placering i Östtyskland och att lönen var 15 tyska mark per dag. Han fick också ett glas mjölk om dagen för att vårda rösten.

Ukrainarna ser sig enligt guiden som demokratiska och här är det inget problem att kritisera President Boroshenko. Men det är ett problem att löner och pensioner hållit sig på en stabil nivå medan priserna stigit. Många måste fortsätta att arbeta efter pensionen. Michael säger att 5 – 7 miljoner ukrainare flyttat till utlandet och fortsätter med att berätta om de många ryssarna som arbetade i gruvor i Gorloka nära Donbas. Han säger att många av dem var busar som kommit direkt från fängelser.

Han pratar om Krim och ifrågasätter varför ryssarna skall ha en hamn där. Tatarer och greker skall också ha varit där och ha lika starka argument för att styra området som ryssarna. Peter den Store säger han var ”stor” för ryssarna men inte för Ukraina och går tillbaka till att prata om statistiken för slaget vid Poltava och att det finns flera monument för det. Ganska precis klockan 12.00 lämnar vi läsesalen för att få lite tid för oss själva innan det är dags för lunch.

Enligt programmet skall vi passsera slussen i Kremenchug klockan 16.00 men vi är där en hel timme tidigare. Då har vi passerat en bro som är i två nivåer och där den undre är öppningsbar och för järnvägen. Den öppnas en eller två gånger om dagen och vid en bestämd tid. Vi var tidiga och fick därför både köra mycket långsamt och vänta nära bron.

Nu är klockan 16.50 och vi går till kaptenens brygga. Där får vi veta att det här skeppet byggdes 1976 av östtyska och ryska konstruktörer. Arkitekten var Vochechich och 2002 renoverades båten och blev Dniepr Princess. Som mest kan 280 passagerare färdas med det 125 meter långa fartyget och vi kommer inte att komma över 13 knop eller vilja stäva fram längre från kusten än 12 mil (miles) trots att Dniepr Princess är tänkt att vara en flodbåt som klarar hav. Här i styrhytten, ”bryggan”, vaktar alltid tre personer och kaptenen själv har oftast vakt på natten då navigeringen är mer manuell än på dagen. Under oss finns 3 motorer om 4000 hästkrafter vardera. Vi får ström från 4 dieselgeneratorer och i de 6 slussarna vi kommer att ha passerat blir det 1 meter till godo på vardera sidan. Nästa sluss har något samröre med en författare och vi får veta att det här skeppet tidigare åkte till Sevastopol och därifrån med buss till Yalta. Svarta havets är 2224 meter djup och djupaste punkten är nära Yalta. Radarn vi har ovanför oss skall vara så detaljerad att även en rökare syns på den. Michael pratar om att han idag var med en israel i motorrummet och säger att båten konsumerar 5 ton drivmedel per dag samt har en kapacitet om 200 ton färskvatten. Vi gör av med ungefär 80 ton färskvatten varje dag. Besättningen är 78 personer och vi får veta att det är helgonet Nicholas dag idag samt att han även har en dag i december.

Framför oss ser vi ut att ha ett hav men på sjökortet ser vi att en båt av vår storlek bara har en liten ränna att åka i eftersom resten av sjön är grund. Djur, fåglar och andra båtar lyser med sin frånvaro. På ytan till det bruna vattnet ser vi ett grönt damm. Alger blommar och vi roar oss med att fotografera varandra sittandes i den aningen pompösa och mjuka kaptensstolen.

Nu har vi haft lite egen tid och står i den översta baren eftersom det snart skall bli ett event av kaptenens avskedscocktail. Klockan har hunnit bli 18.30. Cermonin är färdig på en kvart och strax efter det sitter vi till bords i restaurangen. Ganska omgående blir det livat eftersom det är någon som fyller år och efter det presenteras kökspersonalen.

Mätta och glada går vi tillbaka upp till den översta baren för något som kallas ”besättningens föreställning”. Den består av sång, musik och några sketcher. Vår lokalguide sjunger några sånger och vår egna servitris, Irina, gör ett energiskt och bra framträdande som popsångerska. Medan det sjungs och dansas åker vi på något sätt under en bro som ser ut att vara för låg för vår båt.

När vi går och lägger oss är har vi ett lugnt och grunt hav runtomkring oss. Ibland kommer någon båt men de är väldigt få.