Öl och Sightseeing i Bukarest

Reseberättelser

Dag 8. Zaporizhia.

Skeppet stävar vidare på sjön medan vi har en fin och lugn morgon. Hela tiden har vi jordbruksmarker vid stränderna. Ibland har de vallar av något som ser ut som modellerad sandsten. Tidigt på morgonen försöker några män att motionera i gångarna på däck. Det är svårt eftersom de så ofta måste vända men en rask promenad fram och tillbaka har blivit kompromissen.

Strax innan vi når Zaporizhia ropar en guide ut på tyska att ett skepp lagt sig på den plats där vi förväntas stå och att vi därför måste åka vidare. Meddelandet följer på kinesiska. Några av oss möter reseledaren som först nu fått veta ändringen av ankringsplats. Han vill ha tag på den som kan öppna till rummet med mikrofonen eftersom meddelandet inte gick ut på engelska. Till sist hittar han guiden som missat att informera men som vet hur man råder bot på det. Snart hör vi meddelandet på svenska men då är vi redan halvvägs in i slussarna som vi annars skulle ha fått uppleva först i morgon.

Den här slussen tar oss upp många meter och vi ser beväpnade vakter ovanpå den. De är ett resultat av stridigheterna i östra Ukraina. Inne i slussen ser vi svalor och småfåglar som jagar runt.

Klockan har hunnit bli 09.55 när vi satt oss i en buss och åker längs Sopumi Avenue. Lokalguiden här heter Natalia och verkar vara väldigt trevlig. Hon pratar om vad vi ser längs vägarna. Det finns ett torg som kallas Poettorget. Maiakowsky diskuteras medan vi åker längs vattnet. Stadens namn betyder ”bortom forsarna” och är nu 6:e störst i Ukraina med ungefär 750.000 invånare. Det är en stad med många nationaliteter. Det är distrikt nummer 6 i den så kallade ”sociala staden”. Till höger ser vi ett konserthus och lyssnar till en kort föreläsning om att staden har många industrier . Det är dammen som gjorde att de hamnade här och att man byggde staden. Vi korsar Metaluriev Avenue och har ett monument av pelare till höger. Den är gjord av olika metaller och skall vara en medalj som staden fått för att vara det mest harmoniska området. Monumentet är i en stil som kallas konstruktivism.

Chauffören tar oss genom en park och över en järnväg. Natalia pratar om om år 1814, Chevchenka och en stig som är uppkallad efter honom. Han är också fadern till det ukrainska språket. Till höger ser vi texten ”I love Zp”, där love är gjort som ett hjärta. Bredvid finns ett krigsmonument och framför oss har vi en lång, rak och bred väg. Den här gatan hette tidigare Leningvägen och nu är det mycket som blänker längs den. Elektrikernas skola passerar till vänster och guiden berättar ett det är många skolor i staden. Bara högstadierna skall vara över 100 stycken. Vi ser att många av husen har rikligt med stuckatur på fasaderna. Några har röda trapphus med stuckatur.

Hon berättar vidare att fotboll är en populär sport och pekar ut ett stort köpcenter som är aningen mer anonymt än vad vi skulle hitta i Skandinavien. En lång historia följer om en lokal regissör som gett namn åt en biograf och plötsligt måste chauffören bromsa hårt men det blir inget problem av det.

Natalia pratar om att det ofta är blåsigt på stadens högsta kulle och att den inte är särskilt hög. Festivalstorget ligger där och strax efter det vänder vi helt om. Då får vi något som tycks motsvara stadshuset på vår högra sida. Längst upp och mitt på huset under taknocken hänger en gul och blå vapensköld och en ukrainsk flagga. Hon pekar ut det stora hotellet Inturist och säger att det inte längre har samma anseende som tidigare.

Nu går berättelserna vidare till att prata om Azovsjön 300 km söderut och som mest bara 14 meter djup. Hon jämför den med en tallrik. När vi korsar spårvagnsspår återkommer hon till hur viktig industrin är för staden. Vi kliver av bussen klockan 10.10 vid fontänen på Miakovskytorget. Den kallas för Livets fontän och är byggd av 3,7 ton granit. Runt den står olika stenar och vi går till den delade som är tillägnad olyckan i Tjernobyl. Under de 8 minuter vi får på oss att fotografera och titta i marknadsstånden klättrar en kvinna upp på en stege som är lutad mot en lyktstolpe av gjutjärn. Hon har en vattenkanna i handen och en annan kvinna ser till att stegen inte halkar. Det ser en aning osäkert ut men hon som klättrar mot de runda krukorna är bestämd. Bredvid dem finns en tredje kvinna men hon gör inget annat än att stå bredvid och prata. Blommorna i toppen av lyktstolpen arrangeras finare i vid de lamporna som varje stolpe har.

Det har bara gått tjugo minuter sedan vi klev av bussen när vi är tillbaka i den igen. Natalia pratar om ukrainska kommuner, Oblaster, och att vi snart kommer att passera en smal allé på vår högra sida. Den består av 47 ekträd som planterats för att hedra män som anses ha befriat staden. Deras ledare har fått ett monument i andra änden av allén.

Ett underligt torn med en koppling till Kreml är symbolen för det guiden kallar för den sociala staden. Vi ser en kraftledningsgata med väldigt många elledningar och några vita torn. Här finns även en McDonalds-restaurang. Guiden pratar om att staden var ockuperad i 26 månader från 1941. Hon berättar även att man vid renoveringar ofta la till en våning på husen och en del fönster ser ut ungefär som en termometer. Natalia säger att staden Kharkiv har en liknande arkitektur som den vi ser här.

Framför oss ser vi det som var ett monument till Lenin. Nu har sockeln en bild på en kosack och flaggor men det är inte tänkt att de skall få vara kvar. Bakom monumentet ser vi mot floden och när bussen svänger ned runt det pratar guiden om en tävling som skall ge sockeln ett nytt monument. Bussen tar oss ut på vägen som leder över dammen och vi lyssnar på en berättelse om den 750 meter långa och 62 meter höga slussen. Skillnaden i vattennivå är dock bara 37 meter och det tar 30 minuter att ta sig igenom enkammarslussen från 1980-talet. Direkt efter den slussen ser vi en äldre variant med tre kammrar. Natalia säger att den inte längre används. Medan vi passerar över slussarna ser vi en sjö på vår högra sida och nere till vänster finns bland annat några öar och rikligt med elledningar. Dammarna bevakas av några beväpnade vakter och guiden pratar om att det är samma stad på båda sidorna om dammen.

Vid monumentet över Alexander Winter får vi veta att han var chef över dammbygget mellan 1927-32 och att huset vi nu har på vår vänstra sida är där dammen administreras. Vi åker i en fin allé och har en cykelbana till höger om oss. Det här är västra sidan av Zaporizhia och här bor ungefär 300.000 personer. Natalia säger att den här delen av staden är känd för att vara mycket ren. Hon pratar också om att Dniepr är Europas tredje längsta flod efter Volga och Donau. Medan hon föreläser tänker vi att höghusen vi ser för tankarna till kommunistisk arkitektur. Chauffören svänger upp på en bro med ett blågult staket och guiden berättar om ön vi är på väg till. Hon kallar den för Hortitza och säger att den är 3000 hektar stor, 26 kilometer i omkrets och norra delen av den är hög medan den södra ofta översvämmas. En bom blockerar vår väg men en militär öppnar den. Vi är nu i ett skogsparti på en smal väg och här pratar de där framme om flora. Ön har 20 endemiska växtarter.

Klockan är 10.45 när vi står på en liten parkering på ön Khortytsia och ser mot den mäktiga dammen. Till vänster om oss finns ett fort i trä omringat av en mur av släta stockar med spetsar upptill och till höger en rund jordhög med urgröpning i mitten och två ingångar. Runt den löper ett dike. Mellan fortet och den runda försvarscirkeln verkar det vara en brant backe ned mot vattnet. Natalia berättar att dammen levererar 1,5 miljoner KwH energi och fortsätter med historier om de olika öarna. En av dem kallas för Kat a rinas soffa eftersom man säger att Katarina den Store skall ha sovit över där. Hon pratar om historien om Galuschki och Galeniki som matade varandra med en 1,5 meter lång sked och att de senare kokades. Vi hör även berättelsen om de två bröderna som förälskade sig i samma flicka och skulle vinna hennes gunst genom att simma i floden. Tyvärr drunknade båda och det blev bara ett pilsträd kvar där hon stod. Historien används nu som ett sätt att säga att det är dåligt att vela som hon gjorde mellan bröderna. Vi lyssnar även till historien om en belägring som sägs ha varit mot den här ön men som egentligen handlar om en av de mindre öarna. Författaren Gogol skall ha ändrat vilken ö det handlade om och sedan blev hans historia kvar. Medan guiden pratar ser vi en man med en lång hårtofs komma ut ur borgen. Tofsen skall vara kosackernas kännetecken. Han äter ett äpple och går förbi vår nyfikna lilla grupp som snart rör sig till kartan som är utanför borgens ingång.

Ingången till kosackborgen är ett torn och förr sägs dessa ha varit tio gånger högre än det vi går igenom. Tre hästar i bredd kunde då samtidigt rida genom porten. Längs stockmuren inne i borgen finns en cirkel av trähus. Mitt på gårdsplan står en stor träkyrka. Guiden pratar om att en staty är tillägnad Taras Boulba som Gogol skrivit om.

Här inne i borgen börjar vi med att titta på krutlagret eftersom det ligger nära toaletterna. Souvenirståndet bredvid platsen där vi väntar drar några av oss till sig medan vi väntar. Det är en fin dag och bekvämt att stå här på den runda innergården.

Nu börjar vi gå från hus till hus. Kanonlagret skall även ha fungerat som fängelse och vi får veta att en del fångar avled innan rättegång kunde hållas. Kosackerna gjorde inga egna skjutvapen utan använde sådana som de tagit från besegrade fiender. Vi ser flera halvmeterlånga rör fästs på en planka som ser ut som en kort och fyrkantig brödspade. Natalia kallar det för kosackernas maskingevär. En påse bredvid var tänkt att fyllas med järnskrot och kastas i huvudet på fienden.

Korin (??) kallar guiden huset där kosackerna bodde. De kunde vara upp till 70 personer i ett enda rum. Där valdes ganska ofta en ny ledare. Utställningen här inne visar redskap från hushåll och jordbruk. En lite speciell tallrik kallas Karnavka (??). Vår diskussion om fiske, jordbruk och handel landar till sist i historien om hur kosackerna uppfann ubåten. Fast egentligen handlar det om att de vände upp och ned på en eka och smög under den.

Med viss stolthet i rösten berättar Natalia att det funnits gott om stör här. Hon pratar om en annan Crucean-fisk som kan bli 3-5 kilo stor och som lättast fångas när det blåser östlig vind för annars stannar den gärna vid botten och fiske med nät är numera förbjudet. Nära fiskemodellerna finns en imitation av en enkel kvarn och ett stort hammarliknande träverktyg som avlägsnar skall. När vi undersöker dem försöker Mikael att hjälpa till med jämförelser från Sydostasien där samma verktyg fortfarande används.

Vi pratar om hur salt köptes på Krim och byttes mot varor från den här trakten samt att Vintergatan här kallas för ”Chumaskie”. Den är en del av stjärnsystemet som man navigerade efter. Längs vägen hade kosackerna många fiender och en del av dem var tatarer. Det är därför vagnen vi ser dekorerats för att bringa lycka.

Vandringen fortsätter in i den 22,5 meter höga furukyrkan som tillägnats Jungfru Maria. Flaggor hänger som över ingången och egentligen skall man bygga dessa kyrkor utan spik men här har man inte gjort så. Inne ser vi att det är en ortodox kyrka eftersom man byggt avdelningar för präster, kvinnor och män. Natalia begränsar det till att kyrkan är östligt ortodox och säger att det var första huset som byggdes i en ny by. Vi får också veta att helgonet Nicolas är en favorit bland kosackerna. Guiden fortsätter med att berätta om betydelsen av de olika delarna av ikonostasen vi har framför oss och att den utgör gränsen mellan prästerna och folket. På den ser vi Sankt Göran Maria. Kyrkan byggdes 2005 och helgades år 2008 av President Jusjenko.

Nu har vi gått vidare till det som kallas Piphuset. Det är tillägnat de fyra elementen och det första vi ser är ett konstverk gjort av pipor som hänger i snören från taket i en vågformation. 180 av de 280 piporna är original och de vita är östliga eller turkiska. Europeiska pipor känns igen på att de är tunnare. När de görs av trä har man använt björk och pilträd. Vi frågar om gran också använts men får veta att de storrökande kosackerna inte använde det träslaget. De mindre piporna kallas näsvärmare och de rökte främst örter och hampa eftersom tobak kom sent och var dyrt. Innan vi går ut mot kyrkan beskriver guiden de symboliska målningarna.

Här ute väntar vi på några av våra eftersläntare och lyssnar till Natalias svar på våra frågor. Vi vill in i ett hus och just som vi är samlade och skall gå in kommer en grupp asiater och smiter in före oss. Viss förvirring uppstår men till sist kommer vi in i hövdingens hus. Det var det andra huset som byggdes när en by skapades. Här inne ser vi tre rum och vi står i det i mitten. Det ser ut som en korridor eller vestibul med bänkar. I sovrummet står en säng men den är visst inte i original för det står i Krakow i Polen. Mönstret takbjälken över oss i matrummet är smyckad med så pass viktig symbolik att man ofta tog med sig sådana bjälkar när det var dags att flytta. Vi ser vapen på bordet och väggen.

I ett krig år 1683 skall ukrainska kosacker ha hjälpt en österrikisk kung att vinna mot turkar. Ivan Frans Kulchinski (??) var involverad och ett resultat av vinsten var en gåva om 300 säckar kaffe. Det var då en dåligt känd dryck men efter vissa experiment med att brygga kaffe med tillsats av socker, mjölk och honung fick man det som kallas ”A’ la Vienne”. Historien leder vidare till en om att kyrkan saknar klocka, att lokalguiden Michael försvunnit och att de vi tror är japaner tar sig in före oss utan att lägga märke till vårt ordningsamma köande. Vi får i alla fall veta att hårflätan männen har kallas Osalanis och att fort av den här typen heter Sichnitz.

Nu hamnar vi i det som kallas för skolhuset och pratar om att allt det vi ser är en modell av ett fort som förstördes av tatarer år 1652. Det finns inga skyltar i det här huset. En kosackhövding som regerade i 20 år är Ivan Cerkov och han är mytomspunnen. En del ser honom som en varg. Kosackernas språk är en blandning av turkiska och ukrainska, men bäst är kanske att säga ”var” för det sista kosackfästet bombades 1775 och efter det ansågs de vara avskaffade. Innan var de ofta gränsvakter åt Katarina II.

Vi går tillbaka över grusplan till sekreterarens hus. Papper här gjordes av hampa och ruttna ägg som kokades till en deg tillsammans med fibrer från tjurhorn. För att skriva var gåsfjädrar bra och bäst var de om de tagits från en levande fågel. Högerhänta bör ha en fjäder från vänster vinge och vänsterhänta från höger vinge. Bläcket kunde komma från fläderbär eller en blandning av kopparsulfat och ek. Breven levererades med kosackernas egna postbud och guiden pratar om 4000 brev per år. Arkivet var en metallåda som skulle skydda skrifterna mot eld. Sekreteraren var en mycket viktig person eftersom det gav makt att kunna språk och att kunna läsa och skriva. Natalia försöker att visa kärl med delar av det som senare skulle bli bläck.

När vi lämnar den inhägnade byn säger guiden att klocktornet fungerade som ett hotell. Längs vägen märker vi att ett av husen har ett storkbo på taket och att fåglarna är av plast. Det ger ett konstigt intryck när det mesta här är av naturmaterial. Utanför inhägnaden pratar vi om trästatyn som föreställer Iban Giorko.

Klockan 12.15 är vi samlade vid försvarscirkeln av jord som vi stod vid när vi kom hit. Två stycken fattas i gruppen och lokalguiden syns inte till. Natalia och Mikael pratar om situationen och reseledaren vill skicka oss vidare medan han letar efter dem. Vi ber honom att gå in i borgen igen för att leta efter de tre försvunna. Han tvekar men går in och vi står kvar med Natalia.

Det går ganska snabbt för Mikael är tillbaka redan klockan 12.30. Då känner han sig säker på att ingen av de tre är inne i borgen. Vi är trötta på att vänta. Han har även pratat med busschaufförerna som sagt att de inte vet något om de tre. Nu ber Mikael oss att gå ned till en plats nedanför försvarscirkeln medan han pratar med busschaufförerna igen och ringer fler samtal.

När vi börjat gå ned kommer Michael, lokalguiden, som från ingenstans och vinkar tillbaka reseledaren. Det visar sig att lokalguiden åkt iväg till stadens centrum med de två som inte ville se kosackernas föreställning och inte sagt något till någon om det. Att chauffören som skjutsade in dem inte sa något kom av att han var mitt i en annan diskussion när han fick frågan. I stark sol går vi till sist ned till enkla träbänkar som blivit en läktare. De är gjorda av halverade trästammar. Över oss har vi ett grönt, grovt men ändå ganska finmaskigt nät som skydd. Runt oss ser vi bara deltagare från vår båt.

Trummor går igång. Kosackerna skjuter med en av sina små kanoner. Ryttare kommer farande och skriker något. Bland dem som uppträder finns en liten pojke i blå kjol. En man börjar prata upp mot oss från den lilla scenen. Marken han står på är täckt av sand och bakom honom finns olika vapen och övningsmaterial. Han säger att ryttaren skrek ”gud är med oss” och att sabeln har ett starkt symbolvärde. Trots att han inte använder någon mikrofon hör vi honom väl och han börjar prata om hur skickliga de är med sablarna och att de är mycket vassa. De två olika typerna av sablar har varsitt användningsområde. För att bevisa det han säger hoppar han upp på en häst och rider snabbt förbi oss samtidigt som han klyver uppsatta pinnar.

En ur publiken bjuds upp för att få en gurka kluven i sin hand. Det sker med viss oro eftersom kosackerna gärna retas med varandra och den någorlunda frivillige. En av kosackerna smyger runt mannen med gurkan i handen och tycker att det är lika bra att kapa av hela armen när man ändå är igång. När gurkan är kapad och armen sitter kvar får deltagaren en sup.

Nu följer ridövningar där ryttaren gömmer sig bakom hästen eller lägger den ned för att inte synas. Sedan får vi se hur det går till när ett spjut används bättre än sabel och hur en av kosackerna missar att plocka upp en av flera vita schalar från marken. Han blir vänskapligt hånad av kollegorna. Sedan kommer en 3 meter lång piska. Fast vi får veta att vissa var 7-8 meter långa. Ungefär samma frivilliga fångas in igen och en av retstickorna bland kosackerna förbereder en grav bakom honom. De försöker också att skrämma honom genom att säga att det är första gången de använder piskan men den påtvingat frivillige överlever igen.

Det har blivit yxans tur att visa sin förträfflighet. Kosackerna visar en som ser ut som en brandyxa med en stor pigg i baksidan och ett yxblad på framsidan. De kastar med yxorna på tavlor och prickar ofta rätt.

En pilbåge av en sort som tatarerna använde visar hur man kan smyga sig på fiender. I alla fall de som försover sig som i det skådespel vi får se.

K.osackerna rider även stående på två hästar men då ser det ut som att ryttaren nästan trillar av på slutet. Ryttarna kommer dock igen genom att visa hur de skjuter pilbåge från en galopperande häst. När de gör samma manöver baklänges missar en av dem och det leder till några ord som vi gissar är aningen hårda.

Sist kommer uppvisningens höjdpunkt – Srokan. Det är vapnet vi tidigare såg och som då kallades kosackernas maskingevär. Men som uppvärmning skjuter de först med pistol och tänder sedan på maskingeväret. Klockan är 13.14 när allt är klart men det visar sig att det bara är början på utspisningen av ris, kött och sprit. Effektiva som vi är klarar vi det dock galant och sitter i bussen knappt 20 minuter efter uppvisningen.

Natalia berättar att man måste klara flera prov för att bli kosack och att om man misslyckas ett år får man komma tillbaka nästa. En av testerna kan vara att balansera på en stock med förbundna ögon och en annan handlar om att som bunden rulla nedför en slänt och samtidigt knyta upp knutarna. Medan hon pratar ser vi stora skorstenar. Hon säger också att vi nu färdas västerut. Winter Boulevard heter gatan.

Guiden byter till att prata om gammal historik och när utbrytarreligionen Mennoniterna kom hit på 17-1900-talen. Vägen vi åker på är nu dålig och berättelserna handlar om människor som flyttat hit och om fortet Alexandrovsk som byggdes 1770 och blev en stad 1806. Det var visst ett av 7 fort men meningen med det försvann till när ryssar och turkar skrev ett avtal år 1775. Staden var liten men blev framgångsrik, bland annat genom att Mennoniterna byggde järnväg och att vattenkraftsdammen vi nu åker tillbaka över skapades. Sjön är nu till vänster om bussen och en bit bortom där vårt skepp ankrat ser vi stadens hamn. Guiden nämner att sand, grus och bilar skeppas ut från den och att vattnet här aldrig fryser till is. Måsarna som flyger över oss får henne att nämna att örnar också är vanliga här. Till höger ser vi  rekonstruktionen i sten av fortet.

Medan bussen lirkar sig fram mot båten ser vi flera smyckade balkonger. Några små balkonger har byggts till. Att skyltarna vid övergångsställen visar en man som springer. Framför båten finns en park och där sitter folk och fiskar. Vi är i tid och båten skall lämna kajen klockan 16.00 men då händer ingenting. Först klockan 16.55 börjar gitarrmusik att spelas i högtalarna och skeppet göras i ordning för avfärd. Klockan 17.30 har vi kallats till läsesalen för att kontrollera ekonomin för våra utflykter. För några av oss blir det en tidsödande procedur som sträcker sig nästan ända fram till middagen som serveras klockan 19.00.

På middagen har personalen ställt fram kanapéer med späck och gurka. De går sedan runt med en flaska sprit för att sälja nubbar som de säger passar förträffligt tillsammans med tilltuggen.

Nu sitter vi i den övre restaurangen och klockan har hunnit bli 20.30. Det skall bli en modeföreställning. Kvinnan som kallas båtens modeexpert har lagt kläder på stolar och börjar snart leta efter någorlunda frivilliga modeller. En holländare kläs upp som brudgum och en holländska blir hans brud. Vår reseledare är best man. Varje del av klädseln förklaras. Brudgummen skall ha flera saker instoppade i bältet men de ramlar ofta ur. Det blir en munter tillställning ackompanjerad med smäktande musik. En dryg halvtimme senare är föreställningen färdig. Några av oss går till hytterna och andra stannar ytterligare en stund i någon av barerna.