Flugfiske i Nordmakedonien

Reseberättelser

Dag 7. Kherson – Gammelsvenskbyn (Zmijvka).

Vid frukost sker ett andra försök att flytta samman gruppen. Alla berörda känner inte till önskemålet och får därför en överraskning när vi nu sitter vid två bord i stället för tre. Om det är bra eller inte har vi inte enighet om och de som initierat flytten kommer efter att diskussionen tagit slut.

Under frukosten får vi veta att huset vi gått igenom för att komma till skeppet stänger klockan 22.00 och att man efter det måste följa en ramp upp på överbyggnaden innan man kan komma ned till skeppet går.

Någon längre tid vill vi inte ägna åt frukosten eftersom Michael och Mikael lyckats ordna en extra utflykt till Gammelsvenskbyn. Egentligen skulle vi ha åkt på en båttur i Dniepr-deltat men det här tyckte vi var bättre och därför bad vi om en utflykt.

Vid avfärd har två av oss fastnat i något och kommer en aning sent men klockan 8.21 bär det iväg. Dimitri kör och han har med sig sin blonda och gravida hustru. Så fort vi börjat åka sätter Michael igång med berättelser om staden Kherson, som vi just åker igenom, och att det finns en historia som säger att namnet blandats ihop med Sevastopol och att de alltså skulle ha hetat tvärtom. Idag ser vi att de ca 200.000 invånarna får en aning regn och vet att väderutsikterna lovar mer.

Den fyrfiliga och raka Ushakar prospekt kommer från de rysk-turkiska krigen. Lokalguiden pratar om att Krimhalvön först beboddes av tatarer och sedan greker och i en korsning ser vi en stor reklamskylt för Hookha Bar. Nu har temat blivit språkproblem och att skillnaden mellan ukrainska och ryska bara är att man har tre bokstäver fler här. Vi får också veta att Ukraina hade fler Leninmonument än någon annan del av Sovjetunionen och att han aldrig satte sin fot här. Skälet till de många statyerna var att många av unionens byråkrater kom härifrån.

Under Sovjetunionen producerades bomull i Uzbekistan och den skickades till Ukraina som processade den. När unionen föll samman försvann importen och då hade fabrikerna inget att arbeta med.

Michael berättar hur svenskar och tyskar hamnade i byn vi är på väg till. En del kom av att Katarina II flyttade runt folk i sitt rike och flera kom av en flytt från Dagö utanför Estland den 20:e augusti 1781. De hade lovats mycket om de kom hit men fick i stället bygga upp allt själva på en plats som fått sitt namn av det ryska ordet för orm – ”zmeya”.

Vi åker nu på en bred och blöt väg men det regnar inte. Medan vi tittar ut räknar lokalguiden upp löftena till de 967 svenskarna som lämnade Dagö. Bland annat skulle de cirka 200 familjerna få ekonomisk ersättning, skattefrihet, frön och 65 Distinas land att bruka. En Distina skall nu motsvara ungefär en hektar. Eftersom ryssarna inte ordnat något av detta blev svenskarna först fiskare. Senare blev de ganska framgångsrika avlönade kollektivjordbrukare. En gång i tiden hade de även vingårdar men mycket av tillvaron raserades och invånarna flyttade, flyttade tillbaka och blev deporterade. Tyskarna som fanns här gick hem med tyska trupper år 1943.

När vägen blivit sämre och lappningarna av den frekventa berättar Michael om en svensktalande Anna som träffat en svensk journalist och berättat om sin tid i ett fångläger. Journalisten gick till ambassaden och bad Sverige att be Stalin befria svenskarna. På fälten utanför fönstren ser vi fruktodlingar, spannmålsfält och vackert röd vallmo. Guiden pratar om att potatis nu är en viktig gröda och att man får ut två skördar om året.  Den har en sjukstuga och en mellanstadieskola. Av och till kommer han tillbaka till att en delegation från byn just åkt till Sverige för att diskutera hur de kan få hit mer turism.

Vissa av fälten vi ser är helt tomma och ibland dyker någon fin allé upp. Historierna fortsätter med den om hur de då drygt 20-åriga svenska herrarna Carl och Johan startade ketchupfabriken Chumak och hur de nu blivit välkända i Ukraina. I deras fabrik gäller hård men rättvis disciplin och som vår lokalguide uttrycker sig är det ovanligt i resten av landet. Man får varken komma för sent eller komma onykter till arbetet.

En sak som gör vårt schema en aning mer komplicerat är att det är ”Grön söndag” idag. Det är en helgdag och därför kommer vi att behöva hämta upp några av dem vi skall besöka i den ena kyrkan. Guiden pratar om det han vill visa oss och att vi kommer att stanna vid den svenska kyrkogården.

Till höger om oss ser vi barrskog odlad i ett rutmönster. Michael pratar om en växt som han kallar Vasiliki och vi tror att han menar lila blommorna vi ser på en del buskar. Där ute sitter också en rovfågel i ett träd. Han nämner ibland Maria Malma och säger att vi kommer att besöka hennes hem. Guiden säger även att han vill peka ut en borg som heter Beryslav men kommer på att vi just missat den. –”Vi får ta det på hemväg”.

De alléer vi ser följer ibland vår väg och ibland sidovägar. Alla består av lövträd och ibland har man bara planterat dem längs ena sidan av vägen. De stora fälten har små höjdskillnader och tycks ibland vara oändliga.

Guiden fortsätter att prata om att dåligt utbildade fick makten när kommunisterna tog över och att det ledde till många onödiga misstag. Det ledde också till en stor svältkatastrof mellan 1922 och 1923. Han diskuterar även att den rike personen Maseka betalade för många kyrkbyggen på 1700-talet, om dagens vinklade propaganda och hur många som dog varje timme under svälten på 1920-talet. Från det går han vidare till att prata om att hans far var chaufför och att modern arbetade på fälten på ett kollektivjordbruk. De klarade sig bra tack vare att de hade en ko och den bad de till. Allt annat togs av kommunisterna. Michael pratar om ransoneringskort och att man inte fick byta kläder mot mat. Man fick heller inte flytta in till staden.

De stora fälten längs vägen är ibland odlade och ibland tomma. I föreläsningen får vi veta att man tänder stearinljus den fjärde lördagen i november för att påminna om svälten på 1920-talet men att dagens kommunister förnekar att katastrofen ägt rum. Guidens föräldrar arbetade 6 dagar i veckan, hade inga pass och kunde inte åka in till staden. Passproblemet diskuteras ingående och att ett intyg från 1961 hjälpte när brodern som är född 1940 behövde ett pass. Samma år som de fick intyget flyttade de till Poltava. Han går tillbaka till att prata om att föräldrarna fångades av nazisterna och att de behövde dela hus med tyskar. De odlade tobak till tyskarna som var snälla. Ingen dödades och ingen bråkade med tyskarna. Enda problemet var att de tog alla äggen och åt upp dem råa.

Michael berättar att krigsförklaringen kom den 22:a juni 1943 och att pappan kallades in som chaufför den 23:e. När Röda armén kom skickade tyskarna ut befolkningen på ett majsfält och brände byn. Kycklingarna dog i branden och kor togs med så att inte ryssarna skulle få dem.

Från det går vi till att pensioner infördes 1961. Först var de 8 rubel per månad men sedan steg siffran till som högst 120 rubel. Då var minimilönen 60 och genomsnittslönen 20 rubel.  Vi får veta att en terrorist håller en skolby och att Michael utbildade sig till språklärare och att han tjänstgjort i den ryska armén i Östtyskland som musiker. Han är ursprungligen sångare och som sådan kunde han få 1200 tyska mark för ett framträdande om 1 timme och 20 minuter. I den östtyska armén fick man bra mat.

Medan guiden pratar ser vi fält av ärtplantor till höger. Han säger att han arbetade för ett monopolföretag inom turism när han 1975 kom tillbaka till Poltava och att ma alltid måste vara försiktig eftersom KGB-agenter fanns överallt. Egentligen är han pensionerad. Han har en son som är 40 år gammal och en dotter som är 32 år. Sonen bor i Poltava och har en 10-årig dotter och dottern är gift med en svart fotbollsspelare från Ecuador. Deras barn är födda i Ukraina och den största är 13 år gammal. Han hoppas att de skall komma på besök nästa år. Michaels fru är ekonomichef och han har en uppodlad trädård som är 20 * 40 meter stor. Vill vi kan vi få se bilder av den. Antagligen finns även bilder på hans labrador och katt.

Medan fält efter fält passerar förbi utanför fönstren går guiden igenom priser för gas, el och vatten i hushållen. Han säger att de är höga och att de stiger men att inkomsterna stått stilla. Pensionerna tycker han är för låga och han säger att hans frun fortfarande arbetar men har samma lön som hans pension, 2200 Hryvnias. Hela hans pension och en tredjedel av hennes lön går åt för hemmets driftskostnader. Nu blir det lite stökigt framme i bussen. Chauffören tappar sin mobil och försöker fånga den. I stället blir det Michael som får lirka fram den.

Berättelserna fortsätter med att staten finansierar en del bekvämligheter. Och nu undrar vi om det ändå inte är Beryslav-fortet vi skymtar en bit bort till höger. Vi är osäkra och ger upp att se det nu. I stället byter guiden till att prata om hur Katarlina II stred mot turkar och att kossacker hjälpte henne. Efter slaget vid Poltava skall kanoner ha smälts ned och blivit en två ton tung klocka.

Han säger att de flesta företagen betalar skatt men att en del små företag försöker att undvika det genom att betala ut lön kontant. Då kommer inga pengar till pensionssystemet. Fast Michael säger att de mest korrupta i landet finns i regeringen och lägger till att skatter ändras ofta. Medan han pratar är diket längs vägen fyllt av vackra röda vallmoblommor.

Minimilönen i landet är nu 3723 Hryvnia och under den nivån behöver man inte betala någon skatt. Arbetsveckan är 40 timmar och det säger guiden ger en minimilön om 22 Hryvnia per timme. Många flyttar till Polen för att få upp lönen och här är inkomstskatten 22%. Vi får en noggrann genomgång av hur dessa procent fördelar sig på olika kostnadsposter. Sedan pratar han barnbidrag och säger att 41.000 Hryvnia fördelas på fyra år och att minimipensionerna höjdes förra året från 1700 Hryvnia. Fast höjningen var inte lika för alla. Han fick 300 Hryvnia mer och hans vän 81 Hryvnia. Medan han pratar skymtar vi Dniepr långt bort till höger. Potatisfälten är närmare och vi förstår att fabriken Chumak ligger där borta vid floden någonstans.

Vi svänger in på en väg som renoverades inför den svenske kungens besök år 2008.  Chauffören verkar vara en aning osäker på vägen men en glad cyklande man klädd i gult och blått  visar vart vi skall åka. Nyss stod det att vi då hade 10 kilometer kvar till byn. Då kommer guiden på att det behövs tid för översättningarna. Reseledaren börjar med det och hinner några meningar innan Michael avbryter och säger att här behöver vi fotografera. Bussen stannar och vi kliver ur. En av byns namnskyltar finns här.

Nu åker vi lite till. Mikael försöker att hinna längre i översättningarna. Det går undan. Guiden är samtidigt ivrig att peka åt olika håll och vi tittar ut genom fönstren. Klockan 09.56 har vi parkerat och går in i kyrkan. Föreståndaren, Ina, välkomnar oss. Direkt innanför dörren går vi i en gång där trägolvet knarrar. På vardera sidan finns ett par trädörrar. Väggarna i gången är helt vita. Efter gången kommer vi in i kyrksalen som också den har vita väggar. Vi hälsar på Maria Malmas och en man som pratar bra svenska med sydlig dialekt. Det här är tyska kyrkan.

Kyrkklockorna börjar ringa och en kvinna i övre medelåldern ställer sig upp och pratar. Hon bär glasögon, har svart kortklippt hår och är klädd i en svart kjol och en svart-vit rutig skjorta med ett lila överdrag. Kvinnan heter Nina och är ordförande i den tyska gemenskapen i byn. Psalmerna sjungs på tyska och ukrainska och av de 10-15 deltagarna verkar bara kvinnorna sjunga. De börjar på sidan 14 i den tunna psalmboken.  Av och till kan vi höra en av de få männen mummla. Längst bak till vänster står en barnfamilj och de små skruvar på sig. Vi har hela högra sidan för oss själva.

På de vita väggarna finns två tavlor och två helgon. Helgonet till höger håller i ett svärd och är klädd i grönt med en röd tunika över det. Han är barfota och håller i en stor bok. Det till vänster bär en vid blå dress med ett brunt tygstycke över axlarna. Han håller i ett långt kors och vänder sig vemodigt mot helgonet med svärdet.

Mellan helgonen finns predikstolen och där finns två stycken statyer med den korsfäste Jesus. Den ena står på bordet och den andra hänger från taket. Vi ser även en vit duva på en röd duk och fyra stearinljus. Det ena är mycket stort. På prediksstolen hänger ett broderi med en sjuarmad ljusstake.

Ledarkvinnan ber Michael att översätta vad hon säger. En del av vår uppmärksamhet går till att studera hur obekväm han är med situationen. Nu är det dags att sjunga psalm nummer ett på båda språken. En kvinna med glasögon, röd kofta, lila kjol, långa grå strumpor och en röd schal över huvudet leder sången.

Guiden är måttligt road av att tvingas fortsätta läsa en text för högtiden som är idag. Den han översätter från pratar som om hon helt saknar tänder men gör det med bra inlevelse. Efter att ha kommit fram till ”amen” tar psalm 27 vid.

Taket i kyrkan är högt och av trä. Nära helgonen finns lite stuckatur. Bakom oss finns en balkong med en hög kant och vi tror att ingen är där uppe. Översta delen av kanten är ett ljust träparti. Nu ställer sig en till korthårig glasögonprydd kvinna upp. Hon har glasögonen i en rem runt nacken och är klädd i en grön kavaj. Under den har hon en grå-vit blus. Den svarta kjolen har spets och de svarta skorna är låga. Hon berättar hur vi skall göra för att komma till paradiset och undvika helvetet. Texten finns i en stor bok och vi tror att Michael nu måste översätta från ryska.

Från takets bjälkar hänger fyra lampor i varsinn vit elledning. De är ganska små och åttakantiga med glasrutor och i den som hänger direkt ovanför några av oss är en del av glaset krossat. Sidorna är svarta och har lötts samman. Formen påminner om en tub där den övre delen är en halvcirkel och undersidan helt öpen. Varken lampornas glasrutor eller de stora fönstren har någon smyckning. Mellan fönstren och bakom oss på den karga väggen sitter lampor som ser ut som hälften av dem som hänger över oss.

Bänkarna är av trä och dynorna på dem någonstans mellan gråa och gröna. Framme vid Jesusstatyerna ser vi att en trädörr står på glänt till där vi tror att en präst har sitt gömsle. Den runda grönklädda kvinnan läser länge. Behöver vi verkligen så mycket instruktioner för att hamna rätt efter jordelivet. När hon är färdig tar psalm 75 vid. Den finns i slutet på boken på sidan 112.

Nu blir det dags att uppmärksamma att en av de svenska kvinnorna hade födelsedag i veckan som tar slut idag. Ledarinnan och kvinnan i grönt ger henne ett rött ljus och ett litet paket. Då börjar en liten äldre kvinna med ivriga ögon och böjd rygg att prata med oss på gammelsvenska. Hon har en gul schal på huvudet och en vit kofta. Språket blandar hon med tyska. Medan hon pratar delas ett litet blått papper ut med en psalm på svenska. De har tur för den sätts i handen på vår bäste sångare.

Nina ställer sig upp igen och vinkar till sig Michael. Nu får han översätta den avslutande bönen. Någon möjlighet att översätta vidare till svenska finns inte. De pratar med ryggen mot oss. Bredvid dem finns en dopfunt i en träställning. Kyrkklockorna går igång igen och när den sista psalmen sjungs deltar guiden med iver. När gudstjänsten är slut stannar vi och pratar med svenskarna. De vill att vi presenterar oss och sedan berättar de att den glada äldre damen heter Elsa och hon är 88 år. Hon är äldst av de svensktalande byborna. Hennes syster, Emma, står bredvid och hon är 83 år gammal. Nina, med dottern Svetlana och barnbarnet Valeria står bredvid. Svensken som var här före oss förklarar sammanhangen.

Att lämna kyrkan visar sig vara en långsam manöver. Vi är egentligen ute klockan 11.08 men vi är mycket långsammare än vad guiden hoppats på. Han jagar runt och vi slingrar oss eftersom vi är nyfikna på svenskarna och vad vi just fått uppleva.

Bussen tar oss förbi ett monument för ett monument för 4 religioner. Som vi förstår det är ingen av dem tillägnad den Lutherska tron. Till vänster ser vi den svenska kyrkogården svischa förbi lite kvickt. Nu säger Michael att besöket där är inställt. Reseledaren ser förvånad ut och guiden pratar på. Vid den smala vägen ser vi ibland busskurer och de är alla målade i gult och blått.  Potatis odlas överallt.

Den andra kyrkan kallas för ukrainsk och ser helt annorlunda ut eftersom den både har ett kyrktorn och en kupol. Utanför står ett monument för ukrainas befriare. Prästen som är där berättar att den fungerar både som en luthersk och en ortodox kyrka. Vi får veta att en företrädare för den svenska statskyrkan kommer hit ganska ofta. Plötsligt uppstår en spontan sång. Michael deltager med viss iver och säger att han en gång i tiden var sångare. Direkt till höger innanför entrén till kyrkan säljs vykort, böcker och böneljus. Flera av oss köper en bok om bygden och svenskarna för 350 Hryvnia.

Klockan är 11.34 när guiden jagar oss till bussen. Sex minuter senare sitter vi i ett café och lyssnar till hurtfrisk gitarrmusik. Taket gör platsen en aning mörk och väggarna består av camouflagenät och klängväxter. Ganska omgående börjar Maria prata. Hon förklarar historiken och ger oss statistik och årtal. Bland annat får vi veta att Potemkin tog hit får och kor. Hon använder många formuleringar som skiljer sig från hur vi pratar nu. Många referenser handlar om tiden från att de kom hit och då heter årtalen ”29:e året” och ”54:e året”. Maria pratar även om pojkar och pikar.

Medan Maria pratar äter vi plockmat. Till det får vi ett gott mousserande vin. Det roliga här varar till klockan 12.16 då vi åker vidare med några extra passagerare. Längs vägen ser vi en blå grekisk-katolsk kyrka på vår högra sida. Efter den släpper vi av Djima och Lena och kör förbi ett monument för tiden 1941-45.

Framme hos Maria möts vi av hennes glada ansikte. Ovanför henne hänger gott om vindruvor. Klockan är nu 12.30 och hon pratar om och visar att hon har egna persikor, körsbär och plommon. En gråsvart katt följer med oss nedför den lätt sluttande tomten. Hennes son, Alexander, är där och han pratar bra modern svenska. Längst ned på tomten smakar vi på hennes körsbär och snart har hon visat oss in i sitt hem. Det är en trevlig träff och snart är guiden igång igen med att jaga oss om att vara snabbare. Redan 12.45 sitter vi i bussen igen. Egentligen räcker det om vi åker härifrån klockan 13.30 men ett oväder skall strax vara över oss.

I en rondell med en bunker av timmer står två svartklädda poliser. På fälten odlas vindruvor, frukt och spannmål. I fjärran på passagerarsidanser vi att det regnar kraftigt. Till vänster ser himlen snällare ut. P-47 är en asfaltsväg och den är lappad. På förarsidan passerar vi en liten kulle med en staty och en stig upp till den. Några droppar regn träffar vindrutan och snart fler. Att vi skulle leta efter fortet Beryslav har vi helt glömt.

Klockan 13.46 passerar vi den blåvita macken AP och nu vräker regnet ned. Det blir bara kraftigare och kraftigare. Rondellen vi skall ta oss igenom är helt försvunnen och ser nu ut som en sjö. Inne i Kherson går trafiken långsamt framåt. Vägarna har ofta vatten över kantstenarna och ser därför ut att sakna sidor. Där vägarna lutar bildas forsar.

Det är ett kort uppehåll i regnet klockan 14.20 och det är då vi går in i skeppet. Tio minuter senare sitter vi i restaurangen och serveras lunch. Vi har bett om att få en mindre lunch än normalt eftersom vi nyligen ätit. Det fungerar bra och det är bara vi svenskar i restaurangen.

Nu är klockan 18.00 och några av oss sitter i den övre av restaurangerna för att lära oss att laga soppan ”Borsch”. Andra intresserar sig mer för fotbollsmatcher. Yana heter kocken som visar hantverket. Guiden översätter till engelska och glider reda i introduktionen in på hur han lagar mat och vilken historik han har i förhållande till matlagning. Sedan får kocken fortsätta och hon går ganska snabbt igenom alla ingredienser och hur de behandlas. Till sist tycker hon att det är bra att äta soppan med smetana, dill och vitlöksbröd. Utanför båten ser vi grön skog och vass. Svalor, eller om det är tärnor, jagar mat.

Yana fortsätter med att visa hur hon gör små piroger fyllda med ost. De kokas i salt vatten och flyter när de är färdiga. Några av oss provar att göra piroger.

En timme efter matlagningskursen har restaurangen bjudit in oss till en piratmiddag. De låter oss vänta utanför dörren och när de väl öppnar för de ett herrans liv. Kommer vi till middagen med kameror stjäls de omgående medan personalen hojtar och slår i kastruller. Väl framme vid borden är de väldigt stökigt dukade. Innan vi hinner sätta oss tar en ringdans vid. Den går runt lokalen i flera varv. Många av oss är med men de som redan hunnit börja äta förrätten vill helst sitta stilla trots idoga försök att få igång oss av bland andra Mikael.

Halv nio på kvällen är det dags för vår första slussning. Den skall ta oss 15 meter upp till den artificiella sjön som ligger invid Gammalsenskbyn. 30 minuter in i slussningen skall den översta av våra barer visa den tredje delen av filmen om Ukrainas tillkomst. Fast de kommer inte igång i tid. Klockan hinner bli 21.18 innan allt är i ordning. Maskinisten har glömt fjärrkontrollen och försöker att lösa det med att klättra upp till projektorn som sitter i taket. Vi är nu ungefär lika många som ser de kvarvarande delarna av filmen.

När filmen är slut serveras tilltugg och efter det börjar Michael sjunga ”My Delila” för full hals. Han verkar vilja repetera den. Några av oss har satt oss ned för att försöka att nå internet men de ger snart upp.