Flugfiske i Kiruna

Reseberättelser

Dag 5. Odessa.

Klockan 06.30 ligger vi för ankare i vattnet utanför Odessa och en röd lots kommer mot oss. Den är märkt med texten PILOT och vänder in mot land efter att ha gjort sina kontroler. Ungefär samtidigt som frukosten serveras, klockan 07.30, kör kaptenen sakta in i hamnen. Kranarna på land blir större och skeppet lägger snart till vid Hotel Odesa som är mycket nära Potemkintrappan. Solen står högt och himlen är blå.

Det börjar kvittra i högtalarna och vi får veta att det är 16 grader varmt ute men skall bli 24. Något senare träffar vi chauffören Igor och lokalguiden Luda. Hon är klädd i en svart jacka och byxor. På sig har hon en tröja med texten ”Ionsdale”. Hon ser inte ut att göra det men kanske ägnar sig åt boxning på fritiden. Klockan är 08.56 och de skall visa oss runt i tre timmar. Först skall vi bara komma förbi bomen som spärrar avfarten. Framför oss ser vi också Potempkintrappan som verkar peka upp mot en staty.

Hamnen byggdes som Ukrainas största i Svarta havet och vi åker ned på en väg som kallas Sjövattensgatan och som är byggd på ett område som varit havsbotten. Guiden pratar om vad man handlar med i hamnen, befolkningsmängden och att den kan bli dubbelt så stor på sommaren. När hon kommer till hur många som bor i landet vill Michael rätta henne och hon svarar att hans siffra är falsk.

Guiderna är eniga om att Ukraina har fem miljonstäder, att Odessa ligger i en halvcirkelformad bukt och att vi har en äldre och en nyare del av staden. Igor lirkar fram bussen så att vi passerar nära det förfallna huset (på Nekrasova Lane) där författaren Gogol skall ha bott på 1850-talet och skrivit hos en farbror. Michael svär på tyska åt en bil som har en konstig körstil och vi ser ett hus där Tolstoys släktingar bott och som nu är hemvist åt en forskarskola. Nära en kort bro som vi åker över finns en musikskola.

Klockan är 9.05 när vi kliver av bussen och tittar på en staty med Katarina den Store. Hon har en fot på den turkiska flaggan för att visa att det var dem hon besegrat efter att de regerat här i 300 år. Bland de fyra gubbarna under henne finns Admiral Deribas och Arkitekt Devolan. Den senare var holländare och skall ha gett Odessa en annan struktur än den vanliga cirkulära och här hjälper det temperatur och ventilation i staden.

Några meter senare nedför backen som lutar svagt mot Svarta havet ser vi hur ett hus byggts för att hästar skall kunna bindas vid svarta sandstenspollare. Stall, brunn och träd på innergården var vanliga och det är en kvarleva av de tre grekiska städerna som ligger under Odessa. Bland annat genom att återanvända dem kunde man bygga staden på 50 år. Problem med att få hit färskvatten har lösts med att ta det från en källa 40 kilometer bort.

Här är ägarlägenheter vanligast och det kommer delvis av att många fick bostäderna billigt efter kommunismens sammanbrott. Nästan ingen har en hyreslägenhet.  Elektricitet och gas är dyrt.

När vi nått en position ovanför Potempkintrappan berättar Luda att den gått ända ned till vattnet men att 8 av de då 200 trappstegen försvann när man skapade landområdet där nere med Sjövattensvägen. Den skall också ha haft ett annat namn innan 1905 då ett myteri mot tsaren gav den sitt namn. Myteristerna seglade kvickt till Rumänien när tsarens anhängare sköt mot dem. Händelsen har även blivit känd genom Sergei Eisensteins film ”Slagskeppet Potempkin” från 1925. Vi ser ut mot den lilla artificiella halvön där vårt skepp ligger. Bortom det breder havet ut sig. Här uppifrån ser trappan ut att vara lika bred hela vägen.  Innan vi fortsätter pratar vi om Hertig Richelieu och hans väg till borgmästareposten efter att ha kommit hit på flykt från den franska revolutionen. Lite lustigt är det att statyn bär en romersk tunika.

Vi står på den ungefär 500 meter långa promenadgatan och ser ut mot vattnet nedanför trappan. Berättelserna handlar om de nya kvarteren i fjärran och hur man måste åka runt hela bukten för att komma dit. Om det skall bli en bro här tror Luda att det kommer att långt in i framtiden. Staden är byggd för sjöfart och för att industrier inte skall ligga vid bostäder.

Richelieu-statyn hamnar bakom oss när vi börjar gå in mot en allé av kastanjeträd. Vi ser att vissa har märken av hål och får veta att det kommer av en vaccinationskampanj som var dyr men som räddade träden. De planterades här för att ge skugga. Till höger om oss bakom träden får vi de hus som societeten flyttade in i när turkarna jagats på flykt. Staden skall nästan ha varit folktom vid den tiden. Nära Odessa finns bra jordbruksmark och det var genom jordbruk man blev rik. I sakta mak passerar vi Hotel Londonskaya som är det enda huset som inte är en bostad och vi får veta att man lockade folk till staden genom att låta dem slippa betala skatt.

Vid resterna av en grekisk bosättning kommer historien om att Odessa dragit fördel av att byggas ovanpå flera grekiska byggverk. Som belägg för det pekar guiden ut en plog från 500-talet före kristus. Hon nämner att mycket av vad man kan hitta från dem nu hamnat under vattnet nedanför trappan.  Då var vattenståndet 14 meter lägre än det är nu. Nu vänder vi blicken mot husen och konstaterar att de är byggda av sandsten.

I slutet av allén stannar vi framför Pushkin-statyn och pratar om hans Etiopiska påbrå, krulliga hår och hur en av hans många kvinnoaffärer ledde till att han skickades 1824 från den 13 månader långa exilen i Odessa till några års exil på moderns gård i Mikhailovskoye vid Pskov nära Estland. Gatan där han bodde på ett hotell är nu döpt efter honom. Statyn kom hit genom att ortsbefolkningen lurade de styrande att de bara ville bygga en brunn för pengar de redan hade samlat ihop. På kvällen kom statyn på plats och politikerna tyckte att tilltaget var så roligt att den fick vara kvar. Poeten har ryggen vänd mot det röd-vita och bågformade stadshuset.

Kanonen till vänster påminner om när britter under Krimkriget ville gå iland här med 25 skepp men besköts tills de lämnade trakten och förlorade kriget. Medan vi svänger upp till höger förbi en byggställning med någorlunda vackert tryck på den skyddande presenningen pratar vi om att tillgången till färskvatten är ett problem och att det gör det viktiga jordbruket mer riskfyllt.

När vi är i höjd med ett någorlunda nybrunnet museum är klockan precis 10.00 och det är då en melodi kommer från en klocka på stadshuset. Luda pratar om att Skyter bodde här före Grekerna och att man tror att de kom från södra Sibirien. Hon hoppar fram till att tonsättaren Pjotr Tjajkovskij bott här i flera år från juli 1897. Författaren Anton Tjechov säger hon var här på grund av att tuberkulos gett honom dåig hälsa.

När vi kommit upp några meter till står vi vid en större fontän mellan museet och ena sidan av operan. Vi fortsätter snett över den öppna platsen och längs sidan på fontänen till en plats rakt framför operahuset. Här pratar vi om att det här är andra operahuset på den här platsen och att det är i fem våningar samt har 1600 sittplatser. Sommaren är högsäsong eftersom många reser hit under de varma månaderna.

Det skall finnas gott om katakomber under Odessa och de gör att hus sjunker. Luda berättar hur man först stadgat upp operahuset genom att hälla glas i gångarna och att det fungerade bra i 15 år. Sedan började det sjunka igen och nu byts förstärkningen mot betongpelare. Gångarna kom av man tog sandsten där för att bygga hus. Vissa hus har ingångar direkt till katakomberna och det finns ett museum för att visa dem men man vill inte längre gå in i dem eftersom rasrisken blivit hög.

Luda berättar att Odessa belägrades under 73 dagar av rumänska nazister och att staden haft en rumänsk borgmästare samt varit en del av Transnistrien. Hamnen skall ha förstörts helt av nazisterna och mycket av industrin men staden sparades eftersom rumänerna ville göra den till sin egen. Hon säger att befolkningen här ogillar rumäner och att de därför inte fick vara med bland de straffångar som reparerade staden. Rumänien fick betala för skadorna i saker eftersom de inte hade några pengar. Hon säger att de dessutom är dåliga arbetare.

Efter att ha visat de två stora marmortavlorna med namn att komma ihåg pekar Luda ut var bakom dem den stora handelsgatan ligger. Vi kliver in i bussen klockan 10.23 och följer Richelieu Street tills vi svänger höger. Guiden försöker beskriva hur man lever här i stora delade lägenheter.  På Katarinagatan säger hon att den även kallas de tre tyskarnas gata eftersom den haft namn från tyskarna Katarina den Store, Karl Marx och Adolf Hitler.

En vänstersväng tar oss till en diskussion om den franske militärguvernören Langeron. Sedan följer en gata där många advokater har kontor, en rekommenderad ukrainsk restaurang, en katolsk kyrka och ett museum. Vi åker zigzag mellan husen och får veta att Odessa klarat sig från religiösa konflikter samt att många hus är i ecclectisk stil som är en omskrivning för blandad arkitektur. När det dåligt vårdade huset som Gogols farbror bodde i passeras tycker Luda att det är synd att staden Odessa inte anser sig ha tillräckligt med pengar för att restaurera huset.

Färden har bara tagit några minuter och nästan direkt när vi stiger av pekar guiden på ett hus som liknar en vit borg bakom några träd och säger att Shah Muhammad Ali hyrde det 1909-17 när han var på flykt från en revolution i Iran. Huset ligger i ena änden av Gogolgatan och måste ha en enorm utsikt över Svarta havet. Det här är kanten av den gamla delen av Odessa. Efter att shahen bodde här har huset bland annat varit ett hobby-palats för barn och nu ägs det av en bank.

Vi går in under träden och följer den lilla gångvägen mellan palatset och stupet mot Svarta havet. Framme vid en lite underlig staty. Den föreställer en apelsin och skall påminna om när Katarina den Store avlidit och hennes son ville sluta bygga staden. Då hade man byggt i 7 år och många hade flyttat hit. Invånarna lyckades muta honom att fortsätta med tre lådor färska apelsiner. Sådana var okända i Sankt Petersburg men skulle bli lättare att få in i riket om man byggde vidare på Odessa och dess hamn.

Nu vänder vi helt om och går nedför den svagt lutande gångvägen så att palatset hamnar till höger. Vi passerar bussen och kommer till en bro som kallas för Svärmorsbron eftersom en borgmästare skall ha låtit bygga den för att snabbare komma över en ravin till sin svärmor. Vi misstänker att det kanske inte var bormästaren som ville ha den funktionen utan kanske snarare någon i hans närhet. Här tittar vi även på järnskulpturer, stadvapnet med ankaret och ser rakt ned i en typisk innergård från området med tvätt på tork och så många träd att vi har svårt att se över det svarta räcket ned till marken.

På väg tillbaka till bussen stannar vi vid ett stort runt hjärta som är gjort av tjock ståltråd. Det står direkt på marken och drar till sig vår uppmärksamhet och även den från ivriga skolbarn på utflykt. På ståltråden har älskande par satt fast hänglås som skall visa på styrkan i deras förhållanden. Tidigare satt hänglåsen på Svärmorsbron men det gjorde den för tung.  Någon av oss undrar över skiljsmässor och får veta att det är vanligt i Ukraina.

Solen värmer när vi klockan 10.58 sätter oss i bussen igen. Medan vi tar plats pekar Luda på hörnet på ett hus. Där finns en staty där två blåa atlasstatyer bär en jordglob på sina axlar. Hon säger att den finns med på många vykort från Odessa.

När Igor försöker att köra uppför backen mot det förfallna Gogol-huset fastnar vi bakom en röd liten bil. Den är gammal och kallas ”kommunistbil” av guiderna. De är inte glada över hur den åker.

Att det inte finns några garage i gamla staden leder till att alla bilar hamnar på gatan eller i förorterna. Av och till har man velat bygga garage i katakomberna. De ska vara 2000 kilometer långa och konstant hålla temperaturen 14 C. Sandstenen där nere drar till sig fukt och därför är det alltid fuktigt i gångarna. Ingen har bott i dem men 13 motståndsgrupper skall ha gömt sig där under Andra världskriget. Vill man till museet om katakomberna ligger det 12 km utanför staden.

När det centrala postkontoret passerar på höger sida om oss har vi kommit till att diskutera priserna på kollektivtrafik och att lokala pensionärer får åka gratis. Lite efter den största shoppinggatan når vid den ortodoxa kyrka som också är störst och här lämnar vi bussen. Några av oss tittar på konsten och souvenirerna som säljs i stånd på den öppna platsen utanför kyrkan. Sedan 1936 då Sovjetmakten förstörde den förra kyrkan och till för tio år sedan var det en lekplats här. Vi hinner med besök inne i den religiösa byggnaden innan vi träffas igen vid bussen. Klockan är nu 11.40 och barn i uniform har samlats utanför kyrkan för att gå tillsammans någonstans. Vi blir glada och fotograferar dem innan sätter oss i bakom Igor.

Väldigt nära kyrkan ser vi ett hus som varit mycket fint men som nu är förfallet. Guiden berättar att staden vill att den private ägaren skall renovera huset men det vill inte ägaren.  Det skall vara ett vanligt problem i Odessa. Vi följer en gata som hon kallar för Parkgatan eftersom det växer många träd där. Luda försöker att peka ut kastanjeträd och acacior men hinner inte.

Rakt framför oss ligger nu bondemarknaden som kallas ”Nya Marknaden” eftersom det finns flera liknande i staden. Med tydlig stolthet frågar hon om vi har liknande marknader hemma hos oss. Vi svarar men hon hör inte vad vi säger och höjer tonläget. Efter ett par gånger skriks enfrågeenkäten fram och sedan hör vi varandra.

Sofia Pototskaya har fått en gata uppkallad efter sig . Hon är bland annat känd för att ha varit mycket vacker och gift med en rik man och för att de bodde i huset som är till höger om oss och som nu är stadens konstmuseum.

På väg ned från staden till Sjövattensgatan berättar guiden om hur en ambulanskår skapades och att öppningen sponsrades av Tolstoy. Här är det först bebyggelse och sedan ett berg till vänster och öppet åt höger. I slutet av backen måste vi sakta ned och vänta lite på trafiken. Då ser vi Alexander Marinescos staty. Hitler skall ha utnämnt honom till sin personliga fiende eftersom han var den sovjetiske u-båtskommendant som sänkt flest registerton båtar för tyskarna och deras lierade.

Efter en brant sväng åt höger får vi järnvägen och industrier till vänster om oss. Sedan kommer ett varv och allé med murar och hus. Luda pratar om företaget Black Sea Shipping Company och hur det till sist förlorade alla sina skepp år 1991.  Nu passerar vi nedanför Svärmorsbron och guiden berättar att Ukraina har ont om industrier. Igor lirkar fram bussen mot båten och den sista historien Luda hinner berätta är att vi nu kan se att Potempkintrappan är dubbelt så bred nedtill som uppe vid Richelieus staty.

På båten är det nästan direkt lunch och flera av oss äter den ganska snabbt för att få så mycket tid i staden som möjligt.  Himlen är vackert blå med utspridda små vitgråa moln. Längs kajen ser vi hamnkranar med gula armar och röda kroppar. De högre kranarna har röda armar och gråa kroppar. Solen värmer och tillvaron är trivsam. Vi hittar konserter framför stadshuset, butiker som vi gärna vill besöka igen och pubar som lockar till längre pass än de vi hinner med nu. Vår sämsta erfarenhet av den här tiden är att en av oss blev bestulen på sin reskassa. Som tur var blev skadan bara ekonomisk men obehaget sitter ändå i.

Vi samlas klockan 17.15 för att äta en smörgås innan vi skall till operan för att se Barberaren från Sevilla i tre akter av Gioacchino Rossini.  Det är en smått uppslupen stämning och vi har tagit på oss de finare av kläderna vi har med oss. Klockan 18.00 sitter vi i bussen och några minuter senare står vi återigen utanför operan.

Inne i operan är mycket målat i vitt och mycket är också dekorerat i guld. Det går knappt att få bättre biljetter än de vi har bara några meter från scenen. Sången är på italienska och textningen på ukrainska, eller om det är ryska, men även de som inte kan handlingen förstår att det är en skämtsam historia. I rasterna fotograferar vi lokalerna och oss själva i dem. Ivrigast att fotografera är flickor som hittat de enorma speglarna och vill leka med att de är uppklädda i en pampig miljö.

Tillbaka i båten serveras vår middag klockan 21.45.  Personalen har nog aldrig varit så snabb som nu och vi gissar att de gärna vill komma i säng. Det vill vi också eftersom vi har mer att undersöka i denna vackra stad i morgon.