Flugfiske i Nordmakedonien

Reseberättelser

Dag 4. Vilkovo.

Vi vaknar till en imponerande spräcklig och till stor del mörk himmel. Det har regnat i natt och fler små skurar kommer medan vi äter frukost. Av och till ser vi en blixt skära genom det grå i fjärran.

När vi står i receptionen klädda för stadsrundtur vräker regn ned så vi väntar någon minut. Flera av oss blir rastlösa och vill stå nära landgången och till sist kommer vi svenskar av som första grupp. Från landgången går vi kvickt till under ett rött regnskydd med reklam på. Guiderna stressas av varandra och vädret. Lite kvickt får vi höra att Vilkovo är en stad sedan 1762 och att den först var en by som uppkom vid en delning av den ortodoxa kyrkan. Den kallas för Raskonini eftersom delning heter ungefär så på ryska. Det blev också termen för dem som kallas för gamla troende. Motsatsen till dem var de som kallades för Lipovane efter att de gömde sig bland lind-träd som heter lipa på ryska. Michael beskriver dem som en sekt och nämner året 1746.

Från under regnskyddet tittar vi mot Sankt Nicholas staty och får veta att den kom hit för tre år sedan och att han är sjöfararnas helgon. Bakom honom finns en staty med en man som står i en eka med ett ortodoxt kors. Berättelserna hoppar fram och tillbaka mellan ämnen. Mikael antecknar och försöker att översätta dem i bättre ordning.

När vi går vidare går Michael längst fram. Han stannar sällan när han berättar någon kort historia och verkar vara besvärad av vädret. Mikael håller sig så att han kan höra något av det som sägs och ropar sedan ut översättningar längre bak i ledet. När det kommer någon skur böjer han sig lite konstigt fram över anteckningsboken så att ingen berättelse skall gå förlorad.

Vilkovo är en sjöfararstad med 9000 invånare men här finns nu bara en familj kvar som kan bygga båtar. Husen längs Sankt Nicholas-vägen är av sandsten eftersom det ger bra temperatur både på sommaren och vintern.  Vi ser in på små gårdar och Michael pekar ut acacior som för ovanlighetens skulle har röda blommor i stället för vita. De står till vänster om bron vi använder för att komma över en kanal. Vilkovo kallas för ”Lilla Venedig” eftersom det finns många liknande kanaler i staden.

På andra sidan kanalen sitter en gammal gatskylt kvar med texten ”Oktoberrevolutionsgatan 24”. Vägen svänger lite åt vänster och vi får en kyrka på vår högra sida. Den har ett fint tak men dålig fasad med förfallen stuckatur. Vi kurar ihop oss en aning för att undvika regndroppar och för att inte stöta ihop med ortsbefolkningen som står här på hörnet. Där vi rundar kyrkan åt höger ser det ut att vara en busshållplats och under dess tak säljer en entreprenör jordgubbar ur påsar på marken.

Mittemot kyrkans ingång försöker vi korsa vägen men här har det blivit trafikstockning. På andra sidan vägen håller vi oss nära fasaden för att inte bli blöta och försöker vi undvika vattenpölar, hål och ojämnheter i vägen. Vid en busshållplats har folk samlats under takets överhäng. En av männen där har fiskar i en ljusröd och genomskinlig påse. Direkt efter honom finns järnhandeln och där tycks bensindrivna elgeneratorer vara en storsäljare.

Några minuter över nio på morgonen går plötsligt guiderna över gatan igen och uppför en sliten trappa till ett stort hus på höger sida. Det är stadens kulturhus och där inne står kvinnor i traditionella dräkter på en scen. Vi sätter oss så gott vi kan i sammansatta stolar som påminner om biografstolar utan stoppning. Det är inte helt lätt att lyckas med det eftersom sittytorna gärna fäller ihop sig men snart är det ordning och kvinnorna börjar sjunga. De är klädda i varsin färg och alla utom hon med dragspelet har rikt mönstrade schalar. Redan klockan 09.15 är allt färdigt och vi passerar bilder på skäggiga krigsveteraner från Andra världskriget. Nya troende, Lipovanska, har ofta sådana skägg.

Utanför Kulturhuset svänger vi höger så att vi fortsätter längs gatan fram till en kyrka. Strax innan vi vänder här får vi veta att Lipovanska inte gärna släpper in sådana som oss i kyrkorna och att de gör korstecknet med två fingrar i stället för tre. En del av vår grupp stannar vid kyrkan men Michael är då så långt bort att han inte märker något. Motivationen att komma tillbaka till båten tycks vara hög även om regnet nu upphört. Stressen beror delvis på att det är en utflykt som skall åka iväg klockan 10.00 till kilometer noll.

Utflyktsbåten kommer iväg klockan 10.07. En guide pratar i en mikrofon på bra engelska men kallar vårt skepp för en ”simmande bostad”. Hon berättar att monumentet med mannen i ekan bakom Sankt Nicolaus skall föreställa de som först anlände till Vilkovo.

Vi får veta att vi nu åker i Chakov-armen av bifloderna som leder ut till Svarta havet. Guiden berättar även om kanaler som heter Stambul och Belgarusku och att den senare leder till Vilkovo. Hon säger att Vilkova betyder gaffel på ryska (??) och pratar om nya och gamla troende samt säger att blå kyrkan med de mörka kupolerna vi var till tidigare idag ligger på ön (??) och berättar om hur kosacker använde båtarna som hon kallar för sillbåtar. Det är svårt att se ut genom fönstren på inomhusavdelningen men de som sitter uppe på däck har bra utsikt.

Vi lyssnar på statistik om Donau och får veta att Vilkova är den yngsta och minsta staden samt att namnet på ön Kalimbika är turkiskt. Vår kapten tutar för att varsko fiskarna som sitter i småbåtar att vi kommer. Hela tiden följer ön Charkov oss till höger.  Deltat består av tre huvudarmar och över 300 mindre utlopp. Medan vi kommit till att två av dessa armar är i Rumänien och en i Ukraina har några av japanerna somnat. De missar att den officiella 0-punkten ligger i Ukraina.

Tyskar är de vanligaste turisterna i området och till dem kan man sälja sjögräs som dekoration. De första turisterna kom år 1916. Deltat är visst 23:e störst i världen och näst störst i Europa. Nu växer det varje år och det har det gjort sedan det började skapas för ca 5.000 år sedan. På tidiga kartor finns inga öar utritade men nu är det ungefär 40 stycken. De minsta har bara nummer och de större har fått namn av ortsbefolkningen. Medan guiden pratar blir regnet starkare och ibland blixtrar det. Längs vattnet ser vi vassruggar och bortom dem lövträd. Den lilla tavlan med en madonna som hänger inne i fören hjälper inte japanerna som somnar i allt större antal.

Kiliia-armen är ett andra-hands delta. Grön vass blir djurfoder och brun används som byggmaterial och som brännmaterial för att få värme. Allt vi hör översätts till hebreiska och det verkar behövas fler ord på det språket. Vi får veta att canapéerna och nubbarna som delas ut ungefär samtidigt som vi passerat sjön Lazarkyn Kut är för att vidmakthålla en tradition de har för när båtar anländer till kilometer noll. Vi skall spara dem.

Guiden pratar om de olika öarna, att ”kut” betyder sjö och att vi kommer att använda en annan flodarm tillbaka till skeppet. Vi får även veta att vi är ungefär halvvägs mellan Nordpolen och Ekvatorn samt när det är som flest fåglar här. Det blir mycket statistik. Mest intressanta tycker vi är de rosa pelikanerna som nu syns på barbords sida. Några av dem sitter på torra, välta träd och där finns även några skarvar.

Klockan är 11.03 när vi är framme vid monumentet som säger ”0 km” har vi det på styrbords sida. Då fotograferar vi flitigt både mot monumentet och mot pelikanerna. Vi dricker upp våra nubbar och äter de goda canapéerna. När de flesta av fåglarna skrämts bort och ivern att ta bilder lagt sig på övre däck vänder båten.

Vattensamlingen som nu är på barbords sida kallas för Delikov Kut och pelikanerna som ligger på vattnet blir ett exempel på att de jagar fisk i grupp. Här finns två av världens fem pelikanarter. På medeltiden var pelikanen en symbol för kärlek och (??), sedan jagades den för att få fisk och nu är de skyddade av lag. Runtomkring i vassen och vattnet finns gott om ormar och sköldpaddor. Hägrar och små egretter är också vanliga. Förr i tiden var det farligt att vara egrett eftersom hattmakare ville ha deras fjädrar.

Någon meter från oss in i grönskan ligger några få hus på rad. Guiden pratar igen om Poligionikanalen, Charkovön och att vi nu åker in i Anodinokanalen. Ön bredvid har passande nog namnet Ankodinoön. Klockan är 11.19 och regnet har upphört.

Skarvarna äter 400 – 500 gram fisk per dag och deras avföring förstör träd. Vi får veta att de kan tydka till 45 meters djup och i 55 kilometer i timmen. För att klara fiskandet kan de vara under vattnet i ungefär en minut.

Föreläsningarna fortsätter med traktens klimat, vattenstånd, säsonger, väster och att den högsta uppmätta vattennivån var 1967 när floden var 2 meter högre än normalt. Från 0-punkten tar det en halvtimme för solen att börja ta sig genom det mörka molntäcket.  Vid kanalen ser vi fina små sommarhus och får veta att de ofta har vingårdar här i Kiliia-deltat. Sill är vanligt i vattnet och den är god. Stör och lax finns och de skyddas.

Med viss stolthet i rösten berättar guiden om Vilkovos alla gamla kavjarrecept, hur mycket kavjaren stigit i pris de senaste 20 åren, att jordgubbar härifrån bör provsmakas och att Novak är ett vin från trakten.

Vi passerar en plats som tidigare hade ett munk-kloster och som nu är en fin tältplats. Hon kallar stället för Sankt Peter & Paul och där finns ett litet träkapell. Deras gräsmatta har gott om små pölar från regnet och efter det kommer tältplatsen Quakerburg (??) som döpts efter traktens grodor. Till vänster läser vi ”Bac Bitae” på en skylt vid ett hus som byggs ut och där har någon satt fast många fiskespön på den vackra bryggan. Det har börjat bli riktigt varmt inne i båten. Lite kvickt passerar en ikon över de gammaltroende på styrbords sida och vi ker förbi en röd räddningsbåt som ligger hitom den blå kyrkan och sedan ser vi att en patrullbåt står i vattnet på andra sidan floden från vårt skepp. För att kunna komma rätt i förhållande till landgången kör vår kapten mycket nära en svart eka med två män i. En av dem röker och de hamnar på mångas fotografier.

Över skeppet hänger fortfarande mörka moln och de bildar ett spektakulärt mönster. Gasterna på utflyktsbåten och skeppet surrar ihop fartygen och vi tar oss över landgången in i skeppet. Framför oss ligger en svart fiskebåt med vit överbyggnad och gula master. Den har legat där sedan vi kom till Vilkovo. Klockan är 12.15 och det är 45 minuter kvar tills lunchen serveras.

Direkt efter lunch har vi en kort träff i läsesalen för att prata om möjligheten att åka till Gammalsvenskby. Vi beslutar att åka dit och betala extra för att göra det. Eftersom det duggregnar lite då och då lockar det inte till några promenader i staden till klockan 17.30 då vi träffas igen i läsesalen. Mikael berättar om Ottomanerna, hur riket uppstod, vilka konsekvenser det har fått och hur det försvann. Många av oss somnar och vaknar medan han pratar men några lyckas hålla sig alerta hela tiden. Till sist går vi direkt från läsesalen till middagen som ställs fram klockan 19.00. Medan vi äter kommer Dniepr Princess ut på Svarta Havet. Gungningarna får oss att lämna Kyivrestaurangen med dålig balans.

Kvällen fortsätter med att vi ser del två av filmen om Ukrainas skapande. Filmvisningen inleds med teknikproblem och publiken är mindre nu än när vi såg del ett. Något kvällspass i barerna blir det inte för klockan 22.00 är alla i sina hytter. Sjögången kanske har en inverkan.