Flugfiske i Nordmakedonien

Reseberättelser

Dag 10. Kryssning på Dniepr – Kiev.

Sjön är lugn och spegelblank när vi sakta vaknar. Vi njuter av en stillsam frukost i närheten av orten Obukhiv och trivs med att titta på omgivningen utanför båten. Strax före klockan 10 på morgonen ser vi fina hus längs stränderna i utkanten av Kiev. De blir till skyskrapor, monument och vackra båtar. Många av oss sitter på soldäck och ser att mycket här är guldfärgat. Med tiden märker vi att det målats graffiti längs kajen och att det ovanför målningarna löper en väg där trafiken är tät. Det skall bli 27 grader varmt idag.

När vi åker förbi Grand Hotel är skeppets hastighet mycket låg. Barnen som står hitom det lilla pariserhjulet vinkar ivrigt till oss. Snart är båten förtöjd nära hotellet något bortom hjulet. En del av oss går direkt upp på kajen och ser oss omkring. Andra inväntar lunchen.

Klockan 12.00 sitter vi till bords och är inställda på att vi skall på stadsrundtur klockan 14.00. Strax före den senare tiden samlas vi på kajen nära några bussar. Lokalguiden far runt som bara den och blir väldigt nervös när Mikael och två av oss kommer bakom honom utan att han ser det. Stadsguiden heter Svetlana och vi körs av Alexander.

Guiden berättar om stadens grundande på 400-talet och en historie om tre bröder och en syster. Hon berättar om ett fort och att Kiev döptes efter den broder som hette Ky och att det var hans fort som stod här. Ur det utvecklades ett rike som blev stort och betydelsefullt. Svetlana berättar att kristendomen kom från Bysans och att en inflytelserik prins kristnades år 988. Medan hon pratar ser vi att en bil fastnad mitt i vägen och att varningsljusen startats. När vi kommer runt bilen syns skylten ”Über” och att chauffören står mitt i vägen och hoppar på ett fältkors som fästs vid en bult.

Nu pratar guiden om Mongoliet och att vi är på väg mot stadens rikare områden. Hon berättar om vänskapsbågen vi såg från båten byggdes år 1982 när man skulle fira att Sovjetunionen fyllde 60 år.

Alexander tar oss till Europatorget och förbi ett hus som sägs vara kommunistiskt vidare till den stora vägen Khreshchatyk. Framme vid Självständighetstorget pratar hon om landets självständighets deklaration och att den 24:e augusti 1991 ses som Ukrainas självständighetsdag. Till höger om oss har vi ett monument tillägnat de tre bröderna. Nu sulle vi egentligen ha åkt en väg som stängts av mellan den 20-27:e maj på grund av fotbollsmatcher. Lag från Madrid och Liverpool nämns.

På stadens emblem finns helgonet Mikael och det får vår ivrige reseledare att poängtera likheten med hans eget namn. Vi passerar helgonet Mikaels torg och pratar om vad i övre delen av Kiev som skapats under andra halvan av 1700-talet.  Föreläsningarna handlar om skadorna staden fick under kriget mellan september 1941 och den 6:e november 1943 då Röda armén intog staden. Alla broar och fabriker var då förstörda. 500.000 personer skall ha dött och. Vi lyssnar till hur mycket kriget kostade och att staden nu har 2 miljoner privata bilar.

En trevlig historia handlar om att Kiev kallas för den gröna staden på grund av alla sina parker och framför allt Stadsträdgården. Fortsättningen handlar om att valnötsfrön togs hits på 1900-talet från Bulgarien på order av Nicolas I och vi ser att många hus är smyckade med stuckatur.

Vid diplomatskolan och det femstjärniga hotellet Intercontinental kliver vi av bussen. Klockan har nu blivit 14.24. Huset med de spektakulära kolumnerna är landets utrikesministerium. På ett torg ser vi en blåvit kyrka som har med aposteln Andreas att göra eftersom han var här på 00-talet. Vi lyssnar till en berättelse om korset på kullen, ursprunget av namnet ”Ukraina” och princessan Olga. Svetlana berättar om de makedonska bröderna Cyril och Methodius missionerande aktiviteter och hur de påverkade det cerylliska språket.

Det är full fart på berättandet. Vi får målningar på kyrkan förklarade för oss och klockringningen. Att Vladimir blev kristen 988 återkommer men nu får vi även veta att grottor som användes har daterats till 1051 samt att det finns mumier i grottorna. Helige Mikaels katedral är visst från 1108 och men den har förstörts och byggts upp några gånger.

Vi kliver av bussen och går klockan 14.50 in på en klostergård. Det gula huset bakom oss är en teologiskola och studenterna där bor mittemot kyrkan. Svetlana kallar kyrkan för Saint John the Devine, som borde bli något i stil med Helgonet John den Gudalike. Den byggdes 1713 och blev en barockkyrka på 1500-talet. Under förstörelsen på 1930-talet var den ensam om att klara sig. Ikonostasen får sin förklaring och även bilden av helgonet Barbara (https://www.catholic.org/saints/saint.php?saint_id=166) som halshöggs av sin far år 303.

Från kyrkan går vi in på en gata som leder förbi en bostad som ägs av oligarken Rinat Akhmetov. Han var ensam om att skicka mat till Dontesk för att lindra effekterna av konflikten där. Som granne har han ett företag som ägnar sig åt att sälja fiskmassage och efter det kommer den brittiska ambassaden samt en figur som på 1800-talet blev rik på socker. Han skall till och med ha varit skaparen av industrin för sockerbetor i Ukraina.

Gogols näsa och mustasch från historien ”Döda själar” sticker ut ur en fasad och fastnar på många av våra bilder. I början av 1800-talet kritiserade författaren rika.

Vägen lutar svagt nedåt och vi rundar några män som lägger om trotoarens plattor. Området kallas för Andriyivskyysluttningen och var där stadens centrum ursprungligen låg. Efter plattläggarna kommer vi till en staty tillägnad komedin ”Jagar två harar” (https://en.wikipedia.org/wiki/Chasing_Two_Hares ) som skrevs av Mykhailo Starytsky. Guiden berättar utförligt om historien och sedan om Helgonet Andreas kyrka som vi har rakt framför oss på en upphöjnad. Den byggdes av Elisabeth som var Peter den Stores dotter. Innan vi kliver in i bussen strax efter klockan 15 får vi veta att hon skall ha blivit kär Aleksej Razumovskij.

Föreläsningen handlar nu om att fyra år av krig följde på Vladimirs (https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_the_Great ) död och att hans yngste son, Jaroslav den kloke, vann. Han flyttade stadens centrum till en plats framför oss.  Guiden pratar även om Hetmannen Bogdan Chmelnytskyj från mitten av 1600-talet.

Framför Sofiakatedralen ser vi en stor och blank pokal. Den är en del av reklamen för finalen i UEFA-kuppen. Vi fotograferar den, tittar lite på statyn där Bogdan sitter på sin häst (https://en.wikipedia.org/wiki/Bohdan_Khmelnytsky_Monument,_Kiev). Svetlana betalar entréavgiften och vi går in genom klocktornet. På väg genom det passar hon på att säga att byggnaden är från sent 1600-tal och att den blå-gula barockstilen är typisk för det här området.

Inne vid kyrkan ser vi en minnessten tillägnad Jaroslav den Vise. Guiden säger att han var skolad och hade 1000 böcker vilket då var ett enormt stort bibliotek. Till sist klarade sig bara en av dessa böcker och den innehåller religiösa sånger. När hon berättar om dottern och en brudgåva frågar en av oss om guiden kan berätta varifrån frun Ingegerd kom. Innan vi kom hit har vi nämligen läst att Ingegerd var från Sverige. Svetlana kunde svaret.

Det är en aning mörkt i kyrkan men på en plats som nås av dagsljuset från den stora öppna porten finns en modell av kyrkan från 600-talet. Då hade den ett tak av bly. Vi rör oss till under kupolen och ser att Jesus är i mitten av den. Guiden berättar att de runtomkring är apostlar. Kyrkan är tillägnad ”helig visdom” och förstördes år 1240 av mongoler. Den har också varit övergiven så att djur bosatte sig i den. Då växte gräs på taket.

På 1400-talet blev kyrka Grekisk-katolsk (https://en.wikipedia.org/wiki/Ukrainian_Greek_Catholic_Church) och rekonstruktionen av den skall ha beordrats av teologen Peter Mogila (https://en.wikipedia.org/wiki/Peter_Mogila). Det skall också vara han som såg till att kyrkan blev ett munkkloster. Nya gyllene kupoler kom till så att de blev 19 stycken samtidigt som byggnaden blev större. En målning föreställer 40 martyer och Jaroslavs bok skall ha identifierats när Peter den Store var på besök och kände igen boken. Innan vi går in och tittar på resterna från 1000-tals kyrkan pratar vi om att Harald Hårdråde (https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Hårdråde) stridit tillsammans med Jaroslav den Vise och att de hade nära familjeband.

Vi ser även den symboliskt viktiga mosaiken Maria Oranta (https://en.wikipedia.org/wiki/Orans_of_Kiev) som skall vara 640 kvadratmeter stor där den hänger uppe i taket. Den restaurerades delvis år 1944 och då ersattes en del av den med färg. Svetlana säger att den nu skall ha 177 olika nyanser och att den gammalgrekiska texten betyder ”hjälp staden”. Konstverket skapades av personer från olika länder och restaureringen bestod främst i att ta bort sot och damm från mosaiken. Under Maria Oranta, som skall betyda ”Maria ber”, finns ett originalkonstverk som föreställer Jesus när han ger vin till apostlarna.

Nu tittar vi på byggnadens södra vägg som är från 1000-talet och som skall ha hört till Jaroslavs dötter. Västra väggen hade bilder av Jaroslav och Ingegerd men den kollapsade. Det finns fortfarande inristade saker i väggarna från 1000-1100-talen som går att läsa. Närmare bestämt 7000 stycken och Svetlana översätter en av dem. Den berättar om året 1054 och att Jaroslav dog och begravdes.

Golvet skall ha varit en meter lägre på 1100-talet än den nivå det nuvarande metallgolvet har. Från det vänder vi blicken upp mot ikonostasen som är från 1747. Den är gjord av mjukt lindträ och målades av tre olika konstnärer. Guiden berättar om restaureringar, hur mycket delar av den väger och om symboliken. Bland det som beskrivs så livligt finns en symbolisk dörr. Tsar David, Israel och Bibeln nämns samt att Gud finns längst upp. Ärkeänglarna skall vara i original. Vi ser även hur man försökt förbättra akustiken.

Nu när vi gått till Jaroslavs sarkofag berättar Svetlana att den öppnades år 1936 och att man då hittade två skallar i graven. Man vet att Jaroslav haltade efter att ha skadats av en pil i knäet och att han var 74 år när han dog. Ena kraniet hade ett hål i huvudet och det andra tros komma från en kvinna som hade arbetat manuellt på 1200-talet. Guiden frågar retoriskt – Var det verkligen hans skelett som fanns i graven? Skelettet skall ha tagits av greker som arbetade med nazisterna men de sägs nu vara gömda i en grekisk-katolsk kyrka i New York City.

Hur det än är med skelettet ser vi hur Jaroslavs stad såg ut. Den hade en gång i tiden 400 kyrkor och här fanns Kievs Gyllene port. Svetlana visar även hur Vladimirs stad skall ha sett ut och det hon kallar för den tredje cirkeln vid Michaels katedral. Vår Mikael antecknar förbrilt och översätter så gott det går. Längs vägen får vi veta att en av ledarna gifte sig tre gånger och hade 300 konkubiner. Medan vi lyssnar ser vi att modellen framför oss har många murar.

Här inne finns även en byst som med texten Jaroslav 978 – 1054. Inskriptionen i pelaren i början av vandringen här inne tycks stämma med siffrorna på bysten. Vid oss och nära sidoutgången vi nu har bredvid oss skall ha varit platsen där Jaroslavs avkommor begrovs men byggmaterialet gjorde så att de gravarna inte längre finns kvar. I taket i den stökiga hörnan ser vi en oljemålning och guiden berättar att det funnits ett altare här. Medan hon pratar har flera av oss gått ut och satt oss i skuggan av ett träd. Snart är alla samlade där. Nu är klockan 16.02 och vi blir genast visade ut från kyrkans trädgård.

Efter bara några minuter är vi tillbaka i bussen och vid den har vi ett monument som vi tycker ser ut som en underlig igelkott. Mitt i vägen står en staty som föreställer en kossack och bredvid oss har vi ett stort hus som en gång i tiden var den sovjetiska säkerhetstjänstens, KGB, tillhåll men som nu används av SBU som är Ukrainas säkerhetstjänst. Före den byggnaden svänger vi höger.

Det blir en förvirrande kort färd med bussen. Vi tittar på varandra när vi ombeds att stiga av bussen efter att ha åkt i bara tre minuter men vi gör som vi blir tillsagda. Rakt framför oss ser vi en replika av den Gyllene porten (https://www.enjoyukraine.info/article/Golden-Gate.html) och mellan oss och den finns en ganska bred och trafikerad väg som vi försiktigt tar oss över. Originalporten byggdes år 1037 under Jaroslav den Vises tid och förstördes vid mongolinvasionen år 1240 men den fortsatte ändå att fungera som huvudentré till staden. Det vi har framför oss är en 30 meter hög och 8 meter bred byggnation som restaurerades till ett 1500-års jubileum och som UNESCO godkänt som ett kulturarv.

När vi går några meter upp i parken till sidan av porten får vi en bra vy över statyn med Jaroslav. Han håller i en modell av Sofiakyrkan och guiden pratar mycket om att skulptören var 90 år gammal när statyn gjordes och att han har ett typiskt georgiskt efternam. Det kommer av att hans föräldrar flyttade hit när Persien krigade i deras hemtrakt. En liten omväg blir det också för att titta på en staty med den persiske katten Panteleimon (http://www.trip-points.com/sightseeing-places/monument-to-the-cat-panteleimon.html) som skall ha varit en kändis i kvarteret. Att röra vid statyn skall bringa lycka. Medan vi rör oss tillbaka mot platsen där vi lyckades korsa vägen hör vi en trubadur spela bakom oss i parken.

Några få meter från där Alexander parkerat står en död ek som kapats av ett par meter från marken och den har någon gjort en fin skulptur av. Svetlana vill att vi skall skynda oss in i bussen eftersom den står i vägen för all trafik. En av oss missförstår situationen och vill skämta om att med flit ställa sig utanför bussen. Guiden blir irriterad på vår vän som då förstår att han valt fel tillfälle att roa sig. Klockan är nu 16.25 och vi märker snart varför man bör vara snabb här. En affärsman blockerar oss helt. Till sist kommer vi loss och kan svänga vänster nedför den breda vägen vi gått över ett par gånger.

När den Gyllene porten ligger snett bakom oss till höger har vi snett framför oss till vänster ett vackert smyckat hus som ägdes av en rik man som gått i konkurs. Svetlana gissar att det snart blir ett hotell.

Vi fortsätter att försöka runda den lilla parken som Gyllene porten står i och fastnar direkt i dagens rusningstrafik. Det ger mer tid till berättelser och en handlar om ett hus till höger som har med kompositören Mykola Lysenko att göra. Guiden säger att huset är ett opera och balettföretag. Men det är andra varianten av huset eftersom den första brann på slutet av 1800-talet.

Till vänster om oss får vi ett pedagogikmuseum och hon pratar om Myhailo Grushevskiy (https://en.wikipedia.org/wiki/Mykhailo_Hrushevsky) samtidigt som vi svänger höger.  Till vänster har vi en gångbana och här finns en allé med en asfaltsväg. Vi kliver av klockan 16.34 vid den ortodoxa Vladimirkatedralen som visst byggdes på 34 år eftersom pengarna tog slut. Till sist enade sig konstnärerna och den blev klar år 1853. Nu är det gott om fin konst i kyrkan. En del av den är målad av en rysk konstnär som heter Vicker. Vill vi fotografera här inne kostar det 50 Hryvnia.

Svetlana berättar att Vladimir döptes i Chersonesos (https://sv.wikipedia.org/wiki/Chersonesos_(Krim)) som ligger nära Sevastopol på Krimhalvön. Vi försöker att tala någorlunda tyst men är inte tillräckligt framgångsrika med det för att guiden skall slippa få skäll av en person som vill lyssna till den lustigt monotona bönen. Vi slutar helt prata och lyssnar på bönen som för oss låter som pratsång eller rap. Medan vi går runt själva ber två av oss Mikael att ordna så att de kan kliva av i stadens övre del så att de slipper klättra upp och ned för backen till båten. Bland besökarna ser vi en kvinna som bär med sig sina ägodelar och har rejält smutsiga fötter.

Vi ser Jungfru Maria med Jesus som spädbarn och får veta att hon målades med konstnärens fru och treårige son som förebilder. Här finns även en grav för helgonet Barbara som vi hörde talas om tidigare idag och för en präst som dödades i av tatarer i ett krig mellan Litauen och Kiev. En annan av sevärdheterna är ett örhänge som skall ha en mirakelikon. Det hamnade i Chisinau, Moldaviska republikens huvudstad, i sju år och kom sedan hit. Dess användbarhet består i att det botar mentalt och fysiskt sjuka.

Klockan 16.44 tar vi plats i bussen igen. Mikael informerar om att vi behöver ta en liten omväg till båten för att kunna släppa av två personer på en bra plats. Alexander rattar flitigt för att komma fram och för att vi inte skall fastna i de stora förberedelserna vi ser för firandet av fotbollsmatchen som kommer om några dagar. Vid en park stannar han för att släppa av de två men då har ett knä börjat krångla så de stannar i stället i bussen. Men i gengäld överraskar Svetlana oss med att kliva av. Mikael måste springa ifatt henne för att hon skall få dricks av oss.

På hemväg följer vi en stor kullerstensväg och passerar bland annat restaurangerna Mafia och a’la Citronelle. Vi ser ett stort rött ankare och sedan etablissemanget Le Cosmopolit som flaggar för belgiskt öl. Förberedelserna för fotbollsfirandet innehåller att spärra av flera av de vägar vi vill använda. Det ställs upp stora figurer av allehanda slag och gott om reklamskyltar.

Klockan 17.20 är vi tillbaka i båten. Mikael går direkt iväg för att kontrollera något i en lokal som heter Punkcraft och som ligger nära båten men man kommer inte dit utan att gå en omväg runt en hårt trafikerad väg. Han är någon minut sen när vi sätter oss till bords klockan 19.00.

Vi har sedan tidigare bokat en pratstund i läsesalen klockan 20.30. Mikael föreslår att han berättar om det Ottomanska rikets historia eftersom det påverkat Ukraina och för att våra lokalguider förmodligen inte kommer att berätta om det. När han pratat klart och vi frågat om sådant som var otydligt pratar vi lite allmänt. Någon undrar om reseledaren verkligen förväntas översätta allt och får veta att så inte är fallet. Han gör det bara för att vara snäll och är medveten om att det lätt uppfattas som något som skall vara inkluderat. Klockan är lite över 22.00 när vi skiljs åt för att gå till våra hytter.