Öl och Sightseeing i Bukarest

Reseberättelser

Dag 1. Sverige – Fetesti, Rumänien.

Det är mörkt när vi kommer till Arlanda för att hinna med flyg OS318 mot Wien klockan 06.35. Vid ombordstigningen står reseledaren, Mikael, precis bredvid den sista kontrollen men det hjälper inte för bara hälften av oss har hittat varandra när vi tar plats. Det är nu ljust ute och himlen är klarblå. Några sover och andra läser. När vi stiger av i Wien är det bara två stycken som inte hittats och här möts vi av en blå himmel med ett tunt grått fält en bit bort och moln som ser ut som porösa vertikala streck. I slutet av färden med flygplatsens transferbuss hittar vi de två försvunna och ser på en skärm att vi bara behöver gå runt en dörr och förbi en vakt för att komma till nästa buss.

Snart står vi i automatiska passkontroller och några av oss förvirras lite kort av dem. Bakom dem leds vi till det runda rummet i den gamla delen av flygplatsen och där finns ingång D21 bakom ännu en säkerhetskontroll.  Väl inne i flygplanet spelas Wienervals.

Att det är få moln på himlen gör att vi ser marken tydligt från OS 0783 och samtidigt som vi funderar över de många odlingarna där nere får vi veta att Austrian infört trådlöst internet på flyget men att det bara är igång när vi nått vår marschhöjd. På den höjden får vi välja mellan olika drycker samt salta små hjärtan eller en sötsak.

När vi kommer in över Rumänien ser vi först många små avlånga tegar. De blir större ju närmare Bukarest vi kommer och när de är stora har de ofta något som ser ut som torra fläckar. På det välvda korrugerade taket före landningsbanan läser vi ”Welcome to Romania, Ion Tiriac” och ser en bild av en hockeyspelare. Klockan 12.30 har planet landat på Otopeniflygplatsen och vi får veta att det är 18 grader varmt utanför våra små runda fönster.  Att det är soligt ser vi och att molnen här är tjockare än tidigare. De är också någonstans mellan vita och grå med små bomullstussar insprängda i ett ganska jämngrått molnskikt.  Wienervalsen är igång igen.

Den unge lokalguiden Stefan möter oss iförd en grön tröja. Efter en kort konferens med Mikael tar vi hissen ned till ett köpcentrum för att handla den mat som skall bli vår lunch på bussen. Framme vid den möts vi av den fåordige chauffören, Gheorghe.

Vårt mål är att åka till Parlamentshuset och gå in i det. Längs vägen dit pratar vi om var båten vi skall till senare idag ligger, statistik om landet och staden samt att vi nu är i en utvecklad industriell del i norra delen av Bukarest. Efter IKEA, som Stefan kallar för den svenska ambassaden, ser vi Baneasa-flygplatsen och har kommit till att Rumänien består av Valakiet, Transylvanien och Moldavien, men inte den Moldaviska republiken. Landet har ofta legat mellan olika konkurrerande riken. Guiden pratar om att Bukarest är en förhållandevis ung stad och att floden som flyter genom den heter Dumbovita.

På passagerarsidan ser vi den Fria Pressens Hus från 1958. Det är stort, bombastiskt och byggt av kommunisterna men på fasaden hänger en stor reklambanderoll för Nokia. Stefan berättar en historia från 1970-talet när diktatorn Ceausescu glömt att sätta på sig hatten vid ett offentligt möte. Situationen skulle räddas med att bilden retuscherades men effekten blev att han både fick en hatt i handen och en på huvudet.

Bymuseet till vänster om oss skapades 1936 och ligger i en mycket stor park. Den får oss att prata om Elisabeth-palatset och att den siste kungen, Mikael I, avsattes efter Andra världskriget och att han dog 2017.  Triumfbågen är framför oss och den är nyrenoverad och tillägnad dem som dog i Första världskriget. Lokalguiden kallar nationaldagen för ”föreningsdagen”, 1:a december,  och då är det parader vid Triumfbågen.

Den ryske 1800-tals Generalen Pavel Kieseleff (??) har fått boulevarden vi åker på uppkallad efter sig och här passerar vi ambassader och det största socialdemokratiska partiets, PSD:s, huvudkontor. Kvarteren här kallas för ”Protokollområdet” och sent i det ser vi Triumfhotellet från 1864 och får veta att den ryska ambassaden är störst. Föreläsningen går över till att handla om att det är vanligt med protester här, om husens arkitektur och om rumänskt jordbruk. I det iögonfallande huset i Segertorget har Ministerrådet sina sammanträden och från den stora öppna platsen svänger vi in på Segergatan in mot centrum.

Det här är Bukarests äldsta gata och beläggningen på den var ursprungligen stockar som slagits ned i marken. Sedan blev det kullerstenar och nu är vägen asfalterad. Till höger passerar ett museum för klassisk musik. Frun i det huset hade en utomäktenskaplig affär med kompositören Enesco och när hennes man dog flyttade han genast in.

”Palace” var det första av fem casinon som kallas legala eftersom de sköts av människor och inte av maskiner. På passagerarsidan ser vi hur palatset Stirbey härmar grekisk stil och vi pratar om Segergatan som en lyxig shoppinggata samt om att vi passerar stadens första femstjärniga hotell. Det byggdes 1916 och ägs nu av Hilton. Radisson Hotel är på andra sidan gatan och hette tidigare Grand Bukarest.

Direkt efter Hilton har vi en öppen plats och konserthuset Athenum från 1888. Där inne skall det vara mycket bra akustik. Utanför det hålls en konstfestival och på andra sidan vägen finns det som var kungens palats men som nu är ett konstmuseum. Här försöker vi hitta en parkering men misslyckas eftersom en stor buss ställt sig där.

Tillbaka över gatan ser vi den förste kungen, Carl I, till häst och får veta att biblioteket bakom honom var kungligt och att böckerna där var en donation från honom till universitetet när han dog.

Runt den vita kantiga pelaren på förarsidan har plattläggningen vid basen brutits upp och Stefan försöker snart förklara var balkongen som hamnar bakom Iuliu Maniu-statyn är. Det var där Ceausescu höll sitt sista tal. Guiden säger att slutet blev att diktatorn sa till militären att skjuta på folket som buade ut honom och att han sedan flydde till staden Targoviste med en helikopter. Den 25/12 1989 avrättades han och hans fru av tre officerare.

Området efter bombades under Andra världskriget eftersom Rumänien först var allierad med Tyskland och sedan med Axelmakterna. Tyskarna ville bland annat få tillgång till den rumänska oljan. Vi ser hur en variant av det som var Nationalteatern delvis återskapats i hotellet Novotel. Man råkade bomba teatern när man ville förstöra telekom-huset bredvid. Då var det högst i Bukarest och det har en ram av stål.

Insprängt mellan husen till vänster ser vi Odeon-teatern och får veta att är enda teatern i Europa som kan öppna sitt tak. Det skall finnas ungefär fem teatrar i närheten. Efter det kommer ett bankområde och en berättelse om hur staden byggts med det Stefan kallar för ”nyckelområden”. Det stora fina Jugend-huset till höger är en bank från 1897 och i museet mittemot finns en kopia av Trajanuskolonnen som visar historien om romarnas intåg i Rumänien.

Vi tar oss till Boulevard Natiunile Unite och in över en parkering till vänster och förbi en kyrka innan vi åter hamnar på boulevarden som tar oss närmare Parlamentshuset. Guiderna berättar hur den vita kyrkan till höger om oss flyttades under kommunismen genom att man la räls under den. Syftet var att kyrkan inte skulle synas.

Medan vi passerar framsidan av Parlamentshuset pratar vi om de enorma proportionerna och balkongen där sångaren Michael Jackson 1992 kallade staden för Budapest, Ungerns huvudstad. Vid slutet av framsidan svänger vi höger så att vi hamnar mellan den ofärdiga Akademibyggnaden och sidan på Parlamentet. En kort sträcka före bygget av det som skall bli den största ortodoxa kyrkan i världen svänger vi in till höger och tar oss fram till Senatsingången.

Efter att vi gått genom säkerhetsspärrarna möter den unge guiden Christian oss. Han är mycket propert klädd i en blå kostym och börjar prata nedanför den vita marmortrappan som haft en trappa i Eremitaget i Sankt Petersburg som förebild. Början blir bra men sedan får han svårt att komma ihåg alla fakta. Den leende kvinnan, Sorina, som stått bredvid tar över och visar oss uppför den röda mattan.

Bakom kamerorna som väntar på Presidenten berättar hon om Ceausescus 500 kvadratmeter stora kontor och att världens största vävda matta finns i det här huset. Den väger tre ton och vävdes i det rum där den fortfarande ligger. Hon berättar om kvarteren som först skadats in jordbävningen 1977 och sedan revs för att bygga palatset. Vi imponeras av volymen och all marmor och att sportarenan bredvid täcktes över för att nu fungera som parkeringsgarage. För att kunna göra de 350 ton kristall som finns i takkronorna startades en fabrik i staden Medias och mattorna vävdes i Cisnadie. I översättningarna får vi av Mikael veta var de städerna ligger.

Enligt Sorina är det ekpanelförsedda rummet Constantin Stere vackrast. Här träffas senatorer, partiledare och de som leder kommittéer. Vi pratar om NATO-möten, de fem partierna som nu sitter i regeringen och att presidenten Klaus Ioannis är ungefär 55 år gammal samt att han varit Sorinas fysiklärare.

Vi söker efter kvinnor bland bilderna på senatspresidenter sedan 1864 men ser inga där utan får flera exempel på rumänska kvinnor i maktpositioner. Avram Iancu-salen är avlång och en av de minsta. Det kostar 1000 euro för 24 timmar att hyra den med all teknik och simultantolkar. Vi funderar på att slå till men går i stället vidare förbi det som skulle bli Ceausescus lägenhet och som nu är kontor och ett litet café. På andra sidan en dörr ser vi en stor sal och där intervjuas Utbildningsministern som är känd för att inte prata bra rumänska. Här är det ofta mottagningar och intervjuer. Det kommer delvis av att man anser att Parlamentshuset inte har tillräckligt med rum för att senatorerna skall få arbeta där.

När vi kommer in till Senatens mötesrum säger vi: – ”Wow!”, och Sorina berättar att nästan alla säger så. Därför kallas det för Wow-rummet. De gröna stolarna nere på golvet har namnskyltar och längst fram har presidenten den största stolen. Vi får veta vilka som är på de olika platserna och undrar över det kristna korset ovanför presidentens stol. Svaret handlar om den ortodoxa majoriteten och vilka andra trosinriktningar som finns samt går vidare till att vapenskölden ovanför korset väger 3 ton och är i brons. Rakt över mötessalen sitter en ganska ordinär klocka men den är ett mycket exakt atomur. Vi får också veta att kranarnas räckvidd gjorde att det här rummet blev färdigt sist.

På väg ut pratar vi om att man hade en arkitekttävling år 1980 och att den vanns av den då 27 årige Anca Petrescu. Det gjorde henne till ledare över det enorma husbygget. Bara att förbereda marken tog 4 år och sedan byggde man dygnet runt och hela veckan i fem år.  Totalt skall 5 miljoner människor ha varit involverade i bygget direkt eller indirekt. Anca dog för några få år sedan i en bilolycka som involverade en av senatens bilar. Klockan är nu 15.48 och vi lämnar palatset.

Gheorghe kör oss samma väg som vi kom men svänger sedan höger förbi det halvmånsformade Konstitutionstorget som nu är avspärrat men tomt. De 41 fontänerna längs Union Boulevard är för Rumäniens 41 kommuner och den största symboliserar Bukarest. På kvällen sätts musik igång här och då skall belysningen i fontänerna vara i den rumänska flaggans färger; rött, gult och blått.

Stefan pratar om att husen bredvid oss skall klara jordbävningar som har styrkan 8 Richter och att en tvårummare där kan kosta 200.000 euro. Mellan bilarna i den nu tröga rusningstrafiken kommer en försäljare av vindrutetorkare. Näste man vill sälja saker som man sätter i låsanordningen för säkerhetsbältet så att man skall kunna köra utan det och slippa höra bilen föra oljud om att man gör så.

Bilar står parkerade längs vägarna men vi ser inga automater för att betala för parkering. Det beror på att de flesta är gratis. Stefan ger sig in i en omfattande beskrivning av olika varianter av parkeringar och växlar till att tunnelbanan invigdes år 1981 och att den var svår att bygga eftersom Bukarest byggts i ett träsk. När han kommit fram till att prata om bensinpriset åker vi mellan fint smyckade mörkröda gatulampor i gjutjärn och förbi den irländska puben The Harp. I högersvängen i kanten av Unionstorget har vi patriarkens kyrka snett bakom oss på toppen av en flack kulle. Vi fortsätter längs floden som nu är på vår vänstra sida.

Efter att vägen och floden fört oss till väg A2 mot Constanta får vi veta att en del kallar den här sträckan för ”Solens motorväg”. Den tog 12 år att bygga och skall ha rekord i att varit kostsam. Snart åker vi över ett platt landskap med stora vidder. Då och då korsar vi floder och bäckar. Vägen är i bra skick.

Constanta beskrivs som ett konglomerat av hamnar som tillsammans bildar den fjärde största hamnen i Europa. Vi lyssnar på information om staden och att de flesta i Rumänien bor i ägarlägenheter. Snittlönen i landet är enligt Stefan 600 euro och 300 minimum. Vi följer väg E81 och har järnvägen till vänster. Där åker ett långt grönt godståg parallellt med oss. Strax efter en liten svartvit vägskylt med texten ”KM 111” och som sitter innanför skyddsräckena mellan de två körriktningarna svänger vi av för en kort rast på macken OMV. Vi kommer iväg igen klockan 18.00, när de flesta ätit upp sin glass. Några öl tar vi också med oss för att dricka på båten.

I Fetesti visar Stefan stora romska hus innan vi viker av åt höger vid en kyrka. Vägen leder ned mot vattnet och vi anar vår blåvita båt. En bit bort till höger ser vi den stora stålbron Angel Salimi (??) som byggdes 1895 och då var störst i världen med sina 6 kilometer.  På båten välkomnas vi av bröd och salt av en kvinna klädd i en färggrann och traditionell dress.

Klockan 19.00 sätter vi oss till bords. Mikael går fram och tillbaka mellan där vi sitter för att svara på frågor och för att då och då fråga kökspersonalen om vad de tänker servera. Det visar sig att vi får en shopska-sallad till förrätt, fläskkött med stekta grönsaker och brunsås till huvudrätt och en efterrätt.

Vårt första möte på båten är klockan 20.30 i läsrummet. Enligt beskrivningen ligger det långt bak i båten men i verkligheten är det längst fram i fören. Dasha pratar engelska och Mikael översätter. Efter att holländarna som är med oss gått till sina hytter stannar vi och Mikael berättar om lite allt möjligt i Rumänien. Vi funderar också över om vi kan ta oss till Gammalsvenskbyn i Ukraina när vi är i Kherson den 20:e maj.

Det har varit en lång dag och vi somnar tidigt. I morgon skall några av oss på en dagsutflykt till Constanta och resten får en lugn dag på båten.