Dag 3. Johannesburg – White River.

Vi fick en rejäl och fin buffé till frukost men har nu tagit oss ut till bussen. Karoly vill att vi skall åka. Mikael säger att två personer saknas. Han räknar oss igen och får samma resultat. Karoly blir mer irriterad och reseledaren ber honom att räkna själv. Han får till svar att alla finns i bussen och den börjar rulla. Efter att vi bara kommit några meter kommer två kvinnor springandes mot bussen. Deras väckarklocka hade strejkat och de hade inte märkt väckningssamtalet Mikael ordnat. Vi gör ett nytt försök att komma iväg.

Lokalguiden börjar sin historik för 50.000 år sedan. Det handlar om Khoi, Bushmen, långsam migration söderut och vad Lucy Lloyd skrivit om ursprungsfolken. Folket Ngoni har en viktig plats i berättelser om Sydafrika.

Karoly pratar om europeer på 1400-talet, slavar, färggranna hus och att vita började dominera över de svarta. Han säger att europeer rånade och kineser kom med gåvor. Skandinaviska missionärer kom också hit. Vi följer motorväg M12 och pratar om att det största området där folk bor i skjul har två miljoner invånare och ligger utanför Kapstaden. Staten har hjälpt många att få billiga hus. De kostar 6000 Rand och kallas RDB. Några kubikmeter vatten per månad och elen är gratis i de husen. De som fått dessa hyr ofta ut dem och flyttar tillbaka till ett skjul.

På vänster sida ser vi ett medelklassområde med gott om solcellsinstallationer. Det är dyrt med solceller här eftersom det inte finns några subventioner. Kol och kärnkraft är vanliga energikällor. Kärnkraften kommer från franska installationer från 1970-talet. Fälten vi ser är fyllda av majs och det skall vara medelhavsklimat här. All frukt kommer från området runt Kapstaden. Gruvor var först för guld och senare kol. Nu exporteras kolet österut. Vi korsar en järnväg, ser får och får höra om hur jordbruken ägs och drivs. En variant som finns här kommer av hur stammarna fungerar. På 150 år har landet gått från att ha varit i järn- eller stenåldern till att bli ett modernt land. Det har gett problem med bland annat integrering.

Vägen vi åker på är nyasfalterad och får står i en inhägnad till höger. Vi pratar om tallar och eucalyptus. Karoly har lärt sig av Södra Skogsägarna att det finns 52 sorters eucalyptus i världen och att de kommer från Australien. Han säger att vägen mellan Kapstaden och Johannesburg är 1500 km lång och att apartheid gav bra vägar och ett isolerat land. Här skall militära flygplan kunna landa och en gång i tiden ville Sydafrika ha kärnvapen. På höger sida ser vi ett bevattningssystem och på andra sidan har man lagt ett fält i träda.

Kineser flyttar in överallt och kommer med gåvor. Det är som en ny form av kolonialism. Kineserna mutar gärna de lokala och tar med sig egna arbetare eftersom de är mer produktiva. Utanför fönstren ser vi gröna platta fält och små kullar.

Karoly återgår till att prata om 6000 Rand-husen men byter till att berätta att Sydafrika är 1.2 miljoner kvadratkilometer stort. Sydafrikaner pratar ofta om när det regnat eftersom det ger liv. Tills nyligen var de här gröna områdena eländigt torra. En lastbil som ser ut som skrot har stannat till höger och solen är stark.

Vid Kapstaden går havsströmmar ihop och vindar är starka. Lokalguiden räknar upp olika namn på strömmar och vindar. Han pratar om Drakensbergen och att Karu betyder sandig öken eller en mycket torr plats. På vänster sida har vi nu ett vägarbete. En röd flagga varnar för att det finns arbetare nära trafiken och vi ser män rensa sly. Karoly säger att det alltid är torrperiod någonstans i Sydafrika.

Nu har vi kommit till whitbank och Imahalele. Här är det kol och stål som ger inkomsterna. Senare kommer vi att åka ned i ett subtropiskt område. Gruvorna är 300 meter djupa. Vi korsar floden Vaalbank och hör att Sydafrika fått ett migrationsproblem eftersom passen går att köpa billigt. Därför har många länder infört krav på visum för syafrikaner som vill resa. Vi skrattar när Mikael nu får sin första chans att översätta över en timmes föreläsning. Fast han har antecknat vad som sagts så det går ganska bra ändå. Han undrar om vi är vakna.

Vid Alzu tar vi en rast på 20 minuter. Det är en stor mack med restaurang och djur. Djuren är utanför på ett stort markområde. Vi vill helst se noshörningarna men de håller sig borta. Solen värmer bekvämt och strax före klockan 10.30 är vi på väg igen.

Nu pratar Karoly om historia. Holländarna kom ända till Fish river och tog över från portugiser. Holländarna började kalla sig afrikaans och var slavägare när de tillgångshungriga britterna avskaffade slaveriet. Man kunde få betalt för en fri slav om man bara åkte upp till London och språket gick sakta över till engelska. Religionen ändrades också.

Lokalguiden berättar om landets olika delar och att vägarnas bredd anpassades för att man skall kunna vända en oxkärra. Vi går tillbaka till historien om när diamanter och guld hittades, boerkriget och olika unioner. År 1961 blev Sydafrika en republik.

Diskussionen går vidare till att grundligt gå igenom tysken Paul Krugers karriär. Rälsen vi har till vänster om bussen kommer från tåglinjen han skapade för att motarbeta britterna genom att underlätta vapentransporter. Här har det varit många bataljer.

Vi åker igenom skogs- och jordbruksstaden Belfast. Vår chaufför, Petra, är därifrån och hon skämtar om det. Karoly går vidare till att prata om skapandet av Krugerparken och att det var en guldrush i den på 1870-talet och att den höll på att utplåna djuren eftersom guldletarna behövde mat. Nu är parken stor både på sydafrikas och mocambiques sida. Man vill göra den större så att den når ända ned till den Indiska Oceanen och skapar en landkorridor mellan flera vattenområden. Nu har vi järnvägen alldeles intill oss på passagerarsidan. Här i Sydafrika är det vänstertrafik och därför sitter chauffören till höger.

När vi kommit till statistiken om alla djuren i parken svänger vi in på den ojämna väg R540. Landskapet är stort och fläckvis ser vi små samlingar träd. Jorden är röd och en Amazonörn sitter på en ledning en kort sträcka innan vi når vårt rastställe i staden Dullstroom. Det är en brittisk stad som skall vara bra för vandring och fiske. Petra visar en fin tavla med ett lejon hon gjort. Vill vi får vi köpa den och hon skämtar om att vi då får ett av landets få hanterbara lejon.

Efter Dullstroom ser vi gravar med brittiska namn. De följer vägen. Britterna ville kontrollera järnvägen som vi haft bredvid oss och andra folkslag begravde sina döda hemma.

Vi går vidare till att prata om att svarta började organisera sig vid 1900-talets början. De första utbildade svarta var lärare och präster. Ofta kom de från missionärsskolor. Men apartheidsystemet skulle göra det svårt för dem att konkurrera med vita om arbete.

År 1902 startades African National Congress, ANC, som en nationalistisk organisation mot de vitas dominans. De kullar och dalar vi ser utanför bussen har nu blivit större men träden är färre och växtligheten lägre. Skyltar visar att fiske är möjligt och vi pratar om att Albert Lutuli var en lärare och stamledare som blev den förste nobelpristagaren härifrån. Nu sköts landet dåligt och korruptionen är utbredd. Mycket styrs av giriga svarta makthavare som ibland saknar utbildning.

En flock svarta kor betar vid kullarna till vänster om oss. När vi kommer fram till Lydenburg byter vi från att prata om korruption till att den här staden varit en viktig plats för timmer och att det nu är kolbrytning som dominerar. Flera av de speciella lastbilarna som används för kolen står parkerade i början av staden. Nickel och krom är andra inkomstkällor. Förmodligen majs också eftersom vi ser ett par stora silos som använts för majs. Lite överraskande får vi veta att det funnits gott om svenskar och tyskar här, men att det nu blivit vanligt att kineser köper in sig. Vissa av företagen ägs till 30% av staten.

Flera av oss äter lunch hos Ocean Basket i Lydenburg. Vi fick restaurangen beskriven för oss innan och några tyckte att det lät konstigt och gick därför till andra ställen. Efteråt var de en aning avundsjuka på dem som ätit på Ocean Basket. Någon gör bankärenden och allt är färdigt så att vi sitter i busen igen klockan 13.30.

Vi fortsätter att prata om nobelpristagare och hamnar i en diskssion om vilken stil de olika författarna har. Husen vi åker mellan är låga villor. Framför oss ligger en dal och de två siloanläggningarna för majs vi redan sett.

Det här området har 4-5 mindre folkgrupper och alla är 600.000-1.000.000 personer stora. Deras seder är speciella. Vi ser staden Polokwane framför oss och följer väg R37. Karoly berättar vad olika ortsnamn betyder och det följs av översättningar. Vägen är smal och har hål här och var. Det går långsamt uppåt. Fabriken Lydenburg Smelter är svart och ligger till höger om oss. Vägen går rakt österut. Många städer på kartan har namn som slutar på ”burgh” och vi vill åka till något som heter Hazyview.

Vi ser områden med tobak och majs. Floden här används till konstbevattning. Flera av vägarna kommer av att vita följde spår som elefanter trampat upp och eftersom oxkärrorna kunde ta sig fram där elefanterna röjt. Bevattningsanläggningarna som sträcker sig som långa armar över fälten är igång till höger. Vår väg har blivit sådan att vi nu skakas om en del. Det är nog inget mot vad Van Rensburg lilla grupp och Luis Threehearts stora grupp upplevde på 1800-talet för då var det tjockt med skog här.

Rensburgs grupp utplånades helt och långt senare hittade man blonda barn hos stammen Padi. De var ättlingar till den större gruppen. Vi är i Limpoporegionen och har berg framför oss. Här fastnar vi bakom en vit lastbil och en vinröd personbil. En staty av en giraff blir en bra överraskning eftersom vi först tror att den är riktig. Den ställdes nyligen hit av kineser.

Vi pratar om babianer och ormar som tar sig in i hus. Petra kör längs väg R36 mellan kullar och över floden Mantsibi. Området är mycket vackert och vi ser hur konstbevattningen är igång på passagerarsidan. När vi korsar nästa flod pratar vi om regnmängder, tropisk frukt och invasiva djur samt feberträdet som växte där vita ofta blev sjuka. Men barken till det innehåller kinin och det lindrar mot malaria. Till vänster ser vi Echocaves och åt andra hålet har vi väg R532 samt plantager med citrusfrukter.

En av storkarna på fältet bakom Petra flyger iväg med en unge. Det är gott om fruktplantager här och den enda trafiken är en röd bil som envist spärrar vägen framför oss. Här har det varit havsbotten och det leder till en föreläsning om geologi och Gondvana. Det är lätt att exemplifiera med vad vi ser utanför bussen och med den stora dalen som växer fram till vänster.

Petra svänger vänster mot Mapumalanga och senare vidare mot dalen runt floden Blyde. Egentligen är det två floder i botten av dalen. Vi kliver av och går fram till formationerna. Det är ett brant stup framför oss och den högsta toppen skall vara 2300 meter. Blyde betyder glädje eller lycka på afrikaans. Våra kameror går varma och försäljarna som står nära bussen blir ivriga när vi går tillbaka in i den utan att de fått sälja tillräckligt.

Nu tar Petra med oss till floden Treur. Namnet betyder ”tårar” eller ”att gråta”. Karoly berättar en sägen om en man som hittade mycket guld här när han gick med sin åsna. Vi går ned till där floden grävt sig genom berget och guldet fanns. Det är så mäktigt att det inte går att fotografera på ett bra sätt, men vi försöker och trivs. Någon har kastat guldfärgade mynt i en av de djupa urgröpningarna.

Namnen på floderna kommer från att kvinnorna i Threeharts grupp lämnades i tre veckor vid floden Treur medan männen letade vidare. Till sist gav de upp och började gå hemåt men då träffade de resten av gruppen vid Blyde. Därav tårar för den ena floden och glädje för den andra.

Molnen över oss är tunga och vi snabbar oss en aning upp från de geologiska formationerna och förbi det röda biljettkontoret. Petra skämtar om att det är helt okej att ge allt guld vi kan ha hittat till chauffören och lokalguiden.

Vi korsar Treur och har kullar som ibland är gröna och ibland blå/gröna utanför fönstren. Planen är att åka till en utsiktspunkt, men molnen samlar sig snabbare än vi hoppats på. Det blir mörkare. Temperaturen sjunker. Vi har en tallskog till höger och jättedalen till vänster när en ensam timmerbil parkerats vid vägen.

Alla tallar är lika höga. De skall visst vara sterila och ha planterade här för export, men de är för svaga för att kunna bli möbler. I den här miljön växer de hela tiden och då får de dålig stabilitet. Vi ser inga djur i den artificiella skogen. Bättre är det med Seycedträden som beskrivs som en palm från urtiden.

Då och då kommer det lite regn. Vägen är nu mycket mer slingrig än tidigare och ibland passerar vi någon skog. Till vänster får vi en bananplantage med blåa plastpåsar runt bananstockarna. Vi ger upp att åka till utsikten för där kommer man inte att se något alls med det här vädret.

Snart lämnar vi väg R535 och börjar följa R40 mot White River. Här är det mycket vatten när vi korsar floden Sabie som är Krügerparkens södra gräns. I nästa sväng ser vi att det är 44 km till White River, eller är det miles?

De mörka molnen håller sig lugna men snart har vi inget dagsljus kvar. Vi är framme vid Greenway Woods Resort. Petra och Karoly lämnar oss vid det och Mikael ordnar med rum, nycklar och information. Rummen är i små hus som ligger utspridda och det tar lite tid innan vi alla förstått var de skall gå, men det går över ungefär lika snabbt som det tar oss att dricka upp välkomstdrinkarna.

En dryg timme senare är vi samlade i huset bredvid receptionen. Där har hotellet dukat upp en rejäl buffé. Lokalen är mysig och vacker. Det mesta är gjort i trä och två musiker spelar och sjunger. Vi har det bra tills vi skall betala för våra måltidsdrycker. Kyparna är imponerande långsamma med notorna och några av oss lämnar till sist pengar på bordet och går till rummet. Vi vill ju inte göra oss trötta genom att sitta här hela natten när vi i morgon skall in i Krügerparken för att leta vilda djur.