Vandra i Sutjeskas Nationalpark!

Reseberättelser

Dag 2. Johannesburg.

Vi är en aning sömndruckna när vi står vid bagagebandet och reseledaren kontrollerar så att alla är med och har sitt bagage. Han får skrika sig hes för att de som står längst bak skall höra och då riskerar de som är närmast honom ont i öronen. Efter sammanräkningen anmäler sig ytterligare några personer till gruppen. De är vilsekomna resenärer som hör till en annan resa. Mikael har tidigare arbetat för den arrangören också och hjälper dem till rätta. Deras reseledare står säkerligen i ankomsthallen.

Karoly Pinter, lokalguiden, tar emot oss och visar vägen till bussen. Mikael går sist så att ingen skall försvinna. Medan bussen lirkar sig ut från flygplatsen hinner vi med några inledande ord och sedan får vi höra information om Johannesburg. Karoly pratar och Mikael antecknar och översätter. Det går undan i pratet.

Det stora datumet för den här trakten är april 1886 då man hittade guld. Innan dess fanns här bara 19 bondgårdar och de flesta av bönderna var afrikaans, vilket betyder att de har rötter i Holland. De ägnade sig åt djurskötsel eftersom området är dåligt för annat. Man har försökt förbättra det genom att plantera 6 miljoner träd.

Namnet Johannesburg kommer från den dåvarande stadsarkitekten Johannus och befolkningen mångdubblades på kort tid efter 1886. Det guld man hittar här är i svarta lavastenar och inte som det man hittade i Kalifornien. Stenarna mals till pulver, går genom en cyanidprocess och elektrolys innan man får fram guldet. Staten sköter raffinerandet och privata företag bryter i gruvorna.

De gula bergen vi ser till vänster är som sanddyner. Karoly kallar dem för guldkullar och gruvdumpningar. Han säger att de är 60-70 år gala och att man börjat gräva igenom dem igen efter guld. Till sist blir allt plattare och resterna av kullarna blir lera.

Lokalguiden säger att Sydafrika var världens största guldproducent men att det nu är Kina som leder. Gruvarbetarna här bodde vid sina arbetsplatser och samhällen skapades. Vägen vi åker på har nu blivit en 6 filig motorväg och på den är trafiken lugn. Framför oss ser vi höghus som hela tiden växer.

Föreläsningarna handlar om Soweto, folkgrupper som zulu och xhosa, Mandela, landets 11 olika officiella språk och engelskans särställning. Nu är vi i södra delen av Johannesburg och har norr på vår högra sida. Vi ser Carltonhuset som är 200 meter högt och tv-tornet som är 207 meter högt. Här finns 3.5 miljoner invånare. Men tar vi en radie på 50 km får vi med Pretorias 3 miljoner, Sowetos 4 miljoner och några kringområden som ger en total befolkning om 14 miljoner. Det är en fjärdedel av hela landets befolkning.

Innan vi svängde in i Soweto såg vi att det ligger i en sänka. Arbetslösheten i området är hög men många ordnar egna arbeten. På gatan utanför bussen ser vi försäljning av grönsaker. Det ligger lite skräp längs vägen mellan husen men här finns inga skjul. Vi är i ett medelklassområde och letar oss fram.

Där vi skulle ha svängt in passerar oss och vi måste köra ett till varv runt kvarteret. Det ger oss möjligheter att se mer av Soweto och prata om att det blivit bättre här än det var under tiden då man delade befolkningen med apartheidpolitik. Till höger om oss ser vi en skola och barn i uniform. Det finns universitet i både Soweto och Johannesburg. Allt fler flyttar tillbaka till Soweto eftersom de tycker att det är socialt bättre att bo här. Det är en solig och varm dag.

Vi lyssnar när herrarna där framme pratar om populära sporter och att det kan komma snö här samt att Johannesburg är beläget 1800 meter över havet. Varje år förväntar sig staden cirka 800 mm regn. I området vi fått till höger bor fattiga migranter och nere vid den lilla floden betar kor. Det finns ungefär 6 miljoner illegala invandrare i Sydafrika idag och många av dem är från Nigeria. Vi svänger vänster och sedan höger över en annan flod. Några få män försöker putta en bil full med passagerare. Det går dåligt för dem.

Utanför bussen ser vi ett företag som säljer gravstenar och ett som säljer blommor. Folk står utspridda och en del promenerar. Vi korsar en järnväg vid en station och pratar om arbete, skolgång och barnpolitik bland invandrarna. Ett företag till höger marknadsför något med ”Skinande, Glad och Ljus”. Sanden på sidorna om den nya asfalten är röd och på höger sida passerar en marknad. Trafiken har ökat och då och då tutar någon.

Till sist hittar vi den korta nedförsbacken till den lilla villan och blir snabbt välkomnade in till Wandie’s Place. Bussen får stå vid ett högt staket. Huset har en mur och direkt bakom den finns några sittplatser som vi passerar på väg in till borden vi tilldelats. Väggarna i den avlånga lokalen är prydda med visitkort och vad besökare skrivit. Längst in ser vi en kort bardisk i trä och några kypare. Vi sätter oss vid borden från ingången och bort mot baren. Det blir fullt och några får sitta i rummet till vänster om baren. Där finns maten. Vi ger oss direkt i kast med vår första intressanta afrikanska buffé och köper lokalt producerad öl till den. Stämningen är i topp.

Mätta och glada ger vi oss av från Wandies restaurang. Solen värmer intensivt och vi försöker att köpa handarbete. Det blir en aning förvirrat med betalningen men snart är vi färdiga och alla sitter i bussen. Föreläsningarna kommer igång direkt och handlar nu om Mandela, Gandhi och ANC. Utanför ser vi ett tåg som är randigt i gult och grått.

Karoly berättar om när Mandela arresterades och om rättegången. Mikael antecknar och översätter. Vi ser huset som Winnie Mandela bodde i med sin älskare när Nelson släpptes. Paret Mandela skiljdes 1997. Huset som Nelson Mandela bodde i med sin första fru, Evelyn, ligger runt hörnet och är nu inbyggt i ett museum som vi ser från utsidan. En kort sträcka senare åker vi genom korsningen där studenter som protesterade mot att använda språket afrikaans i skolan sköts 1976. Desmond Tutus hus råkar vi åka förbi lite för fort. Sträckorna mellan sevärdheterna är korta och det finns ganska nya restauranger längs vägarna, samt ett ställe som bara erbjuder vad de kallar för vuxen underhållning.

I en stor korsning till vänster om bussen spelar pojkar fotboll och på andra sidan ser vi tågräls och en sportstadion. Vi lyssnar på prat om gruvarbetare och ser hur sopsamlare med enorma säckar går på motorvägen.

Historiken som följer är full av diamanter, guld, britter, holländare, koncentrationsläger och det som kallas Boerkriget (1899-1902). Molnen på himlen är glesa och vita. Vi har en fin dag. Vi hör mer om brittiskt styre, apartheid och att demokrati kom år 1994.

Nu är vi på en stor ringväg som leder runt Johannesburg och som tar oss mot nordost. Runt oss ser vi förorter och små industrier. Snart skall rusningstrafiken komma igång. Egentligen har det här varit en betalväg i några år men ingen betalar för att använda den. Att protestera är som ett fritidsnöje i Sydafrika.

Folk går utanför stängslet på motorvägen och nu är det många bilar på vägen. Trafiken flyter långsamt. Karoly visar en mobilmast som ser ut som ett träd. En miljöregel tvingar dem som bygger sådana master att få dem att se ut som antingen en tall, en ek eller en palm.

Ringvägen har gjort så att Johannesburgs centrum flyttat till en plats långt bort till höger. Nära oss ser vi en poliskonstapel som står och viftar vid vägkanten bredvid en orangefärgad polisbil. Snart svänger vi in bakom avspärrningarna runt casinohotellet Peermont Metcourt Suites. Vakter kontrollerar vem som får komma in innanför staketet.

Karoly vänder hem till sig och reseledaren visar oss till rätta i hotellet. Han ordnar så att alla får sina rum och kan hitta någonstans att äta middag. Vi går till våra rum och Mikael åker iväg för att göra en intervju med någon. I morgon skall vi ut på långfärd genom landet.