Dag 5. Inverness – Dundee.

Vi var i bussen någon minut före 08.30. Det gråa vädret är med oss fortfarande. Någon kilometer efter avfarten från A9:an till Culloden ser vi barackerna där de kvarvarande jakobiterna samlades efter slaget och kom fram till att det var dags att ge upp kampen. Vägen går mjukt upp och ned. Ibland syns att den grävs ur en kulle och i fjärran ser vi Cairngormbergen. Allen uppmanar oss att kika efter örnar här där de brukar vara vanliga men vi ser inga. Vid floden Dee måste vi ta det lite lugnt för att komma runt vägarbetet. På den här sträckan är det mycket barrskog och många små kullar och dalar.

På vänster sida ser vi ett samhälle med identiska hus som chauffören säger är ett rikemansområde. För oss ser det ut som ett av de områden i Sverige där man satt upp många modulhus. Vi svänger höger in på en grusväg. Mikael hoppar av och öppnar en grind som bussen åker igenom. Det ser ut som att det skall börja regna vilken sekund som helst. Snabbt kliver vi av bussen och går till en grupp som tittar på när en fåraherde klipper ett får. Av och till får vi några regndroppar. Gruppen är en amerikansk skolklass som storögt tittar och lyssnar. De avslutar med att leka med hundarna som skall vara 28 till antalet fördelat på tre olika ägare. Alla är av sorten Border collie.

När fåraherden, Neil, är färdig med ungdomarna tar han direkt tag i att visa oss hur han hanterar hundarna och får dem att valla fåren som han vill. Vi imponeras av hur exakt han lyckas styra flocken med olika ljud, visslingar, rörelser, ord och hela meningar. Neils far bor i grannhuset här på Leault Working Sheepdogs men han har slutat som fåraherde. Niels tre barn bor också här någonstans. Av och till får vi några regndroppar när vi tittar på hur Niel går runt i sina gummistövlar och styr hundar och får. Han berättar många historier. En är att det tar honom fem dagar att få tillbaka en fårflock om han skickat ut några hudar att kalla hem fåren. Och det tar två år att träna upp en hund. Vi vet inte om det tog längre tid att träna den som är helt blind. Han säger att det är lättare att lära upp tikar men att man på sikt får bättre resultat med hanhundar.

Chauffören Allen kallar de gula blommorna vi ser överallt längs A938 för “gorse” (Ulex gallii). Vi ser i en guidebok att de heter Ärttörne på svenska. Nu verkar vara rätt tid för att se dem blomma. På en skylt som passerar förbi på vänster sida står det “Shinty on Saturday”. Det får Mikael att börja prata om sporten Shinty. Han kommer inte långt innan vi svänger höger i en rondell och korsar den för många destillerier så viktiga floden Spey. Stämningen är god i bussen. Skylten på andra sidan bron varnar lastbilar för att åka här eftersom nästa bro är spetsigare. Vägen leder oss snett upp till höger. Allen förfasar sig över att vi inte sett någon örn. Inte ens här vid A939. Han och Mikael skämtar och skrattar mycket. Vi har nästan som ett rullande tivoli. Över bussen från höger till vänster flyger en vitbröstad fågel med svarta vingar. Vi får ingen riktig ordning på vilken fågel det kan ha varit.

Floden Avon passerar under oss och vi ser avfarten till destilleriet Glenlivet innan vi stannar i byn Tomintoul. Här backar vi in i en bil så att larmet går igång och går in i en whiskeybutik för att prova och köpa av vad de har. Vi börjar med byns egen sort och fortsätter med andra medan vi funderar över om rökigt är bra eller dåligt. I butiken står en jättelik flaska. Den skall vara världens största och bara själva glasflaskan skall ha kostat 6000 pund. På en skylt utanför Tomintoul står det Dufftown. Vid den byn skall det ligga många destillerier. Störst av dem är Glenfiddich. Någon cyklist passerar och allt är grönt och gult på marken men mörkt ovanför oss. En liten bäck flyter till vänster i dalen.

På en högre kulle passerar vi en skidanläggning och stannar efter den för att fotografera genom en sten när vägen återigen vänt ned mot en dal. Genom stenen ser man ett vitt hus som ligger på andra sidan dalen men det finns flera hål och genom de flesta ser man inget intressant alls. Vi leker med kamerorna för att få bra kort genom stenen men får skiftande resultat. Bussens dörr hakar upp sig och måste öppnas med handkraft. Allen tar oss vidare över Cock Bridge och floden Don. Snart passerar vi byn Corgarff och åker tillbaka över Don. En orre med ungar kvickar sig över den slingriga lilla vägen som leder upp ur en smal dal. Molnen framför oss är mörka och tunga när vi åker över bron som är för spetsig för lastbilar. Lite snabbt stannar vi och fotograferar den. Nu duggregnar det och vägen är enfilig. En strandskata (Haematopus ostralegus) går med sin röda näbb och letar efter mat i ett fårhägn. I regnet passerar en svart cabriolet med nefälld sufflet. Mannen som kör verkar nöjd och vindpinad. Floden Dee följer oss till vänster.

Vi ser vandrarnas mecka, Burgh of Ballater, och tycker att det finns gott om blommande ljung vid byn Tullich. När vi når Aboyne möts vi av en elektronisk hastihetsskylt som hakat upp sig. Den blinkar och säger att vi åker 88 miles/timme (142 km/h). Den som lyckas med det här måste vara galen och kan inte komma långt. Inchmarlo är bara några få hus. Vi svänger höger över Dee fram till bifloden Feugh. En laxtrappa syns till höger när vi åker över bron och till framme till vänster ser vi restaurangen Falls of Feugh’s låga byggnad. Här stannar vi, fotograferar och äter en underbar “afternoon tea” med rejält med bakverk.

Genom Glen Dye åker vi mellan snöpinnarna vi sett tidigare och över Bridge of Dye, vidare genom Fettercairn och mot Edziel. Här finns gott om den röda jorden som skall vara mycket bördig och bra. Här tar motorvägen A90 vid och vi åker mot sydväst. Utanför staden Forfar svänger vi höger och när vi nästan är framme vid slottet Glamis möts vi av rosa och lila blommor. Inne i det vackra slottet tar Vicky emot oss. Hon berättar om earlar, drottningar, kungligheter, spöken och hur Macbeth kopplas till byggnaden. Det är mycket att ta in om man vill lära sig allt. Översättningarna ger en viss upprepning. Bäst är nog ändå att rummen är så fina och olika varandra. I ett sidorum av slottet finns en modell av det med upplysta små rum. Ett café finns i en annan del av slottet och utanför ligger souvenirbutiken. Vi springer i regnet från slottet till bussen.

Det tar oss nästan ingen tid alls att komma fram till hotellet Doubletree by Hilton Dundee. Några undersöker rekreationsmöjligheterna här och några ger sig på att vandra runt hotellet men de flesta vilar lite på rummen innan de som vill går till restaurangen för att äta middag. Vi kommer fram till att det är utsiktslöst att göra något utanför hotellets område eftersom det är omgivet av större vägar och ett skogsområde. Fast vi kommer nog att sova bra här. Hur mycket vi behöver vila är oklart för morgondagen borde bli lindrig. Vi skall via Dundee och St Andrews till Edinburgh.