Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 3. Fort William – Isle of Skye – Inverness.

Vi gjorde vad vi kunde för att komma iväg lite före de stora bussarna som alla vill åka ungefär samtidigt som vi men kom ändå iväg som nummer två. Av Storbritanniens högsta berg, Ben Nevis (1344 m), ser vi inte mycket trots att det skall ligga till höger om oss. För att komma rätt börjar vi mot nordost och svänger sedan åt nordväst på väg A 830. Viken Loch Eil är med oss ända till Kinlocheil men vi fortsätter förbi Loch Shiel, Loch Ellt och i Glenfinnan imponeras vi av den stora viadukten som användes i en av Harry Pottter-filmerna. Många här verkar stressa till färjan men vi tar det lugnt. Vi är omgivna av gröna kullar, berg och många kurvor. Vägen tar oss ända ut till hamnanläggningen i Mallaig och en enkelspårig järnväg har följt oss hela vägen från Fort William. Det måste vara en otroligt vacker tågresa eftersom tåget är mer ute i naturen än vi var på vår vyrika resa. En festlig gul husvagn står bredvid oss och en hyrbil smyckad med graffiti.

På färjan över Sleatsundet till ön Isle of Skye blir det kaffe för vissa och öl för andra. Det går ganska snabbt att korsa sundet och på andra sidan pratar vi om att vi nu är nära platsen, Sleat, där klanen MacDonald hade sitt starka fäste och där den stora delen av Skyes befolkning fanns förr i tiden. Klanen här var en annan gren av den del av MacDonalds som utrotades vid massakern i Glen Coe. På andra delar av ön fanns konkurrerande klaner. I kön till färjan tillbaka står en rad med Morris-bilar på rad. Förarna fotograferas och säger att de skall på en Morris-träff.

Vi stannar för att sträcka på benen och senare för att titta på ett vattenfall. På andra sidan Loch Sligachan ser vi ön Raasay som har sitt eget lilla Taffelberg. Den gula husvagnen från färjan åker om oss och vi är glada att de mörka molnen inte släppt sitt regn på oss ännu. Lite utanför staden Portree åker vi förbi en örnstaty som Allen tycker om att peka ut och i centrum går vi fritt tills vi skall träffas efter lunchen. Vi får några tips och tittar oss sedan omkring. Hamnen här är riktigt vacker och flera av restaurangerna och pubarna vid det centrala torget, Somerled Square, har bra mat och service. Några äter på The Granary, Allen går till bageriet bredvid, andra får sin mat på puben vid torget och ytterligare någon hamnar på MacNabbs Inn. MacNabbs Inn hör till The Royal Hotel  som är beläget nära nedfarten till hamnen. Här låg det tidigare en annan pub med samma namn och det skall ha varit där Flora Macdonald och Bonnie Prince Charles träffades sista gången, fast vi har hittills bara pratat lite om dem. Vi vet att han flydde hit efter slaget vid Culloden och att Flora hjälpte honom undvika engelsmännen.

Det är fortfarande småkallt och grått men bekvämt väder när vi tar plats i bussen. Chauffören har fullt upp med att handla tvål i tvålbutiken. Eller om han är där för att flirta med den helt kvinnliga personalen. Örnstatyn passeras igen och snart ser vi samhället Kyelakin till höger nedanför bron vi åker på. Allen skämtar om att vi korsar Atlanten på en bro och att vi nyligen gjorde det på en kort färjetur. Vid det vackra, välfotograferade och ganska nya slottet Eilean Donan fikar vi. Här har många filmer spelats in och några av dem är “Mio min Mio”, “Highlander” och Bondfilmen “Världen Räcker inte till”. När två kommer sent tillbaka till bussen försöker vi skrämma dem genom att sakta rulla iväg, men det lyckas inte. De kom på oss direkt.

Solen skiner på vår sida om Glen Shiel-dalen. Viken Loch Duich ligger vackert mellan oss och skuggsidan. Vi åker i en svagt lutande nedförsbacke och ser framför oss ett litet samhälle och sjön Loch Cluanie. I slutet av sjön finns en damm och där börjar Glen Moriston. Sedan en tid har vi sett skyltar som säger “No Moriston Windfarm!”, och nu förstår vi att de handlar om att vissa inte vill ha vindkraftverk i den här natursköna dalen. Till vänster har vi en slänt med träd och uppe till höger syns några vindkraftverk. Det  finns även skyltar som visar var slaget om Glen Shiel ägde rum år 1719. Helt lätt kan det inte ha varit att kriga på släntarna runt oss. I närheten ser vi ett hus av den sorten skottarna kallar för “but & ben“. Vi skulle uppfatta det som ett semesterhus med två rum. En kråka sitter på en kulle bredvid huset och av och till passerar vi små vattenfall. Det är som om vi jagar sol och skuggor med bussen. Vid sidan om väggen växer ofta glua blommor och barrträd. Ibland bryts det fina av med ett kalhygge. Får går och betar och det finns skyltar för att fåren går fritt här.

Invermoriston är så litet att vi knappt märker att det är ett samhälle men vi lyckas svänga upp där. Vi har ett vägbygge mitt i korsningen och här börjar vi följa Loch Ness som ligger i den stora dalen Glen Mor. På resan har vi lärt oss att “inver” betyder “flodmynning”, att “glen” betyder dalgång och att “loch” betyder “sjö” eller “havsvik”. Det ökar tydligheten i namn på platser som Invermoriston, Inverness och Loch Ness. Solen är nu med oss hela tiden och ger fina bilder när vi stannar vid 1200-tals slottet Urquhart. Det tar sig bra med mest sol men ibland någon skugga över sig. Slottet förstördes delvis år 1692 när de engelska rödrockarna ville mota bort Jakobiterna. Det råkar också vara samma år som massakern i Glen Coe. I Drumnadrochit måste vi åka runt en liten vik och kort efter det gör vi ett toa- och shoppingstopp innan vi åker de sista kilometrarna genom Inverness till Holiday Inn Express.

Vi har vilat lite och i bussen på väg in till centrala Inverness informerar Mikael om vilka bussar som tar oss hem om vi skulle vilja stanna längre i centrum än till klockan 21.30 då vår buss hämtar oss. Allen släpper av oss och vi går till puben Caledonian. Här måste vi beställa annan dricka än vatten i baren och får snart en stor rätt serverad på brödbitar som fungerar som tallrikar.

Alla åker med den gemensamma bussen hem. Dagen var tillräckligt intensiv ändå. Någon avslutade dagen på puben bredvid hotellet och upptäckte att den var väldigt trevlig. Det blir nog fler besök där. I morgon skall vi titta på kiltar och slagfältet Culloden. Det borde bli en bra kontrast till dagens alla fina vyer.