Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 7. Botiza – Ieud.

Klockan 9 fortsätter vi ut ur Botiza till en kurva där vi går höger över floden och mot byn Ieud. Flera av husen bredvid oss är av trä. Vid ett plank står ett äldre par och pratar. De tittar nyfiket på oss. Någon har ställt upp en nu rostig förarhytt från en mindre lastbil vi planket. Snart tar asfalten slut och underlaget blir en grus- och sedan en lerväg, men vandringen där varar bara en liten stund innan vi kliver över ett staket och följer en vacker liten stig. Nedanför grässlänten till höger flyter en liten bäck som har sin början någonstans bland träden. Det är ibland blött i gräset men vägar och stigar är torra. Solen skiner och det är varmt, men inte lika varmt som igår.

När vi tagit oss upp genom ängarna vilar vi lite på lägsta punkten av en kam. På en slänt er vi ett fårhägn där man odlat potatis och på bergssidan mittemot betar får och kor. Här och var finns hässjor och krakar. Vi ser över kullarna vart vi behöver komma men inte hur. Tydligen är det fortsatt uppåt som är svaret, men bara en kort sträcka till en plats där Mikael plöstligt säger att vi skall svänga vänster ut på en äng med högt gräs. Mitt i grönskan hittar vi en stig som för oss genom en sänka och upp på rätt kam. Den följer vi några hundra meter till en hög punkt där vi får se hur vår stig helt vuxit igen, så vi gör en ny.
Blomfotografering i Maramures, Rumänien.

På andra sidan ett skogsparti passerar vi ett hus där en gumma brukar baka bröd och trivas med sällskap som oväntat tittar fram ur buskarna, men hon är inte hemma idag. Bara hunden möter oss och den verkar vara rädd. Vi som så gärna hade träffat gumman. I stället går vi ned till familjen Liviu där vi skall bo. Bordet har fått duk och glas. Bredvid horincan och afinatan står en flaska hemgjort fläderkoncentrat som visar sig vara väldigt gott.

Lunchen består av rejäla hemlagade korvar, potatis och en underbar sallad gjord på vitkol. Vi äter ivrigt men mängden är större än vi mäktar med, precis som vanligt alltså. När vi ätit klart delar vi upp oss på våra rum, vilar ett tag och möts för att gå och titta på den äldsta av Maramures världsarvsskyddade träkyrkor.

På väg till kyrkan tittar vi på floden där EU-pengar har gjort det möjligt att mura upp sidorna så att den tidigare årliga översvämningsrisken minskas. Det har lett till att barn ibland har floden som badplats, men det fungerar inte där vi tittar för här är djupet bara någon centimeter.

Inne i kyrkan, som är tillägnad Jungfru Marias födelse, är det mörkt men ändå tillräckligt ljust för att vi skall kunna se målningarna. Här syns hur man satt tyg på träet under målningarna för att överbrygga skarvar. Eftersom kyrkan inte används får vi gå in bakom ikonostasen. Nyckeln till kyrkan är en enkel pinne med en metallbit som fälls ned och hakar i en skjutregel, och trappan upp till vinden är gjord av en enda stam. På den vinden skall den äldsta texten på rumänska ha hittats år 1391-92. Nu finns den i Bukarest men byn Ieud har en kopia. Träkyrkan skall ha förstörts av invaderande tatarer år 1717 men byggts upp igen.

En kvinna vill att vi skall gå till hennes handarbetsutställning, som hon ibland kallar museum, efter att vi tittat färdigt i kyrkan. Vi är veliga och smiter till sist från hennes inbjudan. Smitningen sker över en smal bro som ser ut som ett hemmabygge av järnvägsräls. Vi rör oss vidare mot den stora nya vita grekisk-ortodoxa kyrkan.
Går över floden i Ieud, Maramures, Rumänien. Den nyaste grekisk-ortodoxa kyrkan i Ieud, Rumänien.

De svartklädda kvinnorna utanför den kyrkan fångar snabbt in oss och tar med oss till deras undre kyrksal. Där hämtar de prästen som kvinnorna i vår grupp tycker är en stilig karl. Han berättar, genom Mikael, om kyrkan och kyrkligheten i trakten och Rumänien.

Förra året kunde man tydligen snedda över kyrkans mark till byns enda stora butik men det går inte nu när det satts upp ett plank mellan platserna. Vi går runt för att lyckas med vår shopping. Den omvägen lönar sig för vi köper glassar och äter dem kvickt i solen.

Vi är sakta på väg hemåt men först stannar vi i den stora kyrkan som bara är ortodox. Den är också vit och på utsidan vid dörrarna hänger kopiorna på den kyrkliga text som hittades på den gamla träkyrkans vind. Nu är det nära till den butik där några av oss hittat en kvinna som säger sig ibland arbeta i Göteborg. Vi vill förstås prata mer med henne.

När vi nästan är framme vid platsen för våra måltider svänger vi in genom en grind och runt ett rosa hus. På bakgården finns ett skjul omgivet av tunnor. I det står en hembrännare. Vi får veta hur den fungerar och att man hyr in sig på den för 10% av resultatet.

Middagen är trevligare varje dag. Den här gången avslutar vi med fler sånger än någon gång tidigare. Fortsätter vi så här kommer snart grannskapet att vilja var med i gemenskapen. Mången nubbe och sång senare säger Mikael att det är dags att gå in i huvudhuset för att se på film om fåraherdar i Karpaterna. Den passar bra inför morgondagens lite mer högalpina vandring.