Reseberättelser

Dag 7. Botiza – Ieud.

Sakta men säkert kravlar vi oss ur sängarna för att avnjuta en hemtrevlig frukost bland blommor, kvittrande fåglar och med närproducerad mat. Husen vi bor i ligger nära varandra och dagens vandring börjar ungefär den tid vi planerat. Vi rör oss i sydostlig riktning på väg 171a i Botiza mot byn Ieud.

Vi går över Botizafloden och uppför en lätt lutande lerväg. Den är torr och det växer träd och buskar längs stängslen på vardera sidan. Halvvägs upp viker vi av och klättrar över en öppning till höger i stängslet. Här börjar en vacker stig som går parallellt med en liten bäck. Nästan omgående måste vi väja för en man som kommer leende mot oss med höbalar på axlarna. Han hälsar glatt och vi tränger ihop oss bäst det går. Efter ett litet skogsparti kommer vi ut på ängar som ännu inte slagits. Artrikedomen är stor och våra två botaniker får mycket att fundera över. Vi andra njuter av miljön oavsett vad växterna heter, men hade gärna velat kunna namnen. Att de gula blommorna heter Havtorn lyckas vi dock lära oss. Sådana finns även i Sverige.

När vi gått upp förbi ett fårhägn, över en äng, ner genom ett buskage som ledde till en nu bemästrad ravin och upp på nästa bergskam har vi bara en liten bit kvar. Byns byggnader börjar synas men vi vet inte hur långt från vårt boende de är. Mellan oss och husen är det en nedförsbacke och en skog.

Det tar lite tid att samla ihop den utspridda gruppen men när det är gjort går vi in i skogspartiet som skall vara det sista innan byn. Av och till är stigen spretig och ibland är den lerig eller har lämningar av kor men vi tar oss fram bra ändå. I en glänta ser vi några kor och när vi går mot dem upptäcker en ung flicka oss. Hon vaktar korna och lekte koncentrerat med sin mobiltelefon men kom av sig. Hennes överraskade min när en grupp svenska vandrare dyker upp ur buskarna kommer länge att finnas kvar på våra näthinnor. Vi försäkrar oss om att vi tar rätt stig in i nästa buske och vinkar farväl till henne.

En äldre kvinna pratar nyfiket med oss när vi försöker passera förbi hennes hus. Brevid bygger några män ett nytt hus. Vi försöker smita iväg för att komma i bra tid till Pensiunea Liviu men misslyckas. Gästfriheten är stor och tar tid i de här områdena. Hon bjuder på bröd med ost och dill som hon nyligen bakat. Det är gott och stämningen är på topp. Det nya huset skall hyras ut och mannen som finansierar bygget arbetar utomlands. Snart kommer den unga flickan med korna och berättar att vi pratar med hennes mor. Vi håller på att inte komma härifrån och är lika nyfikna som modern men till sist går vi vidare.

Vårt första tydliga möte med Ieud är en asfalterad och dränerad väg. Mikael berättar att den var en svårvandrad lerväg för två år sedan men att finansiering från EU nu lett till att den blivit modern. Den leder oss fram till en busshållplats och där svänger vi vänster upp på byn Ieuds enda stora väg, 186c. Vi ser att den också nyligen dränerats och asfalterats.

I Pensiunea Ilea möts vi av Liviu och Maria. De ler och visar oss till ett bord. Vi får lite att dricka, mest med alkohol i, och äter nästan omgående en lunch som tydligt visar vad som tillverkas i närheten. I slutet av lunchen börjar det regna och vi tappar lusten att gå till våra rum. Det är trevligare att sitta kvar vid bordet med fika eller smaka på afinatan, blåbärslikören.

När regnet lugnade ned sig kvickade vi oss att ordna rum åt alla så att vi skulle hinna träffas igen klockan 15.00.  Det fungerade. Nu går vi genom byn med den gamla träkyrkan som mål. På väg dit hämtar vi den del av gruppen som bor i ett annat hus. Regnet gör att vi ibland måste gömma oss under små tak som sitter över bänkar som byggts in i planken runt husen på vardera sidan om vägen. Den nya asfalten, kantförstärkningarna och dräneringen fungerar bra. På bron över floden Ieudișor visar Mikael var barnen i byn numera brukar bada när vattenståndet är högt. Idag är vattnet lågt och barnen någon annanstans. Det skall finnas gott om barn i Ieud.

I den gamla kyrkan får vi låna en ficklampa och med den bedriver vi bibelstudier baserade på bilderna vi ser. Det var så målningarna var tänkta att användas när få kunde läsa. Vaktmästaren låter oss även leka med den sinnrika låsanordningen. Av de åtta träkyrkorna som finns på UNESCOs skyddslista är det här den äldsta. Det är även här man har hittat den äldsta kända texten på rumänska. Nu finns den i ett museum i Bukarest.

Träkyrkan var liten jämfört med den enorma nya vita grekisk-katolska kyrkan vi nu har framför oss. Finns det tillräckligt med människor i byn för att fylla detta bygge? Vi hade hoppats att den skulle vara öppen men sådan tur har vi inte. I stället går vi till butiken bredvid och shoppar lite innan vi sätter oss i närmsta bar. Det är rökigt här inne och baren är så liten att vi tar nästan all ledig plats.

Det osäkra vädret och att vår mötestid närmar sig får oss att snabba oss tillbaka till huset där vi skall äta. Först blir det ett överraskande besök i ett av byns hus för att destillera sprit. Vi får veta hur man tillverkar spriten, tuican, här och hur verksamheten runt det är organiserad.

Middagskorven och stuvningen till den är väldigt populära. Det är vișinatan, körsbärslikören, och afinatan också. Flaskan med tuica, fruktsprit, har en fin träfigur inuti. Vi har sett flaskor med olika figurer i. När vi ätit färdigt och funderar på att gå till våra rum överraskar Mikael med en filmvisning.

Filmen lärde oss om transylvanska vargar, björnar och herdar. Vädret oroar oss. Skall det bli kallt och regningt i morgon eller får vi tillbaka det bekvämare vädret?