Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 6. Poienile Izei – Botiza.

Den gudfruktige Paraschevas gamla träkyrka här i Poienile Izei byggdes år 1700 och är sedan 2009 skyddad av en UNESCO-klassificering. Den är den andra vi besöker av Maramureș åtta skyddade kyrkor. En aningen burdus man finns i kyrkan och vill ha betalt. Mikael vill ha de entrébiljetter han brukar få. Mannen struntar i det, vänder sig om mitt i en mening och slutar prata. Han vill nog behålla kyrkans pengar själv. Någon minut senare säljer han turistministeriets gratisbroschyr till en av resenärerna. Flera av oss kan prata rumänska och när vi säger till slutar han prata med oss helt och börjar leka med sin mobil. Vi byter till att titta på den fina kyrkan och alla målningar. Det diskuteras mycket vilken bild som hör till vilken bibelhistoria och vilka av gubbarna som är tatarer och vilka som är turkar eller andra folkslag.

Utanför kyrkan ser vi hur de som varit otrogna skulle stå utanför och skämmas samtidigt som de andra var inne på gudstjänst. Det sägs att kyrkans väggar är byggda av en enda planka på vardera sidan men det tror vi inte på. Fast vi accepterar att det kan vara några få och mycket breda plankor.

Vi går upp genom kyrkogården och vänster efter den lilla träporten. Här blir det bara några steg på grusvägen innan vi fortsätter vi upp åt höger längs ännu en torr lerväg. Backen är inte lång men den tar hårt på några i gruppen. Mikael och de i täten inväntar de sista och vi tittar på utsikten över Poienile Izei. Han visar var vi kom igår och vart vi är på väg. Några går vidare utan att lyssna. Det är mycket vackert men får räcka som vila. Vi fortsätter mot Botiza. Olika ler- och grusvägar går nära våra stigar. Runt oss är allt grönt och fint. Krakar står lite varstans och snart vänder vi nedför en backe och stannar vid ett stort nytt träkloster eftersom det är gudstjänst där. En del besökare står lugnt utanför och det finns pinnarna med hattar på fasaden. Andra kyrkor vi sett har pinnarna inomhus.

På grusvägen nedanför klostret väljer en av oss att gå till vänster direkt till vårt boende medan vi andra går åt höger ut ur byn. På sidorna har vi bergskammar och en minskande mängd hus. Här i trakten finns mineralvattenkällor och vi stannar vid en för att fylla våra vattenflaskor. Mikael passar på att se om vi kan gena upp på kammen till vänster men kommer fram till att det är för krångligt.

Vi går vidare och svänger först vänster i en plan y-korsning mellan öde grusvägar och lite senare kämpar vi oss upp på kammen. Vråkar jagar från högt upp i luften och vi stannar för att titta på dem. På toppen blir det lunch. Vi har en underbar rast med picknick i gröngräset. Mikael försöker ideligen lura på oss mer ”tuica” men det går bara ibland. Han vill nog hitta en ursäkt för att ta sig en slurk.

Från toppen av kammen behöver vi ta oss ned genom en ravin, upp på en annan kam och ned till byn Botiza. Det ser lätt ut men skall visst vara svårare när man kommer in i snåren. Efter en närkamp med den närmaste ravinen har vi kämpat oss upp på den andra kammen och fortsätter vandringen där uppe. Nu är det bekvämt och vi hinner avhandla världens alla mysterier. Först ser vi inte var vägen Mikael vill peka ut i det höga gräset går men snart är de vägar som nyligen var svåra att gå på mycket lättgågna. En glada med ett stort hack i ena vingen flyger runt över oss tillsammans med två artsfränder. Här är det bekvämt och socialt. De slagna fälten är vackra.

I Botiza går vi längs den blomförsedda huvudvägen till två angränsande butiker där vi stannar. Butikerna ligger nära en stor kyrka, en bro och en busshållplats. Vi går fram och tillbaka mellan butikerna och kommer till sist ut med glass, läsk, öl och en uppskuren melon. Till vänster i solen har vi Botizafloden. Den kommer senare att flyta in i floden Iza som vi nu korsat några gånger. Här i byn finns knappt 3000 invånare. Melonen skickas runt och vi kämpar för att äta den utan att söla ned oss.

På andra sidan floden finns ett trähus med en stor och manuell gammal pump utanför. Vi går dit och korsar den fina trädgården. Ingen är här men vi går ändå in eftersom det är öppet. Botiza är känd som byn där man väver mattor och vi är nu i byns mattmuseum. Snart kommer prästfrun som också är föreståndarinna och den drivande kraften bakom museet. Hon ser förundrad ut men ser snart möjligheter att sälja handarbete. Vi pratar med henne och köper lite av det hon säljer innan vi går vidare Pensiunea Petreus Irina, där vi skall bo. Vissa lovar prästfrun att komma tillbaka för att köpa mer och för att fika hemma hos henne.

Trädgården i pensionatet är full av blommor och hon som gick före hit sitter utvilad i hammocken med en bok och ett brett leende. De flesta av våra rum är runt trädgården men några är i grannhusen. I dem vilar vi tills det är dags för middag.

Med så många blommor runt oss kan middagen inte bli annat än otroligt vacker. Vi sitter i ett separat litet hus och god mat levereras varteftersom. Som vanligt är det nubbe och soppa först, sedan en huvudrätt och till sist sötsaker. Nubbarna är antingen plommonsprit eller blåbärslikör. Vi trivs. Energin är nu definitivt tillbaka. Den kan behövas eftersom vi måste packa om lite inför morgondagen. Då skall vi lämna våra stora väskor här och bara ta med små ryggsäckar till Ieud. Vi sover där och kommer sedan tillbaka hit för vår sista natt i Maramureș. En i gruppen kommer att stanna i Botiza när vi andra sover i Ieud. Hon har tröttnat på att vandra. Middagen slutar med viss shopping för här säljer värdinnan likadana handarbeten som finns i museet men billigare. De som inte shoppar leker i stället med det trådlösa nätverket.