Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 4. Desești – Creasta Cocușului – Breb.

Precis som igår galer tuppen på morgonen men här gör han det bara då och då. Det porlande vattnet var rogivande och vi hade gott om traditionell utsmyckning runt oss när vi åt frukost. Bussen har tagit oss förbi byn Mara där Mikael pratade om en till forellodling, järnvägen vi följde igår och Maramureș dalar. Vägen slingrar sig upp genom skogen till Gutaipasset. Vi pratar om att ”gutai” på rumänska ska vara frukten ”kvitten”. Vi stiger av på en parkeringsplats mittemot hotellet Hanul Pintea Viteazul.

När vi delat picknicken på olika ryggsäckar går vi upp i skogen. Den fina lövskogen är ibland tät och det är bara lerigt i några få skuggpartier. Vandringen är bekväm och temperaturen perfekt. Snart öppnar sig landskapet till en stor slätt omgiven av skogar. Vi ser berg runtom och en skidbacke till höger i fjärran. I skogen på grannberget går det att urskilja en nedlag fabrik och en bit nedanför oss finns en tegelugn och ett fårhägn. Någon arbetar vid hägnet. Vi går ned till en karta och Mikael fösöker visa på kartan var vi är men bara några få lyssnar. När de som haft sin egen diskussion kommer till kartan är nästan alla förklaringar klara och vi går vidare mot de vackert böljande kullarna som leder upp till berget.

På väg upp mot toppen stannar vi då och då för att vila eller läsa informationsskyltar om bokskogen vi är i och om djuren, växterna och naturen. På toppen av Tuppkammen ser vi långt. Mikael visar alla byar vi varit i, hur vi gått och vart vi är på väg. Han får säga det många gånger men lyckas till sist informera alla och vi kan börja äta vår picknick.

Mätta och utvilade följer vi stigen ned förbi blåbärsrisen och genom bokskogen. Det går sakta. Knäna skall hålla för mer än bara den här backen. Mikael ber de snabbaste att vänta vid den nedersta stora informationsskylten medan han hjälper de sista. Någon ramlar och slår sig lite och gångstavarna ses över och omfördelas. En lokalguide som Mikael känner är på väg upp till toppen med en ensam resenär. De pratar lite kort med varandra när vi samlats i gläntan vid skylten. De behöver kvicka sig upp för att inte missa ett tåg.

Vi ser några små sjöar från vår startposition och bestämmer att träffas där. När vi kom fram hade redan några gått i förväg. Enligt skylten skall sjöarna likna en skandinavisk myr. Vi tittade på sjöarna och läste om salamandrarna innan vi fortsatte.

En sönderkörd lerväg svänger av ned åt vänster men här ser vi inte våra snabba vänner. Det är bra. Då är de i alla fall inte här. Nästa gång det finns tveksamheter är det en y-korsning och här sitter några och väntar. Vi har nu blivit minst tre grupper och Mikael går mellan dem och uppmanar oss att inte springa iväg. I y-korsningen har två av oss valt fel väg. En kvinna lägger då av sig ryggsäcken och springer söderut mot Cavnic för att hämta dem. De som suttit och väntat skickas ned till nästa korsning och de sista har inte anlänt ännu. Mikael blir tvungen att gå fram och tillbaka mellan de olika grupperingarna som alla håller på sin takt. En tycker att vandring är det sämsta som finns och vill hem.

Vägen är torr och lätt att gå men ibland är leran besvärligt knölig. Någon gång är den blöt. I en kurva står en vagn med arbetare som är här för att avverka skog. Deras maskiner har kört sönder vägarna och det blir svårt att gå där de varit framme.  Snart kommer vår sprinter ifatt tillsammans med de som gått fel och vi blir en grupp igen. När de hunnit en bit på väg till Cavnic hade en grupp hundar jagat dem och det gjorde att sprintern hann upp våra felgångare. Splittringarna har lett till att vår färd framåt går sakta. Mikael försöker hålla ihop oss och det går sakta lite bättre.

Det vatten som tar slut fylls på i bäckar. Vägen här har ofta förgreningar som går åt många håll. De förvirrar men gör inte att vi går fel. Vid ett tillfälle märker Mikael att en flock får är på väg mot samma väg som vi följer. Han svänger av in i skogen för att undvika de besvärliga fårhundarna och leder oss i zigzag till en annan väg. Flera gånger tror vi att vi nästan är framme. Kraften och lusten börjar tryta. Vi har gått i över fyra timmar. Så lång tid brukar det ta att gå hela dagens andra sträcka.

I utkanten av vårt mål, Breb, är krafterna hos vissa slut. Några har satt iväg före alla andra, Mikael går fram och tillbaka för att samla gruppen och den sistas knän smärtar så mycket att hon inte kommer vidare. Mikael visar de längst fram vägen till byn och kommer tillbaka för att hämta upp den sista. De hyr en traktor med släp.

De som var ivriga att gå före hade tagit olika vägar in i byn. Några gick rätt och andra fick se mer av byns utkanter. När traktorn passerar den nya baren är det slagsmål där. En kvinna försöker separera bråkmakarna genom att slå den ene på ryggen med ett långt kvastskaft. Hon vevar allt vad hon orkar men utan resultat. Slagskämparna dras isär. Många av kunderna i baren verkar vara rejält berusade.

Våra sist anlända måste vara snabba med duschandet för att hinna i tid till middagen. Det är en sliten grupp som äter men vi gläds åt allt det lokala och goda i maten och att vi nu snart får vila. Värdinnans, Maria, leende smittar av sig. När vi sitter till bords på altanen i Pensiunea Marioara ser vi hur ett oväder sveper in. Vi har hört att det är på väg mot oss. Väderleksrapporterna har lovat ett kortvarigt men häftigt oväder. Under måltiden sitter vi skyddade och vi går till sängs med förhoppningen att regnet och blåsten snart skall försvinna. Det glädjer oss också att morgondagens vandring skall vara lättare än hur den vi hade idag blev. Tydigen behövde vi idag ungefär 50% mer tid än Mikael varit med om för sträckan på eftermiddagen. En lättare vandring passar oss nog bättre som grupp.