Dag 3. Breb – Desești.

Tuppen galer och solen är uppe. Allt är precis som vi vill ha det när vi sätter oss på altanen för att äta vår första frukost i Maramureș. Alla är ungefär samtidiga vid det färgglatt dukade bordet. Framför oss har vi lokalt odlade grönsaker, te från växter i närheten och mjölk som nyligen hämtades från ladugården. Ostarna är gjorda i byn och allt är mycket vackert. Vi äter och njuter.

Mätta och belåtna träffas vi på grusplan framför pensionatet. Ankorna i dammen med vattenhjulet flaxar och låter. Någon fotograferar dem. Hos grannen arbetar någon annan med att få bra bilder på hästen som håller på att selas vid en vagn. Medan vi sakta samlas framför vårt hus pratar vi om ett hus längre upp längs vår väg som engelske Prins Charles köpt och där vi läst lite om William Blacker och hans bok ”The Enchanted Way”.  Charles och William arbetar för att bevara gamla hus här i trakten och har en organisation, ARTTA, för det.

Vi passerar en stor och tom buss innan vi kommer ut på asfalten som leder oss upp till vänster förbi den gamla och sedan den nya kyrkogården, den nya vita kyrkan med de två tornen och ned till ett kommunalt hus. Nära det kommunala huset finns en karta som vi tränger ihop oss bakom. Av och till åker en bil förbi. Kartan visar området vi är i och vi trillar nästan ned från kullen när vi står under trädet bakom kartan. Den har två sidor och baksidan är bäst. Den lilla kvarnen som finns någon meter nedanför kartan håller på att rasa samman men baren på andra sidan vägen är i bra skick.

Vägen för oss ned åt höger längs en bäck. Breboaia heter den. Till vänster finns några fina gamla hus med verktyg utanför. Vi är lite utspridda när Mikael stannar utanför skolan för att samla ihop oss. Han pratar om ett svenskt hjälpinitiativ som arbetat för det fritids som finns i skolan. Initiativet har förgreningar i grannbyn, Ocna Sugatag. Nu finns ingen i huset och vi går vidare längs bäcken och upp mot den gamla träkyrkan. De heliga ärkeänglarnas kyrka kallas den. Den har flyttats hit från en grannby.

I utkanten av Breb finns vackra ängar med krakar, en sorts hässjor, fint utspridda. I fjärran ser vi Gutaibergen och toppen som kallas Tuppkammen, dit vi skall i morgon, och Desești som vi är på väg till nu. Ängarna mellan Breb och vårt mål sluttar ned i en dal med träd och där finns Marafloden som vi kommer att behöva korsa. Breb befinner sig mellan Maradalen och Cosaudalen. Vi går på helt ny asfalt och Mikael berättar att underlaget förra året var en rejält lerig väg. Plötsligt viker vi av från den och går upp i markerna. Här finns grönsaks- och sädesodlingar varvade med fler krakar och ibland ett skogsparti eller en fruktträdgård. Just nu arbetar ingen på markerna men vi ser en del ortsbor som är ute och går.

I slutet av byn Hoteni har det kommit upp en skylt med karta över trakten. Den intresserar Mikael eftersom den är ny och för att det hans vänner från det lokala turistministeriet som satt upp den. Vi svänger vänster och kommer till Harnicesti. I slutet på den byn samlar vi ihop oss på bron över floden. Det är inte mycket vatten i Marafloden och vi vill inte missa stigen som är på anda sidan bron.

En hund ligger utanför huset där hon som sköter Deseștis kvarn bor. Förra året skall den ha varit ilsken men i år är den så trött att den inte reagerar när vi nästan kliver över den.  Kvarnen är stor och det är mycket spindelnät i dess fönster. Det finns löv i ullstampen och gröna växter tar sig bra där. Träet är delvis ruttet. Inne i kvarnen ser allt bra ut men tvättanordningen och och vattenrännorna är förfallna. Vi har svårt att se vad som varit en tvättanordning. En traditionell tvättmaskin i bättre skick skall komma senare så vi går vidare.

Det är bekvämt och vackert på ängarna. Vi gör en liten avstickare för att stoppa tårna i floden och kommer till sist fram till en bro som leder tillbaka mot Breb. Åt andra hållet leder en grusväg upp till stora vägen genom Desești, men vi svänger av den och går över ängarna. De två som är botaniskt intresserade funderar mycket över olika växter. Några i gruppen råkade bli kvar på grusvägen och tog sig upp till huvudvägen. Mikael fick gå tillbaka och hämta dem. När de når fram till resten av gruppen möts de av utvilade och nyfikna kamrater.

Som omväxling är vi tillsammans när vi passerar några växthus och svänger upp mot höger på en belagd väg. Den leder oss fram till puben i Desești. Här svänger vi vänster för att följa väg 18 mot sydväst. De av oss som kan tala rumänska pratar med kvinnorna som sitter och samtalar på en bänk i vår sväng. Kvinnorna verkar vänta på något, men är nog egentligen bara här för att prata med varandra. Många tittar nyfiket på oss från bakom staket och vi hälsar på dem.

Framme i Pensiunea Anca möts vi av en glad och energisk herre samt några kvinnor. De ger oss våra rum och serverar en lunch invid eldstäderna och forellodlingen. Vi har det trevligt och stämningen är avslappnat glad.

Mätta och belåtna har vi dragit på oss vandrarkängorna igen och tagit oss upp till det som var banvallen under en smalspårig järnväg. Här har man fraktat timmer. Det är plant och vackert, men snart ser vi att bron vi skulle gå över tagits bort. Vi klättrar och har oss tills en granne till bron säger att vi kan gå över hennes tomt. Det blir lite småkrångligt men snart är vi framme vid Deseștis UNESCO-skyddade träkyrka.

Mikael berättar lite kort om kyrkan innan han går iväg för att leta efter nyckeln till den. Han får med sig en sömnig man som låser upp. Vi fotograferar, lämnar dricks och går vidare ned till där tågspåret legat. Av och till samlar vi ihop oss. Vi går över en väg som nyss fått grus och vidare till en annan som också förbättrats. Runt oss har vi ängar och fruktträdgårdar. Ibland ser vi nästan hela vägen till Breb. Vid den senare av de förbättrade vägarna ligger en vit liten kyrka och här vänder vi ned till höger på ännu en väg som nu har asfalt men som förra året var en lerväg. Nedanför den finns en trevägskorsning och där stannar vi. Mikael berättar att vi är nära bron vi gick på över marafloden.

Snart närmar sig två klingande ekipage med häst och vagn. Vi fotograferar och tycker att det är kul att se dem. Snart visar det sig att det är Mikael som ordnat detta som en överraskning. Vi tar plats bakom hästarna och skumpar glatt iväg i solen mot vårt boende. Mycket tjatter blir det och vi uppskattar att slippa gå tillbaka.

Det blev tid att duscha och för någon timmes vila innan vi i god tid sätter oss vid bordet för att invänta middagen. Någon har utnyttjat tiden till att gå till grannbyn Mara för att titta på pensionatet där, och de som är tidigast vid bordet får se när vår värd fiskar upp foreller ur odlingen. De åkar raka spåret in till köket.

Horincan, den lokala spriten, står hela tiden på bordet. Med försiktighet smuttar några av oss på den. Bordet börjar dukas och snart äter vi underbart goda foreller. Såsen är det konkurrens om. Det kommer alla möjliga andra saker som värden och hans fru skapat. Vi njuter och äter. Här är det så trevligt att det tar lång tid för oss att lämna bordet efter att all maten är slut och allt dukats undan.

Någon ser till att morgondagens toabestyr får ett schema så att de fem rum som delar på två toaletter inte skall krocka. Vattnet utanför porlar harmoniskt och vi ser fram emot morgondagens vandring till Tuppkammen. Viorel skall hämta oss på morgonen och köra till vår startposition. Det blir nog bra