Dag 9. Ranomafana – Isalo

Idag var frukostpersonalen mer sömnig än i går men allt är färdigt och vår buss rullar ut från parkeringen klockan 07.10. Till höger om oss i uppförsbacken i skogen ser vi en Blåkoua. Bussen stannar och vi strular runt i bussen men gökfågeln flyger iväg innan alla hunnit häva sig fram till fönstren. Marken är fortfarande blöt av regnet från igår. Vi pratar om resultatet från gårddagens lemurjakt och de varma områden vi är på väg till.

I byn Ambatovaky, som är känd för sina smeder, stannar vi kl. 07.55 för att se hur en normal by från trakten ser ut på nära håll. Trakten skall vara bra för fågelskådning men vi fotograferar barn, arbetare och inne i ett typiskt höglandshus av lera. Befolkningen är ung. I lerhuset bor 12 personer och 8 av dem är mycket unga. Barn och ungdomar springer runt och skojar och retas. Det blir ett glatt och trevligt men kort besök. Vi är färdiga redan klockan 08.29.

Snart passerar vi en trekantig trafikskylt som gjutits i betong men körts på så att den viktiga delen hänger ned i sina armeringsjärn. Många trafikskyltar här i landet är gjutna.

Patricks trasigt kraxiga röst fungerar bättre varje dag. Nu berättar han om hur höglandshusen är ordnade inuti och vad folk här i landet normalt dör av samt hur hälsosystemet är strukturerat. Mikael backar upp med översättningar och förklaringar. Malaria och lungproblem är vanliga dödsorsaker. Vi pratar vidare om skolsystemet och de dåliga siffrorna för hur många som går i skolan. På vägen ser vi ofta varambavagnar och solen blir hela tiden starkare. De moln som finns är få och som bomullstussar.

En skylt visar att vi skulle ha svängt till vänster om vi ville komma till landets enda teodling i Sahambavy. 80% av produktionen där går på export. Parallellt med oss kommer järnvägen och den går över en tegelbro med fem valv. Från bron ser vi hur man tvättar i floden. Diket som snart följer oss är förstärkt och dränerar vägen.

I utkanten av Fianarantsoa stannar vi klockan 10.15 för att växla pengar, besöka toaletten och för att handla picknick. Här får vi veta att stadens namn betyder ” att lära sig något bra” eftersom det var vad den yviga Betsileo-befolkningen skulle få när Merinastammen tog över makten. Växlingen sker inne i klädesbutiken Maki och bland de andra butikerna ser vi fotografen Pierrot Mens verksamhet. Där finns många riktigt vackra bilder. Efter 40 minuter är vi på väg igen och följer vägen Lalana Rastiera Eugene Groult och upp längs kanten av staden. Lite under den överst belägna kyrkan svänger vi vänster så att vi får en dal på förarsidan. Det skall finnas 500.000 invånare i Fianarantsoa och dess tre höjd nivåer. Patrick berättar att den ”galne drottningen” hade sommarhus här och lät bygga staden som en spegelbild av Tana med sina nivåer. Nu renoveras stora delar av den övre och äldsta delen av staden med hjälp av pengar från USA:s ambassad.

Trafiken är tät längs N7 ut ur Fianarantsoa. Vi har en flock zebus till vänster och skall samsas med lastbilar, bussar och gående på bron över ett vattnet som är en biflod till Matsiatrafloden. Enligt skyltarna har vi 54 km kvar till Ambalavao.

Landskapet består nu av risfält med låga berg runtomkring. Vi åker sakta över en till bro utan räcken och en varamba har tagit plats före oss. I fjärran ser vi att ett område döljs av moln och det är dit vi skall. Det är ett övergångsområde mellan olika klimattyper och där ligger landets näst högsta berg, Imarivolanitra. Det kallas även Pic Boby och kan vara 2558 meter högt. Berget ligger i massivet Andringitra.

På fälten framför oss odlas vin hos landets fem stora vingårdar. Man skördar i januari-februari och eftersom produktionen ligger i Betsileostammens område är de kända för en högre grad av alkoholism än övriga stammar. Ett glas vin kostar 200 Ar i de små skjulen vi passerar. Flockar av zebus står på vägen och i luften ser vi fåglar som lokalguiden kallar Skatskrikor (Magpie Jay) men han menar nog Madagaskarhama (Magpie Robin). Två poliser klädda i mörk- och ljusblå kläder med en rund hatt står vid ett träd och ser oss åka förbi.

På fälten ser vi majs och kassava i dåligt skick och jordnötter som vårdats bättre. Det är gott om plantor ur agavefamiljen och många har sina fröstänger. Vi passerar skylten som visar att vi kommer in i staden Ambalavao.

Klockan 11.20 är vi vid papperstillverkningen hos Hotel Aux Bougainvillées. Vi börjar med att lära oss att tamarindträdets blad är bra mot diarré och att frukten fungerar mot förstoppning. Trädet kommer ursprungligen från Indien. Bredvid står ett taggigt träd ur Didiereoideaefamiljen. Den typen av träd tycker en del lemurer om. Föreläsningarna går vidare till att agave, kaktus och sisal togs till Madagaskar av fransmännen på tidigt 1900-tal.

Vi går ned till den lilla fabriken och tittar på Avohaträdet vars bark körs hit från södra delen av landet för att bli papper. Produktionen kommer av arabiska handelsmäns behov av koraner och prästens Pierre kunskaper om hur man gör. Vi går igenom hela tillverkningsprocessen och hur man till sist fäster fina mönster i pappret. Produktionen är nu främst för turister och dekoration.

När vi lämnar Hotel Aux Bougainvillées område kliver Marcel ombord. Han är lokalguide i Anjaparken och Mikael översätter vad han berättar om Ambalavao och parken medan vi åker. Vi börjar färden på 1000 meters höjd. Zebumarknaden här i staden är på onsdagar och är näst störst i landet. Den största finns i Antananarivo och heter något i stil med Surimandidy. Här i trakten finns även tobak. Utanför Ambalavao ser vi röd jord med skräp i förgrunden och berg i fjärran. Bergen kallas för de tre systrarna och är ungefär 1500 meter höga. Vill vi åka till Madagaskars näst högsta berg tar det två timmar härifrån. Lokalt fantiserar man även om att ett berg vi har framför oss föreställer en sovande kvinna. Landskapet är mycket vackert och risfälten vi ser ger två skördar per år. Nu är det snart dags för den andra skörden.


Framme vid Anja äter vi vår picknick vid de fasta bänkar och bord som finns. Mätta och utvilade smörjer vi in oss med insektsmedel innan vi går vi nedför slänten och in i parken. Marcel har fått hjälp av Dadah och flera herrar från grannskapet. Vi tittar på ett träd som har frukt som lemurerna tycker om. Zedrak (Melia azedarach) heter det och vi får veta lite om dess släktskap. Längre in i skogen ser vi lustiga vita små Phromnia rosea (Flatid leaf bug). Bakom dem ute på en sjö full av vattenliljor ser vi en svårfotograferad kungsfiskare. Bara några meter efter det har vi samlats runt en svartvit Furcifer oustaleti, landets största kameleont, och bakom den stora stenen bredvid börjar vi se gott om ringsvanslemurer.

Vid en mindre sten lirkar Dadah fram en en Madagascarophis-orm (Cat eye snake) som han håller upp framför kamerorna. I buskaget hör vi hur en lemur använder kallet som betyder att den kommit vilse och Marcel berättar att 6 byar arbetar tillsammans med den här parken och att honor styr lemurgrupperna. Dessa lemurers barn föds mellan september och oktober. Från början var det 15 lemurer här men nu finns ungefär 500 stycken och de har just nu parningssäsong. Vi ser hur flera av dem parar sig.

När vi är tillbaka i bussen berättar Patrick hur ovanligt det är att se ringsvanslemurer para sig. Han är märkbart imponerad av vad vi fått uppleva. Klockan har hunnit bli 14 och vi åker uppför en lång backe. När vi har kommit till en bra vy tillbaka över de tre systrarna stannar vi för att fotografera bergen.

Uppe på den stora platån i Ihoromberegionen ser vi äldre gravar från Sakalavafolket blandade med de höglandsgravar av en typ som vi känner igen. När vi tittar ut råkar chauffören köra lite för fort över ett gupp och alla hoppar till. Sedan skrattar vi.

Solen är stark och marken grön. Bergen blir större ju närmare dem vi kommer. Mangoträdet vi passerar på vår högra sida intresserar oss en kort stund. Vi får veta att säsongen för mango är mellan november och januari. När en svart katt springer över vägen framför oss har ena filen täckts av en hemgjord svetsad spikmatta där upp-och-nedvända plastflaskor och livs levande vakter varnar för vad som lagts ut.

Nu ser vi monoliten som kallas Biskopens hatt, som lokalt kallas Ifandana vilket betyder ”att säga nej”. Till den hör en dramatisk historia från 1812 där Betsileo som jagades av Merina valde att begå kollektivt självmord genom att hoppa ned från klippan. Hade de tagits till fånga skulle de ha sålts som slavar. Det kanske passar att vi just passerade ett berg där någon skrivit ”Ave Maria”. Mikael fortsätter efter översättningen med att prata slavhantering och kolonial handel. Vi tittar på en Röd fody som plötsligt flyger upp nära bussen.

Patrick säger att Barafolket är stora i den här trakten och att de är en blandning av bantu- och masaifolk som båda är afrikanska folkslag. Om de har många zebus kan de också ha många fruar eftersom de är polygama. Första frun har störst hus och sedan blir de mindre och mindre. För att visa sig duglig nog att ta hand om en fru måste mannen lyckas stjäla en zebu från sina blivande svärföräldrar. Den seden har lett till ett maffialikt beteende där zebutjuvar är stolta när de blir tagna av polisen. Till vänster om oss över bergen har vi en regnbåge och till höger är himlen helt blå.

De hemgjorda spikmattorna är vanliga och vi passerar några till sådana nära en man som står och håller upp en stor fisk. I byn Akazobeka är alla hus fyrkantiga lerhyddor med grästak. I floden under bron vi åker på sitter en ensam kvinna i vattnet och tvättar sig. Snart åker vi över ännu en bro. Vägen är rak, det växer gräs på båda sidor om bussen. En skylt säger att det är 25 km kvar längs RN7 till Ihosy när vi får en flock betande zebus utanför fönstret. Den ensamma oxkärran framför oss kör vi om och vi tar oss över ännu en dåligt skött bro. Fler zebus dyker upp på passagerarsidan och på andra sidan om oss skördas ris. Bussen har fått gott om små och nästan runda frön på golvet. De har fastnat på våra byxben i Anjaparken och nu trillat loss. Till vänster om oss springer en man klädd i orange så fort han kan om bussen och till två zebus som korsar vägen. En pojke skjutsar en annan på en cykel och den nakne mannen som står i vattnet till höger ler mot oss när vi kör förbi. Det blir fler träd ju närmare Ihosy vi kommer och vi ser ett flygfält med en landningsbana av röd jord vid förarsidan. Mot oss kommer nu först en gul tuktuk och en cyklist och sedan allt fler av båda sorter. Vi har ungefär 100 km kvar att åka och herrarna framme i bussen säger att det är 20 minuter tills vi når den stora platån där ännu fler av Barafolket håller till. Solen är på väg ned. För att sträcka på benen stannar vi. Planen är att leta upp att fika hos Nirina Hotel i Ihosy men det blir viss oro när det varken finns te eller kaffe. Just nu fungerar inga varma drycker. Anpassningsbara som vi är dricker vi öl och läsk.

Namnet på staden Ihosy syftar på flodens serpentinliknande form och vi har svårt att komma över bron över vattnet. Det är zebus, lastbilar, bilar och gående på samma smala bro. På andra sidan är det så gott om zebus att vi knappt kommer framåt. När vi väl börjar kunna få upp någon fart kastar sig en svartvit zebu upp mot vägen. Herden slänger sig efter den och vi bromsar tvärt. Allt slutar bra och herden tar med sig sitt djur ned till hjorden.

Vi ser en Madagaskarhöna i luften när vi tar oss uppför nästa backe. Samtidigt pratar Mikael om puckeln som zebu-korna har och utanför bussen står nu solen lågt. Bredvid oss håller en man på cykel i ölmärket THBs röda lastbil för att lättare ta sig uppför backen. Vi når den jättelika platån klockan 17.15. Flera i bussen jämför den med Serengeti. Till höger har vi böljande gräskullar och snart kantas vägen på förarsidan av en lång och ensam rad höga smala träd. Vid några hus och en liten vattentäkt dansar en glad kille för oss när vi passerar. Moln finns bara i fjärran och många av dem har spektakulära former. Ibland väjer vi för hål i asfalten.

Långt bort i de mörka molnen kan vi sköjna bergen i Isaloparken. Området vi kör igenom kallas för ingenmansland och var en gång i tiden botten av en enorm flod.

Solnedgången är över Isalo och himlen får en intensivt röd färg. Vi funderar över om det regnar i delar av parken eftersom molnen där ger det intrycket men här där vi färdas är det torrt. Ganska ofta ser vi nu hur fyrkantiga hål sågats upp i asfalten så att den skall kunna lagas.

I mörkret stannar vi i staden Ranohira och en glad man hoppar in i bussen efter att ha pratat lite med Patrick. Mikael säger att det är Moma och att han är arrangören för vad vi gör i morgon. Härifrån är det inte långt till vårt ensligt belägna hotell, Satrana Lodge. Där blir det mer information om morgondagen. Någon hinner klämma in ett snabbt dopp i den fina bassängen innan den underbara middagen serveras. När kråset fått sitt är det bara kvar för oss att ta fram våra ficklampor och leta oss längs de stenlagda gångarna genom mörkret till våra fast monterade tält. Förväntan på morgondagens besök i parken är hög.