Vandra i Sutjeskas Nationalpark!

Reseberättelser

Dag 7. Antsirabe – Ranomafana

Reseledaren gissade att frukostpersonalen skulle vara trögstartad eftersom de visst brukar vara det här och gick därför tidigt till restaurangen. Han fick rätt. Kyparen var sen men fann sig i situationen och får nu snabbt fram maten. Det är en enkel frukost som främst består av bröd, te, kaffe, smör och marmelad.

När vi satt oss i bussen börjar receptionen bråka om notan från ett av rummens minibar. Det visar sig att en likadan flaska som fanns i minibaren köpts i den vanliga baren och ställts i rummet för att se om det kunde ge någon kul reaktion. Röran är förvånandsvärt stor. Patrick och Mikael springer fram och tillbaka mellan bussen och hotellet och vi kommer iväg en aning försenade.

Föreläsningarna börjar direkt och handlar om att det kan bli kallt här i juli och att norska missionärer grundade staden. Vi ser landets enda tobaksfabrik, Sacimem, och textilfabriken Cotona. Flera märken av sportartiklar hade en skattefri zon här till sanktioner mot Madagaskar infördes 2009. Då flyttades verksamheten till Sri Lanka. Nu är sanktionerna borta och livet kan börja igen.

Vi får veta att gruvnäringen är största inkomstbringaren och vad de arbetar med samt att landet har världens största dagbrott för safirer. Utanför bussen ser vi en väldigt tätt packad Taxi Brousse, alltså en lokalbuss. Räkor kallas för ”rosa guld” eftersom de blivit viktiga för landets ekonomi och turismen har goda förutsättningar att växa. Vanilj är en annan viktig produkt och att bland annat Coca Cola gått från artificiellt vanilin till naturlig vanilj har främjat handeln och landet. Skylten till byn Vinaninkarea är vackert gul och blå. Nästan lite svensk, tycker vi. Om två timmar ska vi stanna i staden Ambositra och idag kommer vi som högst upp på 1600 meters höjd. Vi pratar om Betsileofolket som är släkt med Merina och att vi kommer att göra en nattvandring idag.

Landskapet är öppet och plattare än tidigare. Husen står nära oss och i närheten av dem finns fina gröna risfält. Det är många som går eller cyklar längs vägen och det ser en aning festligt ut när vi möter en rad cyklar som alla har stora säckar på pakethållaren. Bortom fälten finns låga berg.

Efter byn Sahanivotry passerar vi floden som är gräns mellan provinserna Fianarantsoa och Antananarivo. Där blir det lite uppståndelse över att en eltandborste kan ha blivit kvar i hotell Thermes. Några telefonsamtal och diskussioner om hur tandborsten kan fås tillbaka följer men avslut kommer senare. Vi har 51 km kvar till Ambositra när vi möter barn som fraktar stockar på en varamba-kärra nedför en backe. När det bär av uppför igen ser vi ett ungt par som stannat för att reparera mopeden. Nu verkar den vara i delar.

Klockan 08.20 kliver vi av bussen och börjar gå nedför en mycket vacker sträcka. Vi hälsar på folk och fotograferar. Risfälten är lika intensivt gröna här som på andra ställen. En lastbil fullpackad med zebus kör förbi och vi undrar över de konstiga mönstren i det skördade fältet i dalen nedanför oss. Klockan 08.45 är vi tillbaka i bussen och den tar oss genom byn Ikaianja. Här är husen gjorda av lera och en ung albinotjej hamnar utanför våra fönster. Vid vägen torkas ris och vi ser reklam för kyrkor.

Mellan byarna Ilaka och Soayina är det så mycket folk längs vägen att det liknar en folkvandring. På stenhällarna i fjärran ser vi att man sprutmålat reklambudskap. Floden här är bredare än tidigare och det verkar både vara skörd och sådd samtidigt på fälten. Asfalten har många hål och som värst är hela vägbanan borta. Vi korsar en stålbro och ser att byn Fifitsy skrivit sin namnskylt på ett bildäck som stuckits ned till hälften i marken.

När vi kommer in i Ambositra får vi förklaringarna för varför ortsnamnet betyder ”staden för dem som kastrerades” och att Betsileo, namnet på stammen som bor här, betyder ”de som aldrig ger upp” eller ”de som arbetar hårt”. Ambositra har 46.000 invånare och 70% av dem är bönder. Det finns också många träsnidare här och det har staden blivit känd för. Egentligen är det blandstammen Zafimaniri som gör dessa träkonstverk.

Det är många som går till fots längs vägen och en man med en handdragen rikshaw kommer springande mot och förbi oss. Snickarverkstan bredvid L’artisans gula hus med mörkbruna fönsterluckor är det ordning på. Den betalar skatt och sköter sig, vilket många tydligen inte ägnar sig åt även om de har en liknande verksamhet. Nya regler säger också att man måste plantera mer än ett nytt träd av rätt sort om man avverkar ett gammalt.

Första träslaget vi tittar på är Palisandre (Dalbergia) som det skall finnas hela 41 sorter av i Madagaskar. Vi pratar även om Rosenträ och Ebenholts. Nyligen hittades 41.000 illegalt avverkade rosenträstammar från Madagaskar i Malaysia. Det blev ett bevis för illegal avverkning av det långsamt växande träslagen. Vi pratar om att Zafimaniri bor 50 km från där vi nu är och att de är en blandning av Merina och skogsfolket Tanala. De bor i trähus byggda utan spikar och snidar mönster med betydelse trots att de inte är skolade.

Visningen i snickeriet fortsätter med att en man sågar ut ett hjärta i två olika färger. Sågbladet kommer från ett bildäck och det handdrivna verktyget är hemmagjort. Under sågandet är det en annan i gruppen som plötsligt mår dåligt. Det leder till att flera pratar om lösa magar innan vi går in i verksamhetens butik. Särskilt många inköp blir det inte innan vi placerar oss i bussen. Den lockar till sig gatuförsäljare. De flesta är kvinnor.

På väg ut ur staden passerar vi marknaden och ser hur en liten grön lastbil verkar ha puttats för hand tillbaka över en bro. Här finns ännu ett ställe där stenar knackas till mindre bitar. Skylten säger att vi har 141 km kvar till Fianarantsoa men vi kommer inte att åka ända dit den här gången.

I byn Ivato stannar vi och besöker den färglada marknaden. Det är här alla träffas och dessa marknader är, enligt en gammal kunglig order, i olika orter varje dag. Genom det skulle arbetsmöjligheterna spridas över landet. Dessa platser fick namn efter marknaderna och deras dagar. Näst viktigast för att träffa vänner och blivande partners är söndagens kyrkobesök. Vi får veta att pojkar från Bara- och Betsileostammarna utan flickvän visar sin tillgänglighet genom att sätta en kam i håret och att intresserade flickor sedan bara behöver ställa sig nära dem. De av oss i gruppen som inte har tilräckligt med hår för den proceduren skojar om hur de behöver göra. Marknadsbesökare kan gå långa sträckor för att få vara med.

Vi åker vidare men kommer bara någon kilometer innan det är dags att må dåligt. De som behöver det passar på att göra andra behov i de skyddande buskarna.

Det börjar lukta intensivt av något som vi tror är geranium och vi filosoferar över om det har med spritbränning att göra. Man använder bladen, inte blommorna, i kryddningen. Längre än så kommer vi inte innan många somnar i bussen.

Vår resas första varningstriangel står på vägen och en kort sträcka efter den ser vi en vit bil som nyligen varit med i en olycka och dragits uppför en liten slänt. Flera oskadda män står runt bilen och en lastbil är parkerad framför. Bilen har haft ett tak men det finns inte längre och vi ser att det var sex sittplatser bakom föraren.

Bara några hundra meter senare har en lastbil fastnat och en man ligger under den och skruvar. Här och var i luften ser vi vanliga och skat-liknande Madagaskarhama-fåglar. Längre upp finns en liten rovfågel som vi tror är en falk. Landskapet är vackert. På andra sidan dalen gräver en man fram nya risterasser. En fågel med gul näbb, vitt på stjärten och svart kropp leker vid lerhusen. Mot oss kommer en moppe som bundit en pinne tvärs över pakethållaren och på den hänger levande hönor upp-och ned.

På serpentinvägen vi nu är säljs något som vi först tror är sprit i små flaskor, men Mikael berättar att det är honung. Nu är det 65 kilometer kvar till Fianarantsoa. I en dal som växer framför oss ser vi staden Ambohimahasoa ungefär samtidigt som vi kör förbi två pojkar som vallar kor och som draperat en av dem i en orange presenning. Den andra varningstriangeln vi ser är mer spartansk och visar att vi har en lastbil med problem framför oss. I floden tvättar kvinnor kläder och torkar dem på berghällarna.

Klockan 13.25 är vi framme staden som inte ser ut att kunna erbjuda mycket mer än ett antal kyrkor. Vi har snart lirkat oss fram på en mycket ojämn väg och en kort men brant uppförsbacke till Fanjas lilla oas. Den ligger bredvid en kyrka och innanför en mur av lera. Vädret hjälper oss att få fina bilder av landskapet. Fanja är glad och energisk när han tar våra drickabeställningar. Maten kommer men inte drickan. Reseledaren och lokalguiden jagar värden om det och till sist har de som vill något att dricka. Direkt efter maten kommer en grupp färgglada musiker och sångare.

Sångerna handlar om alldagliga ting, som att en tupp och en höna förökar sig och att en kvinna vill få en man att köra saktare. Stämningen är i topp och några av oss, inklusive Mikael, är uppe och dansar med sångerskorna. Redan kl. 14.44 är vi tillbaka i bussen. Kort innan vi skumpat tillbaka till den stora vägen kör vi förbi en taxi Brousse som har ont om luft i ett däck. En man försöker att pumpa det för hand. Passagerarna tittar på och en bit bort kontrollerar två motorcykelpoliser trafiken. I stadens centrum blockerar en röd långtradare som färdats mot oss och som är täckt med reklam för ölmärket THB vägen. Vi stannar. Först när den trängt sig in på en mack till höger om oss kan vi passera. Det skall vara ungefär 2.5 timme kvar tills vi når Ranomafana och Fianarantsoa är nu bara 56 kilometer bort.

Till vänster om bussen har vi nu ett mannskap som blandar asfalt i oljefat som skurits på mitten längs långsidan. Deras enda verktyg är skyfflar och arbetet är svettigt. Alla har en bar muskulös överkropp och de arbetar hårt. Hälften vilar och hälften sliter men alla ser ut att ha varit igång någon gång.

I backarna ser vi Varambas. Den första träkälken med enkel styrning och hårda trähjul är packad med sex män. Nästa har bara 4 passagerare och den åker rakt mot oss genom avspärrningarna för ett vägbygge. Det medan vi sitter uttråkade och tittar på en enfilig uppförsbacke. Bygget på den här delen av RN7 startade för sex månader sedan och den sektion som ställer till det för oss slutar i byn Andreana.

Några få minuter över klockan fyra på eftermiddagen svänger vi vänster in på väg N45. Det är bara 40 kilometer kvar enligt skylten och 35 enligt Patrick. För några år sedan skall den här sträckan ha tagit fyra timmar att köra men presidenten Ravalomanana rustade upp vägen för att kunna få in mer turistpengar. Takobata är den första byn vi åker genom och där ser vi varambas lite varstans.

Klockan 16.28 passerar vi skylten som visar att vi är inne i parken Ranomafana. Vi pratar om att den är 41.000 hektar stor och att hälften av området är öppet för allmänheten. Växtligheten som successivt blivit tätare omger oss nu helt. Cyklonen har vält träd som vi måste väja från. I byn Vohiparara åker vi nästan omärkligt vidare in på väg N25 och där har vi en bro till höger som nästan helt raserats av oväder.

Diskussionerna i bussen handlar om nattvandringen vi planerar att göra ikväll, molnskog och att Ranomafana får 3-3,5 meter regn varje år. Passande nog börjar det nu duggregna. I Ambatolahy. finns ytterligare en bro och kort efter den är vi framme vid Hotel Centrest Sejour. Vi klättrar uppför trapporna till receptionen, checkar in och väljer vad vi skall äta senare från en färdigkomponerad meny.

Klockan 18.00 träffas en del av gruppen för att åka till början av nattvandringen. Hasna tar oss till en plats nära parkens entré och där hämtar vi upp Rhodin och Emil. De tar med oss längre upp på gatan och under färden ser vi andra nattvandrare som lyser in i buskagen med sina ficklampor. Utanför bussen där vi klivit av samlas vi med viss iver och förvirring runt ett träd där det finns en musmaki. Vi ser den springa runt på grenar och hoppa fram mellan olika kvistar. Den fastnar både på film och stillbilder trots aktiviteten. Sedan ser vi flera kameleonter, bland andra Calumma oshaughnessyi, Calumma fallax, Kortnäsad kameleont, Calumma crypticum, Calumma gastrotaenia och senare en Brookesia nasus. Guiderna pratar mycket om att Brookesian nyligen bytt namn på engelska till Palleon nasus. I mörkret hoppade en groda (Plethodontonhyla inguinalis) på smalbenet på en av oss och innan den skuttade vidare hann vi fotografera djuret. Tiden rinner iväg och snart måste vi glada och uppspelta sätta oss i bussen för att åka till middagen.

Vi är alla samlade vid middagsbordet och hinner prata mycket innan maten serveras. Det är en trevlig avrundning på en mastig och lyckad dag. I morgon ger vi oss in i skogarna och då vill vi se lemurer.