Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 6. Antananarivo – Antsirabe

Klockan 07.30 är vi i bussen och Patrick välkommnar oss, en aning mindre kraxandes än igår, till en lång bussfärd. Hans mor har vårdat honom och nu har han en halsduk. Vi börjar med en historia som säger att han är från Tana men att han blev kvar i Antsirabe efter att ha gjort ett praktikarbete där och träffat sin fru.

Bussen tar oss ned mot kanten av marknaden och upp på Frihetsavenyn. Vi får höra att området där marknaden ligger kallas för Analakeli, som betyder ”lilla skogen” eftersom det var en sådan här innan Drottning Ranavalona III skapade det vi nu ser. Framför oss dyker arkaderna upp. Vi pratar om dem, arkitekten som skall ha hetat något i stil med Dekantalou och att bilarna längs sidorna av den tudelade vägen vi åker på oftast är till salu.

Vid det nyrenoverade stadshuset pratar vi om studentprotester och sedan är det dags att vända vid tågstationen som kallas Soarano, ”trevligt vatten”, eftersom det tidigare stod en fontän här. Tågstationen är också landets kilometer noll vid distansmätningar.

I de indiska kvarteren pratar vi om att indierna gärna håller sig för sig själva och att det finns ett kinesiskt område. Vi skall nu vara på väg till något som Patrick kallar för ”Hollywood”. En taxi har stannat vid vägen och chauffören tankar den med en liten plastflaska. Han står med rumpan ut i trafiken och framför honom stannar vi för att titta på en skylt som skall säga ”Antananarivo” men det visar sig att den tagits bort. Vi får titta på Mikaels foton från tidigare resor hit om vi vill se den skylten.

Statyn mitt i Anosy-sjön är från 1927 och kallades tidigare ”Den svarte ängeln” eftersom den var svart men sedan har varje borgmästare målat om den. Nu är det en guldfärg som gäller och statyn skall hedra de malagasser som dog i Första Världskriget.

I rondellen vid det bågformade parlamentet möter vi en grupp män med fruktkorgar på huvudena. Vi fortsätter förbi dem och huset på samma väg som vi använde igår. Till vänster har militären en byggnad och på passagerarsidan har vi ett staket. På andra sidan det går getter och betar fram till en rak kanal där det flyter gott om skräp. Kanalen kantas av träskjul som verkar fungera som en marknad. De flesta ser ut som om de snart glider ned i den smutsiga kanalen.

Lite längre utanför Tana kör vi förbi en militärbuss i en y-korsning. Där de står behöver man åka in om man vill besöka presidentens bostad. Vi åker lite till på den andra delen av korsningen och stannar sedan för att titta på huset på håll. President Ratsiraka byggde det 1981 med nordkoreanska pengar och en blandad arkitektur som skulle göra alla stammar någorlunda glada. Mitten av huset ser ut som Rovan. Vi pratar om rivaliteter och de olika förutsättningarna mellan höglandet och kusten. Det tog 30 år innan London Missionary Societys strävan att utbilda folket nådde kusten. Nu skall premiärministern komma från kusten om presidenten är från höglandet och tvärtom. Alla delar av landet skall få vara med och styra.

När vi åker genom små städer och förbi folk i packade bussar säger Patrick att Madagaskar aldrig haft något inbördeskrig eftersom de har ett gemensamt språk. Stammarna har olika dialekter men samma språk. Den lilla rovfågeln som hänger i luften ovanför oss bryr sig nog inte om det och klockan 08.50 måste vi göra en abrupt paus eftersom en i bussen spyr. Det är 140 km kvar till Antsirabe och vyn från vår improveiserade rastplats är mycket vacker. Från den ser vi flera ”lavaka”.

Medan vi står stilla kommer försäljare av rulltårtor och ägg till bussen. Saka köper några bitar rulltårta. När vi börjar åka ber Mikael malagasserna att köpa fler påsar av försäljarna så att vi skall vara beredda om någon mer behöver kräkas.

Vi är på väg igen och pratar om ”koba”, den kungliga efterrätten som serveras i bananblad och som består av rismjöl och jordnötter som ångats. Vi såg sådana vid marknaden i Tana och tyckte att de såg ut som ihoprullade köttstycken. Ett raskt ämnesbyte leder till att vi sedan får höra om naturfenomenet ”lavakas” och hur avskogning, erosion och små jordbävningar skapat dem.

När en rad marknadsstånd med souvenirer dyker upp till vänster slutar de med att floden bakom dem har en liten vattenkraftanläggning. Bara 10-15% av landets befolkning har tillgång till el och 30 % av den elen kommer från vattenkraft. Gula Änglatrumpeter och vackra gröna risterasser ger oss mycket att se. Vi ser också barrträd och gulgröna små frukter som staplats i improviserade försäljningsstånd. Barrträden kan heta Radiata och California pine.

Vid ett ställe där malagasser slår ris stannar vi för att fotografera och sedan pratar vi om hur Merinastammens hus brukar se ut. Vi åker igenom byn Behenji och ser snart hur en rikshawförare kommer springande mot oss med sin kärra. Många hus är färgglada och det är 123 km kvar till Antisrabe när en cyklist kämpar uppför en backe. Himlen är någorlunda jämngrå. Plantagen till vänster har fyrkantiga små områden med röd jord där man återplanterar skog.

Längs en sträcka finns det många försäljare av madonnor och jesusfigurer. Där finns också tomma marknadshus i tegel. En vit lokalbuss med ett streck längs sidan har kraschat och blivit mycket sned. Vid den står tre blåklädda vakter.

Av och till ser vi hur risstrån spritts ut i solfjäderformation på markerna. Det är vackert och ser lite konstnärligt förbryllande ut. Odlingarna i dalen vi kommit till är lättare att förstå eftersom majsen från fälten torkas vid husen.

Att vi är i ett fattigt land blir tydligt när vi möter en vit SUV märkt med US Aid. Den har den vanliga höga frigången och stora antenner. Klockan 09.53 har vi 107 km kvar till Antirabe. Det går framåt och nu är det dags att stanna i staden Ambatolampy för att se hur aluminium som köpts som skrot i utlandet görs om till kastruller, souvenirer och annat. Sanden i den här trakten är orsaken till att dessa fabriker hamnade här. Arbetarna får visst 5000 Ar/dag i lön. De har som mål att tillverka 50 grytor om dagen och de säljs för 30-40.000 Ar/styck.

På väg till och från fabriken går vi genom en marknad som bland annat säljer electric daisy (Acmella olaracea), de gula knopparna som ger en speciell munkänsla när man äter köttstuvningen som är landets nationalrätt. Vi passerar sedan en av de små DVD-biograferna som konkurrerat ut vanliga biosalonger. Här kostar det 100 Ar för att se en film. Vi får veta att köttförsäljarna har fått tillgång till en kommunal kylmöjlighet och att de saknar egna kylskåp. Många är nyfikna på vilka vi är och hoppas få pengar av oss. Vi försöker att ge några av dem tvål och schampo men blir överfallna av en mängd människor.

Klockan 10.40 rullar vi vidare och då skall det vara ungefär 2.5 timmes färd kvar. Vi pratar om merinastammens indonesiska ursprung och att det, och vindriktningar, påverkat hur man bygger sina hus och vem som får vara var i dem. Vid fester skall första skvätten av en drink gå till nordosthörnet för att hedra anfäderna. Sol och skuggor visar tid och det är få möbler i husen. Två oxkärror med hö möter oss kämpande i en uppförsbacke.

Här i landet anger man gärna tid som antal riskok och ett sådant varar i ungefär en halvtimme. Det tar en timme att nå ett ställe som ligger två riskok bort. Till höger ser vi en bevattningskanal och fyrkantiga blåvita gravhus i betong. Samtidigt skickas menyn för lunchbeställningar runt i bussen. Då vill en mötande oxkärra lastad med citrus bryskt svänga in framför bussen.

Sedan blir det allt fler oxkärror och vi kör om rader av dem för att strax lirka oss genom flockar av zebu-kor. Vi ser en försäljare av percimon och var de frukterna odlas. Det hinns nätt och jämnt med innan vi fastnar i en stor flock av zebus. Nu när det är löst kommer vi till en by där alla gör små träbilar. Vi kör sakta igenom och fotograferar. Några av husen använder solceller och vi har 62 km kvar till vårt mål.

Nu blir det en till rast för att spy. När det lugnat ned sig och vi kommit igång igen kör vi om en varamba. Det är en enkel vagn med trähjul och just den här har puttats om oss fylld med plankor när vi hade vår akuta rast.

Med 56 kilometer kvar stannar vi vid en merinagrav. Det är ett blåvitt betonghus som är helt tilltäppt och som få i vår grupp skulle kunna gå in raklånga i. Ingången till gravkammaren är mot väster för att man skall få in ljus under den tid då begravningen sker. Spindlarna runt graven och barnen som kommer och hälsar på oss fyller många kort. Vi har tur som slipper problem av att en av oss går rakt ut i ett fält där man odlar potatis. Här ägnar man sig också åt ombegravningar och vi pratar som hur de går till samt att de sker på vintern eftersom man då tänker att de döda fryser och eftersom det är en torrre period på året. Det är en dyr tillställning och den används nu alltmer sällan.

Tillbaka i bussen repeterar vi några malagassiska ord och vidgar det till att få veta att man förväntas ha respekt för förfäder, gråhåriga och fadys. Det sista är beteenden som inte accepteras i trakten och vad det innebär skiftar från plats till plats. Förfäder är länken mellan människor och gudar och omskärelse är viktigt för pojkar. Mikael berättade tidigare om några drastiska riter stammarna har i samband med omskärelserna.

Nu ser vi hur man samlar morötter längs vägen och lägger upp dem för försäljning. Samtidigt pratar vi om historien som lett till att det blivit ”fady” mot att ha tvillingar och att de därför ofta lämnas att dö men att det finns barnhem som tar emot dem. Vi har nått en by där vi möts av en skylt som säger Tongasoa, ”välkommen”, och ser hur lokalbefolkningen bär gräs på huvudet. Till vänster om oss har vi en skog där ett kinesiskt företag samlar sav. Patrick tror att den skall bli ett klister. Efter att vi passerat den före detta presidenten Ravalomananas youghurtfabrik hamnar vi i ett annat klister genom att den nationella polisen stoppar oss. De tar med sig Patrick som måste titta på papper. Han säger senare att det bara handlade om statistik, men vi ser beväpnade vakter och undrar.

I utkanten av Antsirabe ser vi människor som tvättar i floden och någon som bär tegel på huvudet. Klockan 13.10 är vi i staden och där åker vi direkt till den trevliga restaurangen Zandina och lunchen vi redan beställt. Det blir en aning rörigt när pizzor gick till fel personer men det redde ut sig till sist.

Från restaurangen till Hotel Therme är det bara en liten bit och Mikael vill att vi skall hålla oss till att lämna de två som mår dåligt där för att få så mycket tid som möjligt till stadsrundturen. Det går inte på grund av att mediciner finns bland bagaget på taket så allt måste lastas ned och alla checkas in. När vi sedan träffas i receptionen har en av sjuklingarna glömt sin kameraväska mitt på golvet direkt innanför entrédörren. Det verkar vara hög tid för vila.

Innan vi börjar åka mot centrum berättar Patrick om när Frankrike 1954 skickade Mohammed V av Marocko i exil till det hotell vi nu bor i och att hans sonson kom hit i slutet av 2016 för att vara med på ett stort frankofonimöte. I bussen får vi också veta att bryggeriet och baden är stadens stoltheter. Antsirabe har ungefär 250.000 invånare och domineras av Merinastammen. Namnet betyder ”mycket salt” och även det lokala fängelset är känt.

Vi åker in på en parallellgata till huvudgatan och där lyckas Hasina parkera bussen trots att gatan är smal och det är tätt mellan de parkerade bilarna. Försäljare möter oss men vi smiter snabbt in till Chez Joseph för att titta på allehanda stenar och fossiler. Alla får en liten slipad Celestinkristall som gåva och vi ser strålsköldpaddor som könsbestäms genom att de vänds upp och ned. Honan har en platt magsköld och hanens är buktad.

Antsirabe ligger på cirka 1500 meter över havet och vi passerar den katolska katedralen från 1930-talet. I en rondell ligger en man med en liten blekt kort tuppkam och vilar. Han har lagt skorna i en av de tårtbitsformade blomsterarrangemangen i rondellen och ligger själv på något som liknar en smal gång av mörka stenar. Huvudet är in mot mitten av rondellen och vi åker runt honom och in på en mycket ojämn lerväg.

Hos Mamy’s Miniatyrer kliver vi av och en ung man visar hur han gör ett litet cykelhjul av en plåtburk. Sedan berättar han hur han använder delar av en bromsvajer till en vanlig cykel, en fiskelina och ett plaströr från ett sjukhus för att bygga resten sin miniatyrcykel. Det tar bara fem minuter att göra ett hjul.

Vi går vidare in till broderiverkstaden där en man ritar mönster och kvinnor syr dem. De arbetar långa dagar och gör fina tygprodukter med lokal anknytning. Allt säljs i butiken som vi lotsas genom på vår väg till en annan verkstad där man gör skedar och annat av zebuhorn. Vi ser hur de värms upp, filas och putsas. Alla verktyg är hemgjorda. De små sågklingorna har de gjort av plåt som klippts och filats till. Maskinen kommer från en tvättmaskin och putsdukarna har varit ett par jeans.

Eftersom Antsirabe anses vara en stad med många rikshaws har Patrick ordnat en lång rad sådana som väntar på oss utanför fabrikerna. Männen som drar dem går barfota och det är en hoppig färd upp till rondellen. Vi ser hur staden förbereder sig för att fira påsk och passerar bland annat den fina tågstationen. Till sist släpps vi av vid frihetsmonumentet med de 18 stammarna inristade och det runda merinahjulet som symboliserar kungens dörr. Efter förklaringar om vad vi ser och lite till om Antsirabe går vi den korta sträckan till Hotel Thermes.

Vid middagen har vi fri ankomsttid men de flesta kommer ungefär samtidigt. Mikael anländer sist eftersom han varit och tittat på några ställen inne i staden. Vi har det bra och skall i morgon lämna stadslivet för parken Ranomafana och en helt annan miljö.