Dag 5. Andasibe – Antananarivo

Dimman ligger tung över risfälten och fåglarna kvittrar ivrigt. Några av oss som bor mot skogen hör indrins kall tidigt på morgonen. Frukosten står framme i tid och när vi skall åka till parken lämnar vi bussassistenten för att vakta bagaget som vi ställt i entrén. Det skall packas medan vi går i skogen men först bråkar hotellet om en att något ur en minibar inte betalats. Snart visar det sig att det finns kvitto på att det redan betalats.

Vägen längs floden är ojämn och tunga gråvita moln hänger över oss men snart svänger vi in till Voi M.M.A, som den grannskapsdrivna parken kallas. När vi samlat oss vid entrén frågar en av oss efter vatten. Bussen har just börjat åka. Mikael springer ikapp den och får hjälp av visslande guider. När vattenflaskorna levereras visar det sig att ingen vill ha vatten och att bussen kan fortsätta sin färd tillbaka till bagaget och assistenten. Vi kan börja vandra klockan 07.50.

John visar växten Vakona och hur smådjur gömmer sig i den. Bredvid klättrar peppar längs en rak och smal stam. Några minuter senare går vi längs en flod där det skall finnas tilapia, karp och färskvattenskrabbor men inga krokodiler. Stigen är lerig och vi motar ofta bort buskar. Madagaskarparadismonarker (Terpsiphone mutata mutata) och Souimangasolfåglar flyger förbi oss. De som går främst i ledet lyckas se en mycket aktiv Madagaskargök. När vi ser en Indri blir det stopp. Snart är det tre indris och i närheten även en stor Calumma parsonii, hona. Det är mycket prat i vår grupp och folket som tvättar sig och gör annat i floden framstår som blyga trots att de pratar hela tiden.

Ibland mumlar John och då blir det svårt för oss att höra men vi förstår att vi hittat en släkting till cikadorna på en stam. Mumlandet tycks komma när han ser något som är svårt att visa för alla.

På andra sidan floden ser vi ett träd som inhägnats med lila plastband och får höra att det saknar namn. Lokalguiden berättar att det är heligt och att man vallfärdar hit för att få sina önskningar uppfyllda. Någonstans i fjärran hör vi en indri.

Ibland ser vi små övervuxna fält med pinnar nedstuckna i marken. Vi får veta att det är platser där det varit odlingar eller importerade växtarter och där man nu planterat träd för att få tillbaka skogen som var. Ett litet getingbo sitter på en stam i en uppförsbacke och på andra sidan stigen hittar vi en nästan rund puppa under ett blad.

Tillbaka på den stora stigen träffar vi fler vandrare. Vi står stilla för att se en flock av blandade fåglar. En Halsbandsvävare syns och långt bort uppe i ett träd sitter en vithuvad Vanga. Vi börjar följa stigen mot entrén och stannar vid den lila blomman som sitter på ett träd men som skall höra till samma släkte som potatis. Cholaneum tror vi att John kallar den. På en resnärspalm sitter en grön gecko med en röd fläck på ryggen. Det var en sådan som hade lagt äggen vi såg på slutet av vandringen igår. En liten rosa Eldkrona som blir lite extra vacker med dagg. Stigen är nu stenig och lätt att gå på.

John berättar att den Rödnackade nattskärran nästar tre månader i en epifyt som guiden kalar Asplinicum lidius och vi ser en sådan som sitter perfekt för att vi skall kunna få bra bilder. En växt som är släk med lianer intresserar oss också eftersom den växlar färg från röd till brun och till sist blir grön. Då passerar en Madagaskardrongo John pratar vidare om något som han kallar Manttida Daktyllis och som skall betyda något i stil med pirmatens finger. Men bara några få av oss hinner se den. En Madagascar bulbyl blir lättare att se.

John berättar att det finns 119 arter fåglar här i parken och att markfåglarna är svårast att få syn på. Han brukar locka på dem med inspelade kall. Det är bara någon meter kvar tills vi når utgången och där hanterar vi toalettbesök, inköp i de lokala kvinnornas från Andasibe hantverksbutik och dricksen till guiderna. På en skylt utanför butiken står det att kvinnorna omsatte 2.500 000 Ar under 2015 och att 10% av intäkterna går till att finansiera organisationen M.M.A. Lite duggregn träffar oss strax före klockan 10.00 när vi handlar och lämnar över dricks till guiderna.

Bussen passerar den rosa restaurangen som vi nu sett många gånger och åker fram till Andasibe-Mantadias entré för att Patrick skall kunna hämta ett kvitto. Idag är det många småbussar vid den här entrén.

Tillbaka på RN2 ser vi trähus och en by där en vit brunn byggts i betong. Ett grönt snöre går ned till vattennivån. Längs vägen säljs kol i vita säckar som ibland har gräs på toppen. Det gräset skall användas för att starta elden. När vi åkt förbi ett bergspass ser vi färre hus och en ung pojke vallar kor mot oss och nedför en asfaltsbelagd backe. I vår fil har en röd lastbil fastnat. Till vänster om lastbilen slår män gräs och sly för hand med en machete. Molnen över oss är fläckvis mörka men ännu så länge lyckas de vita skapa ett jämnt täcke.

I Moramanga ställer vi bussen på Hotel Bezanozanos parkering. Restaurangen där vill ha 45 minuter på sig för att laga maten och vi spenderar den tiden med att växla pengar, prata, surfa på internet och fotografera marknaden som är livlig trots att det inte är marknadsdag idag.

När vi äter serveras ibland rätter som bara är nästan rätt så det blir en del trafik mellan köket och bordet. Ett tag är Mikael till och med inne i köket för att se till att något händer. Klockan 13.05 har vi ätit klart och betalat men de förvirrade kyparna springer efter reseledaren för att räkna om notan. Det tar en kvart för dem att förstå att vi betalat rätt summa trots att de räknat fel. Pengarna saknades alltså aldrig eftersom Patrick och Mikael räknat ut allt i förväg.

Av och till ser vi svedda träd mellan oss och järnvägen. Vi passerar över en liten grå järnbro och kommer till byn Andranaokob där många säljer kol. När vi nått den mindre byn Antsirinala ser vi en fullpackad lastbil som står stilla i den uppförsbacke vi kämpar oss uppför. Fordonet har ett rosa kapell och föraren hänger ut en aning från förarsätet. Han pratar med någon utanför. Vi kör runt dem och väjer för ett stort hål i asfalten. Fruktstånden och floden till höger om oss är mycket vackra. I Mangoro passerar vi en tågstation men ser inget tåg eller ens tecken på verksamhet.

Vid floden Rianila som delar provinserna Toamasina och Antananarivo pratar vi om platsernas namn. När vi skall upp på bron ser vi en man som skurit en frukt så att han kan ha den som en mössa med trekantiga flikar runt huvudet. Två pojkar ligger och latar sig i gräset lutade mot en av de rödvita distansskyltarna i betong. Det ser bekvämt ut nu när solen har börjat ta sig genom molnen. Ute är det torrt. En polis står vid en liten blå kur nära ett risfält.

I byn Ambohitsitompo har en vit höggående personbil frontalkrockat med en lastbil och båda ligger i varsitt dike. Det är 75 km kvar till Tana. Restaurang Musulman har den tydligaste skylten i en by och efter den passerar vi parken Pereyras. Här kommer en uppförsbacke och det går sakta för oss. Dalen nere till höger blir allt större tills vi kommit nära ett pass och vyerna försvinner. Av och till ser vi områden med brandskadade träd.

Till höger hänger en skylt med texten Mandraka och där står en lastbil mitt i vägen. Män ligger under den och skruvar. De har tagit bort några däck och pallat upp lastbilen. I närheten bär en man gröna växter på huvudet så att det helt försvinner i grönskan. En annan man kommer mot oss med en gris fastsurrad på cykeln och efter det har en vit minibuss och en lastbil frontalkrockat i mötande körfält. I Manjakondriana är rälsen till vänster precis invid vägen och en bit längre bort finns risfält och där fiskar en pojke och en man med varsitt spö. Vi hinner precis passera dem innan vi kör förbi en lastbil vars backspegel lagas med ett gummiband. Det är 43 km kvar till Tana.

I Sambaina ligger tvätten utspridd på ett fält och tre oxkärror med timmer möter oss. Till vänster ser vi hur tre vita gäss sakta vaggar över rälsen och på sluttningen på andra sidan om bussen har vi typiska höglandshus. Mellan dem och oss arbetar folk på risfälten. Det finns också hus på slänten ovanför gässen. De har fönster och är vitmålade lerhus som nästan byggts över oss. När vi åkt lite högre upp stannar vi för att fotografera de vackra vyerna. Enda problemet är att det ligger mycket skräp nära vägen och det vill vi inte ha i bilderna.

De kamouflageklädda vakterna med automatvapen gör kontroller på många fordon men inte vårt. Efter dem kör en tutande lastbil så nära oss att vi tvingas väja ned i en grop i gatan. Chauffören bromsar och det hoppar till men går bra och vi fortsätter genom staden Carion. Bortom den finns buskar som visar sig vara ypperliga som busktoaletter.

Nu handlar föreläsningen om att veckans dagar har varsin mening. Exempelvis får den som betalar på en måndag stå för notan hela den följande veckan. Onsdagar är dagen då man gör saker som bara skall hända en gång och tisdag är en dålig dag. Eftersom det är tisdag idag tror inte Patrick att det stora tvättbestyret vi ser är en rituell tvätt som kommit av en begravning. Otur måste tvättas bort i en flod efter att någon avlidit och det gör man inte på dåliga dagar. Vi korsar Ampasimbefloden som i och för sig annars hade fungerat för ändamålet och solen är tillräckligt stark för att allt skall torka kvickt.

Nu står husen nära vägen. En gris har bundits fast på ett flak som puttas fram av en man som måste saxa mellan parkerade lastbilar. I mötande körfält står en gulvit minibuss och den håller på att repareras. Åt andra hållet ser vi hur människor hackar ned sten till mindre bitar.

Rovan i Tana har blivit synlig igen. Vi har den och många färggranna hus framför oss till höger. Alhambra Gallerys moderna hus blockerar kort vår vy. Kontrasten mellan det och kvinnorna som tvättar i kanten av ett risfält på förarsidan är stor. De använder itusågade gula dunkar av den sort som man annars hämtar vatten i. Ännu en gång får vi höra att Antananarivo kallas Tana och att namnet betyder ”de 1000 krigarnas plats”. Nu har staden ca 2.6 miljoner invånare och den grundades år 1610. Den är landets ekonomiska och politiska centrum. Här dominerar landets största stam, Merina.

Staden är byggd i tre nivåer; nedan, mellan och övre. Högsta punkten är 1434 meter över havet och den lägsta nivån har den artificielle Anusisjön. Den är nu som ett avloppsdike. Vi pratar om vilka språk som används och att engelska kom med först år 2004. Utanför ser vi en marknad som följer vår väg. Ett affärscenter och senatens hus med sina gröna fönster passeras i något som liknar en rondell. Medan vi rör oss från den nedersta nivån upp mot mellanhöjden pratar vi politiskt system, ministerier och att stadsradion ofta brinner.

När vi stannar utanför centralbanken pratar vi om att ”ari” betyder att försörja sig; ett passande namn på en valuta kan tyckas. Det är också ett förkolonialt namn på landets valuta. Många hus har byggda i fin fransk arkitektur men är förfallna. Vi pratar uppror, gamla namn på Tana och att kung Radama gav staden dess nuvarande namn. Fast kantarellerna som säljs utaför våra bussfönster får mer uppmärksamhet än föreläsningarna.

Längre upp blir gatorna trängre. Några män i arabiska munderingar går bredvid oss och vi får veta att det blivit en allt vanligare syn sedan Turkish Airlines börjat flyga hit. Muslimska missionärer har blivit vanliga på östkusten och den sittande regeringen sägs ha gett tillstånd till att bygga 2000 moskéer i landet.

Något som ser ut som en liten fotbollsplan mellan hyreshus är den plats där kungen brukade hålla tal till folket och presentera utlänska besökare. Vi kliver av utanför Premiärministerpalatset som byggdes av William Pool år 1872. Det har haft många funktioner sedan dess men museet som är där nu har inte öppet när vi passerar. Den 6:e november år 1995 brann Rovan och då flyttades det som blev kvar till det här huset som blev museum. Nästa byggnad vi ser är domstolshuset och det ser ut som ett grekiskt monument med drottningens symbol på. Vi tittar även på reliefen som berättar om Madagaskars historia och aktar oss noga för de potentiella tjuvar vi varnats för.

Vid Rovan pratar vi historia, den oskadda graven och att fikonträdet visar att en nobel familj bott här. Jackarandaträdet bredvid är fransmännens försök att få bort malagassernas tro på shamaner.

Nästa stopp är en utsiktspunkt som ger en bra överblick över Anananarivo och den hjärtformade sjön som drottningens älskare, Laborde, lät skapa. Vi hör föreläsningar om de kristnas problem med ”den galne drottningen” och bygget av kyrkan vid Rovan.

Efter bara någon ytterligare meter hittar vi en oas som Patrick kände till. Den heter Lokanga Boutique Hotel, är både vackert och mysigt och var huset där palatsmusikerna höll till. Nu ägs det av en fransman som har kungliga brittiska namn på alla rummen. Här dricker vi kaffe, smaksatt sprit och njuter av utsikten medan solen går ned. Av och till försöker vi få bilder på solnedgången.

Till sist äter vi en fin middag i hotellet. Mikael försöker visa att man kan se den stora marknaden nedanför hotellet trots att det nu är mörkt men få lyssnar. Vi njuter av måltiden. I morgon skall vi se mer av Tana och sedan åka till en stad som heter Antsirabe.