Vandra i Sutjeskas Nationalpark!

Reseberättelser

Dag 3. Antananarivo – Andasibe

Himlen är full av ljusgråa moln och det kvittrar vidare i buskarna. Ute är det bara runt 20 grader varmt när vi sätter oss vid stora runda bord för att äta vår första frukost i Madagaskar. När vi är klara och väntar på bussen hittar vi vår första kameleont i trädgården.

Klockan 8 sitter vi i bussen och då kommer några droppar regn. Patrick börjar prata och det han säger konkurrerar med många ljud. Han, Mikael och Saka försöker få en mikrofon att fungera men lyckas inte eftersom rätt kontakt saknas. Eventuellt skaffas en ny senare. Utanför bussen är mycket folk i rörelse. Både historier och översättningar sker med hög röst vilket är svårast för Patrick som blivit rosslig i halsen över natten.

Idag är det marknadsdag en bit utanför Antananarivo, eller Tana som man säger lokalt, och vi åker sakta mellan stånden som står på vardera sidan om gatan. Föreläsningen handlar om namnet Madagaskar, Marco Polo, Mogadishu och att portugiser kallade sitt medeltida handelssystem för något i stil med Madagash och att det senare blev namnet på landet. Patrick säger att man kommer hit för naturen och fortsätter med att prata om Madagaskar geologiska historia, samt när djur och växter kommit hit. Mycket av det vi kan se finns bara här på ön.

Vi får veta om folkgrupper, frivilliga inflyttningar och de fångar som kommit hit och gjort landet kosmopolitiskt. Utanför bussens fönster ser vi intensivt gröna risfält. Den styrande folkgruppen heter Merina och de har ett indonesiskt ursprung. En bit bort till vänster ser vi Merinadrottningens hus, Rovan. Den skall ha varit omgiven av sumpmark som senare blev risfält. Området kallas nu för Betsimitatatras ängar. På andra sidan bussen har vi en vall som skyddar ett bevattningsdike. Den konstruktionen skapades av Kungen Andrianampoinimerina (1745 – 1810) och gav hans trupper ris så att de sedan kunde ta över styret av hela ön. En sak som görs av riset är sötsaken Koba (Kobandravina).

Vi ser hur folk tvättar i floden och hör hur man brukade kunna fiska där. På fälten finns gott om stora staplade tegelhögar. Det kommer av ett kretslopssystem mellan tegel och ris. Jorden här är bra för att tillverka tegel och föreläsarna säger att risodling är mindre lönsamt än tegelproduktion.

På några ställen ser vi solceller och vi har fått veta att bara 10-15% av befolkningen här har tillgång till el och rent vatten. Framför oss tappar någon sina tomma stora gula dunkar. De syns överallt och det är med dem många hämtar sitt vatten. Man bär det långa sträckor. Det är gott om männsikor nära vägen. Till höger passerar en stor elcentral som vi undrar om den har särskilt mycket att göra om så få har el. På andra sidan finns något som kan vara en enkel betongfabrik. Marknaden är överallt och runtom oss.

Efter järnvägen svänger vi höger och sedan vänster över den igen. Spåret följs av ett dike med vatten i och man använder spåret som en jämn väg att gå på. Folk fiskar och tvättar på samma plats och vi ser få fordon förutom en och annan cykel. Många går till fots.

Framme i bussen berättas det om att pengarna tog slut för att renovera färdigt Rovan och det närbelägna premiärministerspalatset. Ett franskt företag byggde. Vi ser ett sportpalats med ungdomar som spelar boll. Vägen blir bättre och det är fortfarande gott om tegelhögar på risfälten. Någon oxkärra passerar mot oss.

Vi pratar om att ris är landets basföda och att malagasserna äter mer av den varan per person och år än något annat land. Av fälten får man ut två skördar per år. Vid risfälten ser vi ofta människor som väntar på bussen. Skyltarna för hållplatsen är mycket tydliga och i gjuten betong. En del mackar vi passerar har gott om lastbilar parkerade. En lastbil som kommer mot oss dammar ned oss rejält men vi hinner dra igen fönstren. Föredragen handlar om att det varit höglandsregnskog här där vi nu ser öppna fält utan träd. Under en tiondel av den ursprungliga skogen har klarat sig. Av det som finns här nu har australiensisk eucalyptus importerad av den franska kolonialmakten konkurrerat ut mycket. De träden har blivit en viktig del i många malagassers liv genom att ge inkomster och eld. När några cyklister på enkla cyklar kämpar sig uppför backen pratar vi om bergskammen som går från södra till norra Madagaskar och vad den orsakar för klimatzoner. Av och till har man arbetat med återplantering av skog.

Järnvägen följer oss på höger sida till ungefär där vi börjar åka uppför en backe. Det är soligt och varmt. Vi stannar i den trevligt skuggiga parken Peyrieras. Den drivs av Sylviane Peyrieras som är dotter till parkens grundare, Dr André. Här ser vi Vanlig Tenrek (Tenrec ecaudatus), nilkrokodil, kungsfiskare och flera olika kameleonter (Panter-, Parsons-, Oustalet’s- och elefantöronskameleont). Guiden, Berta, berättar om allt vi ser iförd en tröja med texten Iron Maiden. Snart ansluter hans mer tystlåtne kollega Santiti. Några kameleonter matas så att vi skall få se när de fångar byten med de långa tungorna.

Det finns många kameleonter i parken och de hålls i olika burar. Vi ser en Furcifer verrucosus och hittar en Calumma globifer nära små Mantellagrodor. Berta tar fram en röd Mantella milotympanum och en flerfärgad Målad mantella ur en bur och en trädboa (Sanzinia madagaskariensis) ur en annan bur. Granne med boan bor en enkelfoting och några gröna dubbelfotingar. Vi ser också flyghundarna Eidolon dupreanum som tränger ihop sig i ett hörn och verkar ogilla vårt fotograferande. Berta plockar sedan fram små kameleonter, bl.a Calumma malthe, Furcifer bifidus och en som han kallar Furcifer kockilatus innan han pekar på geckon Uroplatus lineatus och skalbaggen Trachelophorus (Giraffe-necked Weevil, Trachelophorus giraffa). Och flera andra Uroplatus (lövsvansgeckos). När vi närmar oss slutet på vandringen ser vi en Tomatgroda (Dyscophus antongilii), en stor Argema mittrei, som vi kallar för Kometmal, en till boa och en orm med underlig nos och namnet Langaha madagascariensis.

Vi är tillbaka i bussen klockan 11.55 men nu är det så många fordon på parkeringen att det tar ett tag innan vi kan komma ut. Det är också en annan grupp som vill åka till samma restaurang som oss och därför vill vi komma dit före dem. Vi beställer maten i förväg från bussen med hjälp av en meny som herrarna där framme skaffat fram.

På sidorna om bussen har vi gröna risfält och i fjärran finns låga och något mörkare gröna berg. Ibland finns lerhus en bit upp på bergssidorna. I några hus eldar man så att det ryker om det och på en slänt ser vi hur man byggt ett litet vattenkraftverk med rör som skall ge bra fall för vattnet. Människor ägnar sig både åt att skörda och plantera fälten. Av och till har vi järnvägen bredvid oss och husen blir allt färre. Vi möter män som cyklar och ofta har de flera stora säckar med gräs på pakethållaren. Alaotra mango heter regionen.

Utanför staden Moramanga lyssnar vi på historier om att det var ett stort uppror här mot de franska kolonialherrarna och att det ännu tidigare var en plats där man kunde köpa billiga slavar. Vi svänger in höger och går in i den centralt belägna restaurangen Coq d’Or. Vi sitter trångt och njuter av den riktigt goda maten samt passar på att använda restaurangens wifi och toalett. Utanför tigger barn och en äldre kvinna lite försiktigt.

När vi fortsätter färden österut pratar vi om var hälsningsfrasen Salama kommer från och att landets 18 stammar har varsin dialekt i ett och samma språk. Det språket, malagassiska är inte släkt med afrikanska språk. Vi lär oss även att säga ”hej då” (Filuma) och ”tack/var vänlig” (Azpadi). Uttrycket Mora mora (sakta sakta) skall summera folksjälen. En trehjulig cykeltaxi kämpar sig uppför backen mot oss och ett par fötter sticker ut från under en vit buss som gått sönder. År 1895 invaderades ett fungerande Madagaskar av Frankrike efter att Storbritannien slutat stödja landet. Det blev sedan en fransk koloni och i protester mot det dödades många malagasser. Lastbilen vi kör om hålls ihop med spännband. Översättningarna av historiken får fler detaljer än de hade från början.

En tupp och en höna springer över vägen och vi möter många lastbilar. Husen vi ser är enkla och av trä. Snart svänger vi vänster från riksväg 2 och några minuter efter klockan 15.00 får vi våra rum på Andasibe Hotel. Det tar inte många minuter innan flera av oss är vid simbassängen. Solen värmer och en en plånbok verkar försvinna. Det blir stökigt. Mikael, Patrick, hotellet och Saka aktiveras innan den hittas invirad i badhandduken.

Sent på eftermiddagen och lite efter solnedgången spelas en musikvideo in vid receptionen. Den skall bli reklam för hotellet och sammanfaller med att vi förbereder vår nattvandring och beställer vad vi vill äta till middag.

Klockan 18.30 sitter vi i bussen igen och någon minut senare träffar vi John och Nestor vid Andasibes tågstation. Det är fullmåne och de tar med oss på en inspirerande vandring längs en väg. Vi börjar med att se en spindel och att vi hör cikador och grodor. En Goodmans muslemur (Microcebus lehilahytsara) sitter kvar länge men är oftast svår att se. Guiderna är ivriga när de visar den. Längs vägen hittar vi en grönaktig trädboa och efter den kommer en groda på ett blad och en Furcifer antimena-kameleont. Den är minst av traktens 6 kameleonter. Parson’s är störst. Ena vingen av en stor blå mal sticker fram bakom ett blad och vi hör en Östlig madagaskardvärguv (Otus rutilus).

Det är som att vi just kommit igång med djurletandet när vi måste sätta oss i bussen igen för att skjutsa tillbaka guiderna. Vi kommer att träffa dem i morgon igen. I hotellet blir det en trevlig middag innan vi går och knyter oss. På natten regnar det rejält och i morgon skall vi in i en park och göra annat roligt.