Reseberättelser

Dag 18. Tolagnaro – Antananarivo

Efter en lugn frukost lämnar vi hotellet klockan 08.50. Idag är det soligt och himlen har bara några få tunna vita moln. Vi åker längs kusten och ser bort mot den nya hamnen. Där ligger nu en stor fraktbåt. På några ställen vid vår väg ligger stora skräphögar. Det är också gott om folk som går längs vägen och det är vanligt att de bär mycket eller puttar stora kärror.

Flygplatsen ligger vid samma väg som vi kom på igår när vi anlände till Tolagnaro och när vi nu går från bussen till avgångshallen följer tiggare, handikappade och försäljare efter oss. Inne i byggnaden blir det lugnare men här är det trängre och ont om sittplatser. Det finns en liten bar och ett incheckningssystem som verkar improviseras fram. Patrick kämpar för att förenkla proceduren. Allt sker i lugn takt. Den av oss som hade för tunga väskor förra gången är beredd på vad som skall hända och klär på sig som för en polarexpedition. Vi roas av det och fotograferar glatt varandra. En annan bär en väst full med kameralinser och annat tungt. Några går genom säkerhetskontrollen för att ta en fika vid gaten eftersom personalen säger att det skall fungera. De som stannar längre utanför har mer tur för det visar sig att det inte finns någon försäljning alls i den sista vänthallen.

Flygplanet är nästan helt fullt och temperaturen i det är hög men det är en kort flygning. Klockan 12.15 har vi landat, fått vårt bagage och sitter i bussen som har vår vän Hasina vid ratten. Bagaget åker med en annan bil och den har vi skickat till IC Hotel medan vi åker mot Ambohimanga. Trafiken dit brukar vara ett problem men idag är den lugn. I en korsning ser vi hur fyra män bär en bår över sina huvuden med ett lik. Det är täckt med ett vitt lakan och att det ligger kvar på båren är ett under så hoppigt som det går när männen väjer för olika hinder och går upp och ned på trottoarkanter.

Vi ser en liten grupp barn som kommer från skolan. En grönvit Taxi Brousse ligger framför oss. Till sist kör vi om den eftersom den färdas ännu saktare än vi gör. Det är en solig dag med bomullsliknande moln här och var. Några av molnen är mörka. En vit skylt med tryck i blått och rött fångar vårt intresse. ”La Ligne Scandinave SEAL” står det på den. Historierna i bussen handlar om att vi förra gången i Tana inte sett industriområdet vi nu åker genom. Framför oss står några höghus. Det som till vänster är helt klätt med spegelfönster och innehåller kontor. Ett lägre hus är märkt med VW och Audi.

Utanför passagerarsidan ser vi ett vattentäckt fält fyllt av hyacinter och människor som vadar i det. Mikael berättar att de skördar hyacinter för att ge till sina zebus. Mellan oss och fältet står vagnar fyllda med nyskördad zebumat.

Vägen har blivit bra och vi läser N3 Mandrosoa på skylten som visar var vi är. Patrick pratar om att vägnätet byggdes på 1960-talet och att nästan inget underhölls efter det men att man nyss börjat rusta upp en del av infrastrukturen. Bilarna som står uppställda längs vägen är begagnade och oftast från Europa. Skatten på importerade fordon är ofta över 100% och högst på de som är nyproducerade. Guiden tror att vår buss är största delen av vår resas kostnader.

Klockan 13.32 har vi den runda historiska dörrstenen i Ambohimanga till vänster när vi parkerar. Det här skall vara originalet som bland annat inspirerat till stenen vi såg i slutet av stadsrundturen i Antsirabe.

Ovanför den första trappan mot palatset träffar vi lokalguiden Emma. Hon tar med oss in i och runt husen. Reseledaren antecknar och översätter. Ibland lägger han till förklaringar. Släktskapen i kungafamiljen är svåra att följa. Den kung hon pratar mest om var bara 1.45 meter lång och det var då en lång man.

Vi ser var man offrar zebus och får veta att en sådan ko kan kosta 1 miljon Ariary. Det är fortfarande hud kvar mellan hornen på den som offrades nyligen och vi har en gammal bärstol till höger om oss när vi ger oss på att klättra uppför trapporna till den inre palatsgården. Slavar bar stolen och det var en ära att vara slav.

Utanför kungens trähus pratar vi om att det fortfarande är vanligt att kalla barn för ”en liten arg hund” och hur det hänger ihop med en kungs namnförändringar. Vi lär oss också att gå in och ut ur kungahuset på rätt sätt. Där inne pratar vi om ritualen där en kung klättrade upp i taknocken när han fick besök och sedan släppte småsten i huvudet på drottningen om han kunde tänka sig att klättra ned ur röken för att träffa besökaren. Emma är 1.50 meter lång och vi jämför det med att drottningarna var 1.30 – 1.40 meter. Hon berättar att bara drottningen fick laga mat till kungen och visar att baksidan av hennes skärbräda är märkt för brädspelet fanorona.

Bredvid kungens gamla trähus finns ett som är byggt på ett mer kolonialt och västerländskt vis. Guiden berättar att trä symboliserar liv och att sten för tankarna till döden. Här hade den galne drottningen, Ranavalona I, en flyktväg genom nedre delen av skåpet vi studerar. Vi hör berättelser om hur fransmannen Laborde och en Premiärminister med det komplicerade namnet Rainilaiarivony haft ett stort inflytande i Madagaskar.

Efter att vi gått förbi gravarna på ovanvåningen står vi nu vid de två kungliga badbassängerna. Ur den smutsigare dricker ibland lokalbefolkningen för att försöka få fördelar av det. Vi tror att det bara leder till magproblem och undrar hur fiskarna hamnat i bassängen. Vädret hjälper oss att få tydliga bilder på allt vi ser men när vi går ned till bussen kommer några mörka moln och vi träffas av ett par regndroppar.

Vi börjar åka men har bara rört sig någon meter när någon i den bakre delen ropar till att vi planerat att fotografera den runda dörrstenen. Det blir några smått förvirrade bilder innan vi sätter oss i bussen igen. Fast vi är inte mest förvirrade. Två turister som vi säger är ryssar går fram och fotograferar samma sten. Vi tror att de ännu inte vet varför man skall fotografera just den stenen. Bakom oss har ungdomarna ett litet biljardbord som de spelar på och solen har nu tagit över helt. Vyn över fälten är mycket vacker.

Klockan 16 svänger vi in bakom en moské och ett höghus för att komma till parkeringen för köpcentret Score Jumbo. Att området liknar många inköpsställen i Europa överraskar oss och vi handlar vår sprit och tar plats på våra säten. En av oss har svårt att hitta tillbaka till bussen men vi ser hur han letar på parkeringen och hämtas av Patrick.

På vissa sträckor rör sig trafiken knappt framåt. Där försöker barn tigga pengar med ett entonigt och lågmält ylande. Vår buss får mer uppmärksamhet av dem än de malagassiska bilarna.

En man har satt sig mitt i vägen och lagt en krycka på de vita strecken bredvid. Han hoppas få pengar men säger ingenting. Det är trångt och vi kör försiktigt runt honom. Fast alla är inte lika försiktiga. En Peugot märkt som taxi håller i tutan hela tiden när han försöker tränga sig fram i trafiken. Det lyckas förvånandsvärt bra.

I hotellet väljer flera av oss att vänta på vår sista middag tillsammans i en soffgrupp vid baren. Måltiden blir en glad och avslappnad tillställning. Vi skålar, pratar, äter och reflekterar över vad vi upplevt. Det är lite vemodigt att vi måste dela på oss i morgon.