Dag 17. Berenty – Andohahela – Tolagnaro

I natt regnade det mycket och det är fortfarande blött i naturen när vi nu letar lemurer. De gömmer sig men vi hittar några som krupit ihop i en trädtopp. Men klockan 8.00 sitter vi i bussen och hotellet bråkar lite med oss om en vattenflaska som togs ur en minibar och sedan sattes tillbaka. Den hann bli registrerad som såld under tiden utanför det lilla kylskåpet.

Framme vid bommen närmast museet går en ringsvanslemur sakta över den ljusbruna och dammiga vägen. Mannen med hatten som vaktar vid bommen kontrollerar vår buss och vi pratar om att bläckfiskträdet är släkt med kompassträdet vi såg i Reniala. Vägen efter bommen är rak, röd och sandig.

Den andra bommen är där vi startade vår nattvandring och vi funderar över hur mycket lokalbefolkningen behöver klä på sig nu när det blivit kallare. När vi korsar Mandrare regnar det lite och vi ser många människor som går över betongbron. Den är 460 meter lång vilket är näst längst i Madagaskar. I kanten av vattnet finns odlingar och några zebus.

På andra sidan finns en stad och där är det folk överallt. Till höger om oss står ett minnesmärke över den gamla stålbron. Det är ett snitt av en bro som inte kunde vara kvar eftersom för mycket material stals från den och blev hjul till oxkärror. Människor har samlats i duggregnet runt en Taxi Brousse som det står Bob Marley på och vi möter en överfull kollega till den broussen. Passagerarna har verkligen tryckts ihop.

Vi ser ett till Alluaudia dumosa-träd och pratar om att de är lätta att bryta av men att man ofta får klorofyll på händerna om man gör det. Den vita bilen som är på väg rakt mot oss är märkt med FN:s livsmedelsprogram och är gjord för tuff terräng. På håll känner man igen bilen på sin väldigt höga antenn. Vägen är så gropig att vi kastas runt i bussen. Den fyrhjuliga motorcykel som möter oss har det lättare men dammigare.

När vi kliver av bussen för att sträcka på oss och vila lite passar vi på att fotografera en vacker Olivgrön biätare, några Gråhuvade dvärgpapegojor och en grupp duvor.

Vi kommer bara en kort bit på den omskakande vägen när Benoit stoppar bussen. Han har fått syn på en Glasögonvanga i toppen av ett träd. Kamerorna riktas snabbt mot trädet men vangan flyger iväg innan vi fått något kort och den Röda fodyn i trädet bakom är för långt bort för de flesta av våra linser.

I byn Ranomaity kliver vi av bussen igen för att gå över bron som vi gått över en gång tidigare. Vattnet under oss är svart från gruvor längre uppströms och drivmedel. Barnen är nära, överallt och nyfiket glada. Bakom oss kommer en flock getter. Cykeln som kör mot oss när vi klättrar in i bussen igen har en stor dunk och kol på pakethållaren. Plötsligt blir vägen bra men det räcker bara den korta sträckan till ungefär där en man lägger småsten i en grop för att försöka reparera körbanan. Han ser uppgiven ut.

Vid skylten Ambatoabo svänger vi vänster. Här heter byn Ankariera och en bom spärrar vår väg. Grindvakten är en ung man i lila kortbyxor, plastsandaler och rutig skjorta. Rutorna på skjortan är svarta, vita och röda. Mannen måste gå tillbaka för att leta efter nyckeln till bommen. Klockan är 10 på morgonen och vi väntar i bussen.

Bommen är i en liten sänka och mannen har svårt att få nyckeln han hämtat att passa men snart är passagen öppen. Vatten forsar över den trasiga betongen längst ned i sänkan. Uppe på krönet efter den är en kort bit av vägen stenlagd och dränerad. Två pojkar med en oxkärra och en yxa möter oss. Där vägen blir som två sträck av betong blev det tidigare ofta halt men nu är det lätt att köra här. En vit hund står vid vägen och tittar på oss och vi tar oss över fler stenlagda partier. Vi ser vidsträckta områden med en låg grön skog och i buskarna närmast oss flyger fjärilar.

Vi pratar om trädet med de gula blommorna. Benoit kallar det för Pedaliasi ankariana och säger att det är bra mot mjäll och håravfall. Nära det vållar ett par Madagaskarflyghönor i en lätt nedförsbacke uppståndelse. De är endemiska, blyga, trivs i stenig miljö och lever i taggskog. Vi kämpar förbrilt för att få bra bilder på dem.


En vit fjäril korsar vägen framför oss och några få zebukor går för sig själva. Barnen som går mot oss har packningen på huvudet och vår chaufför kliver ur bussen för att se om vi kommer över betongdiket. Molnen över oss är mörka men solen tar sig genom dem och vi åker mycket sakta på stenarna som nu ligger under framhjulen. Samma sak händer vid nästa betongdike och vid floden går chaffören barfota genom vattnet för att känna om vi kan åka där. Till höger om där vi måste stå stilla finns ett litet fik och några storögda personer. Men klockan 10.45 står vi på parkeringen vid Andohahelaparkens entré och där hittar vi genast en Juvelkameleont.

Lokalguiden Eugene visar kartor och berättar om parken innan vi börjar vandra i den. Han har hjälp av Pasqual och Richard. Mycket av vandringen går på stenhällar och där ser vi parkens två ödlesorter; Oplurus saxicola och Tracheloptychus madagascariensis. Barken på Euphorbiceae plagentaträden roar oss och snart står vi och tittar på en orm som Eugen kallar för Memefis mafalensis. Den är nära utsiktsplatsen med triangelpalmer.

En kvick tusenfoting korsar stigen och vi skramlar med kamerorna. Ännu mer skrammel blir det när vi försöker fotografera de oranga fjärilar som kallas för African monarch (Danaus chrysippus orientis). De blåa fjärilarna kallar Eugene för Queens. Här finns även svårfotograferade blå-svarta dagsländor och träden som används för att göra likkistor har en underlig yta.

Klockan 11.50 är vi framme vid badplatsen. Några av oss kvickar sig i det bekvämt varma vattnet. Vi simmar mot vattenfallet och njuter. Ovanför vattenfallet finns en bassäng dit medicinmän tar bybor som skall botas från galenskap.

Redan klockan 12.12 är siste man på väg vidare från badplatsen. Vi får hoppa fram över floden och kommer snart upp till en mäktig utsikt över området. Här finns en rödgrön planta som används för att stärka potensen. Vi ser även en Törelväxt (Euphorbiaceae) som är dålig för ögonen och en annan som läker sår. Bredvid finns släktingarna Ökenstjärna (Pachypodium Lamerii) och en Elefantfot (Pachypodium rosulatum).

Vi vadar igen i det grunda vattnet som flyter över stenhällarna och är sedan tillbaka i huset bredvid bussen klockan 13.05. Där har Patrick plockat fram våra lunchboxar. Många aktar sig för räkorna och ger dem till Mikael som glatt tuggar i sig dem men alla njuter av lunchen. Den mat som till sist blir kvar blir tydligt uppskattade gåvor till Pasqual, Eugene och Richard.

Redan klockan 13.34 sitter Jean vid ratten på bussen, vi bakom honom och Mara har tagit plats i bilen som kör vårt bagage. I sakta mak tar vi oss upp och ned för kullar, över slänter och mot den stora vägen. En kille med en hemgjord gitarr på ryggen cyklar om oss ungefär samtidigt som fästet för reservhjulet under vår buss ramlar ned på marken med en rejäl skräll. När vi samlar ihop resterna av upphängningen vandrar en färggrann familj om oss. De tar det lugnt.

Vi kör om familjen och de går om oss vid nästa betongdike som vi behöver flera försök för att komma över. Madagaskarflyghönorna är kvar där de var tidigare och i närheten ser vi duvor på marken. Här finns det fler människor som går och vi kör om den färggranna familjen. Vid nästa dike går de om oss igen.

En kort sträcka efter diket vinkar vi glatt igenkännande till den färgsprakande familjen när vi passerar den. Samtidigt undrar vi om det går fortare att gå eller att åka buss. Vi måste tuta på tre zebukor som stannat och vill upp på vägen. Den cyklande killen med gitarren har hunnit någon kilometer men nu kör vi om honom och kvinnan som då står bredvid ser fundersam ut. Hon har en påse på huvudet och på den står det London.

Klockan 14.20 är vi tillbaka vid den rödvita bommen och hoppas bli sedda av någon med nyckel. En man med vit tröja och keps hjälper oss att leta reda på killen i den rutiga skjortan. Det tar bara tre minuter tills vi är genom avspärrningen. På stora vägen svänger vi vänster och kör mot Tolagnaro.

Utanför fönstren ser vi en slänt med många triangelpalmer och vi måste stanna för att betala våra parkavgifter. Bergen i fjärran är lika gröna som gräset mellan dem och oss. Men de saknar träd och Benoit säger att det finns grottor i dem. Vägskrapan som står i vägrenen hoppas vi snart används för att bota groparna vi tar oss genom. Hålen har blivit som bassänger med regnvatten.


Vägen tvingar oss att stanna nära två nakna män som tvättar sig. Vi kommer inte fram och backar lite. Det ger intrycket att vi vill se på dem. Männen ler glatt mot oss och får uppmärksamhet av några av kvinnorna i vår grupp.

För att få omväxling stannar vi bussen och går en bit till fots längs vägen. En kvick cyklist kör om oss. Solen är mild och trevlig men det finns mörka moln till vänster om oss. Fler cyklister kommer mot oss. De cyklar 45 km varje morgon för att sälja mjölk och är nu på väg tillbaka samma sträcka.

På väg in i byn Manambaro pratar vi om välkomstskylten. Vi har lyckats förstå att ordet tongasoa förmodligen betyder välkommen. Det var här vi gick genom en marknad för några dagar sedan. På höger sida ser vi på ett skjul skylten ”Hotel Rosina”.

En man med långa plankor på pakethållaren väjer för oss och nyss såg vi en annan cyklist som fraktade solceller. N13 måste vara en av världens mest trasiga huvudvägar. Den glada polisen som nu vinkar förbi oss är klädd i blått och vi ser ett gravområdes monoliter. Byn heter Nosy Be vilket betyder ”stor ö” och det tycker vi är en aning underligt i den här trakten. Tydligen blir kullen som en ö när det regnat rejält. Getter går på vägen och de mörka molnen hänger nu rakt över oss.

På passagerarsidan ser vi en äng i bondesamhället Soanierana där män spelar fotboll. Ängen är mycket böjd och bollen hamnar ofta i buskarna. Flera av spelarna är barfota. Här finns gott om honungsförsäljare och vi stannar för att Patrick skall få köpa ett några liter. De kostar 10.000 Ar för 1.5 liter. Leverans sker genom chaufförens fönster.

En skylt som kanske syftar på floden i närheten har texten ”Manantely”. Det tycks passande nog också betyda ”honung”. Här springer plötsligt en flock zebukor upp på vägen och vi kommer ingen vart. Jean börjar lirka oss ur situationen och utanför fönstren ser vi hur någon i ett trähus med grästak satt igång en rejäl eld invid huset.

I Tolagnaro har det varit fotbollsmatch och vi möter publiken som är på väg hemåt. Fotboll är, enligt Benoit, en mycket populär sport.

Klockan 17.00 checkar vi in igen på hotell Croix och 19.30 sitter vi förväntansfulla till bords för att äta middag i Le Dauphin. Deras måltider är alltid bra och vi är stimmiga när vi skall beställa. Det blir vår hittills mest högljudda middag.