Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 16. Berenty

Allt ljus som släcktes av att generatorn stängdes av klockan 23.00 igår kväll tändes klockan 5.00 idag. Från att strömmen satts på går luftkonditioneringen av och på ett tag tills den agerar som tänkt. Flera av oss vaknar därför klockan 5. Utanför hör vi syrsor och ibland dunsar det till och skrapar på våra tak när något djur är där. Fåglarna är lugnare för de börjar inte kvittra förrän närmare klockan 05.40.

De fem av oss som valt att gå en tidig fågelskådarvandring möts på parkeringen klockan 06.00. Det är nästan mörkt men solen börjar märkas. Vi hör papegojor och grymtandet från de bruna lemurerna samtidigt som vi ser en liten Madagaskarmunia. En uggla flyger iväg när ljuset blir för starkt och en Gulnäbbad glada glider fram i luften över oss.

Vandringen går in i skogen och vi ser Madagaskarfalkar och glador. Det kompletteras snart av att vi klättrar nedför en liten slänt mot vattnet för att se en Tornuggla. Den sitter högt uppe i en mörk del av lövverket och i närheten har termiter byggt en gång uppför en torr trästam. På toppen av den stammen sitter ett stort termitbo.

En Lepilemur leucopus verkar titta på oss från sitt bo i en klyka av en stam. Ljuset gör det svårt för oss att få bra bilder på den men vi försöker flitigt. Sifakorna som sover i toppen av ett tamarindträd vaknar sakta och vi hör hur både en Röd fody och en Souimangasolfågel kallar. Någon får syn på en liten Gulbröstad jery men vi andra har svårt att hitta den. I buskarna ser vi även ett antal Madagaskardrongo, fler Röda fody och en svart-vit Madagaskarshama. Den sista ser ut som en liten svensk skata. I marken finns de hål som vaktlarna gör men vi ser inte fåglarna trots att vi fäktar och stökar i buskarna. Härfågelns läte får oss nu att leta efter den också men inte heller det lyckas. Bättre går det med Madagaskarbulbylen som sitter i ett dött träd och sjunger. Som sällskap har den några exemplar av Gråhuvad dvärgpapegoja men de kraxar snart till och flyger iväg.

Solen står tillräckligt högt för att värma en aning när vi får syn på två stycken Mindre vasapapegojor som verkar skojbråka med varandra. Då är vi nära att vara tillbaka på parkeringen och väl där tittar vi nyfiket på hur små gula Sakalavavävare arbetar med sina bon. Det är inte lätt att fånga dem på bild när de kvickt kryper in underifrån i de hängande och spretiga bona.

För oss som letat fåglar blir frukosten en kort historia. Vi kämpar med ringsvanslemurerna om att få äta maten och är tillbaka på parkeringen klockan 08.30. Där får en av oss en stor insekt på benet och hoppar till. En annan vill att hon skall stå stilla så att insekten kan fotograferas. Någon enighet nås aldrig dem emellan och bredvid diskuterar de med oroliga magar sitt tillstånd.

När vi sakta går från parkeringen berättar Benoit att namnet Berenty kommer av ”Be” som betyder ”mycket” och ”Renty” som betyder ”ål”. Det syftar på vad man hittade i Mandrarefloden. Vi fortsätter in mot skogen och ställer oss snett under skylten som bland annat har bokstäverna ”H.A.H”. Där får vi veta att de står för ”Henry Allen Heaulme”. Henry och Allen var bröder. Heaulme var deras efternamn.

Vi uppmanas att vara försiktiga med växterna vid sidan om stigen eftersom de ibland fungerar som naturliga fällor. Benoit pekar på en långbladig växt ur familjen Capparis taggar och säger att dessa gärna hugger tag i kläder och hud.

Runt där trädstammar går ned i marken finns det ofta spindelnät vävda av små skygga spindlar. Vi fotgraferar näten, en Lepilemur leucopus, Tornugglan från i morse och myrbon i marken som förbättrats med fågelfjädrar. En lokal man har hittat en landlevande Madagaskarboa bland löven vid stigen och håller upp den så att vi skall kunna få bra bilder. Ibland släpps den ned på marken och där försöker den omedelbart att ringla iväg men misslyckas när mannen fångar den igen.

Framme vid Mandrarefloden tittar vi på vyer och människor som arbetar i och vid vattnet. Kameleonten i trädet bredvid oss får Benoit att berätta att det finns 160 kameleontarter i världen och att hälften bara finns i Madagaskar. Uppe i ett träd ser vi bikupor, som vi raskt döper om till ”bihålor” och på marken blir en död tusenfoting fotomodell. Vi går vidare längs en smalare stig och hittar en stor gräshoppa som försöker att gömma sig på ett blad och mittemot parar sig små röda skalbaggar. I ögonhöjd flyger en vit fjäril med röda vingspetsar. Temperaturen ute är mycket behaglig och det är bara några få moln på den annars helt blå himlen.

På ett bläckfiskträds topp ser vi en röd fody och i det höga lövverket bredvid har vi svårt att urskilja en mindre grupp stillasittande Madagaskargrönduvor. Men kikare behövs för att vi skall kunna se de flygande hundarna, Pteropus rufus, bra och skulle vi gå närmare kommer de att flyga iväg. Berättelserna handlar nu om deras liv och hur kråkor flyger ikapp dem för att hacka sönder deras vingar. Nu har de svarta flygande djuren parningssäsong.

Det är nära att vi missar en sifaka som hänger i ett litet träd i vår knähöjd. Stigen vi går på är rödaktig av bladen som ligger där och blir till jord. Längs den finns stora högar med Kantcissus som ryckts upp med rötterna för att utrotas.

Guiderna leder oss ut ur skogen och till några inhägnader i betong. I de första två ser vi krokodiler och efter dem tittar vi på en grupp Strålsköldpaddors hem. De är grannar med Madagaskarspindelsköldpaddorna och en ensam Storhuvad malagassisk halsvändare. De sista övervintrar nedgrävda i lera och har så starka käkar att de kan klippa av människors fingrar. Tidigare hade den vi tittar på kompisar av samma art men de smet vid en översvämning. På utsidan av Strålsköldpaddornas inhägnad sitter en ensam ringsvanslemur och äter på ett kaktusblad som legat i en vit säck som vält. Benoit säger att den oranga fjärilen kommer från Egypten och kallar den väl kamouflerade geckon för Dvärggecko.

Nu har vi kommit till Androy-områdets museum. Mimosa delicatula är växten som gett trakten sitt namn och folket som bor här kallas Antandroy, ”de som bor i taggskogen”. Här ser vi hur folkgruppen lever och har levt. Det är sista stoppet innan vi går tillbaka mot våra rum. Och längs vägen tillbaka hittar vi en vacker snok, Dromicodryas bernieri. Den ligger stilla och blir därför en bra modell för våra fotografier. Redan klockan 11 är de sista av oss framme vid sina bungalows.

En halvtimme senare kommer en regnskur och det är nätt och jämt att den upphört klockan 12 när vi börjar sätta oss till bords. Menyn är på franska och översätts en aning underligt till engelska innan Mikael anlänt. Det som hade beskrivits som en grapefruktsallad visade sig vara en underbar förrätt med bläckfisk som bas. Pasta och zebukött blev en bra huvudrätt och frukt efteråt är alltid trevligt. Kampen mot ringsvanslemurer som vill upp på borden för att stjäla mat är likadan vid varje måltid och vi vill fotografera dem.

Nu har vi vilat lite efter lunchen och satt oss i bussen. Klockan är 15.00 och vi har tänkt gå i taggskogen i 1 – 1.5 timme. Tidsåtgången är planerad enligt lokal tidsuppfattning och den är inte lika förutsägbar som våra klockor. Fälten vi ser löpa parallellt med den röda lervägen vi åker på är betesmarker för zebus och bomskötaren med safarihatten ler när han släpper förbi oss. Han är klädd precis som senast vi såg honom. Till vänster om bommen finns museet och till höger en hangar med ett par små flygplan.

Sisalplantagen på passagerarsidan var tidigare en snårig taggskog som den vi har vid förarsidan, men ser nu ut som ett öppet fält. Båda ägs av familjen som driver Berenty. Benoit sitter långt fram och håller i en gräshoppa som han fångat i bussen. En annan gräshoppa sätter sig mitt på utsidan av framrutan. Det första vi ser efter att ha stigit ur bussen är den lilla treögda ödlan Charladon madagascariensis.

Vi får berättat för oss hur skogen här öppnades för turism för fem år sedan och hur Benoit var med och skapade stigarna. Några stora baobaber är områdets riktmärken. Medan han pratar upptäcker vi en Skink. Han berättar även om att bläckfiskträden tappar sina taggar när de blir äldre och att man kan uppskatta deras ålder med de horisontella avgränsningarna träden har. Hur man sågar ned dessa träd är lite speciellt och man använder grenarna för att plantera minst tjugo nya träd för varje som sågats ned. Saven i träden måste torka innan man kan bygga med virket. Lemurer tycker om att äta trädens blad.

Flera av de fåglar vi sett tidigare idag visar sig här också och en ung man från Antandroystammen visar oss en skorpion. Han sätter den på sin arm och håller i sitt spjut i den andra handen. Spjutet har en spets i ena änden och har en liten spade i den andra. Vi ser fjärilen som är grå när den står stilla och blå när den flyger och hittar en Lepilemur leucopus uppe i ett snårigt träd. Ofta kan vi bara urskilja de oranga ögonen på de lite speciella djuren.

Benoit säger att Antandroyfolket är bra som vakter och är duktiga bönder. De är ofta utrustade med slangbellor eller slungor. Spjuten som det vår lokale vän bär på är en del av rekvisitan i folkgruppens traditionella spjutdans.

På marken får vi syn på vi en väl maskerad Madagaskarnattskärra och guiderna säger att det även finns en Rödnackad nattskärra i Madagaskar. Färgen kanske passar för att knyta ihop föredragen nu när det sitter en Röd fody på stenhällen bredvid oss.

Vi pratar om alla snigelskal vi ser på marken och att de finns här i överflöd när det regnar och att vissa fåglar äter upp dem. Den gröna geckon Phelsuma modesta sprang nyss förbi och nu kommer en Phelsuma mutabilis.

I snåret med lemuren hittar vi en sovande Microcebus murinus. När den väcks får den rejäl fart och springer som en mus nedför en stam, över en av våra kameraväskor och upp i ett träd som är svårare för oss att komma till. Den lever upp till sitt engelska namn; Grey mouse lemur (Grå muslemur).

Framme vid en stor baobab pratar Benoit om att frukten och barken hjälper mot lågt blodryck. Vi får problem med att få in den stora växten i våra kamerors sökfält. Lättare blir det med Madagaskarspindelsköldpaddan som kurat ihop sig på en sten.

Takten på vandringen har ökat. De som går sist får svårt att hänga med men Patrick och Mikael hjälper till. Vi hör en Tofskoua och försöker locka fram en ödla som gömt sig i en torr trästam. Den vinner och vårt intresse vänds snart mot nykläckta gräshoppor. De av oss som går sist måste kämpa mycket för att få bra bilder på ugglorna som sitter här och var i mörka vrår. Någon av dem hoar när vi studerar den.

Klockan 17.56 vinkar vår nyligen dricksförsedda och alltid spjutbärande vän av oss och vi åker tillbaka mot våra bungalows och middagen. I morgon skall vi till en annan park och där blir det picknick, vattenfall, badmöjligheter och ett behov av täckta skor. Medan guiderna pratar slirar bussen i den mörkt röda sanden vid taggskogen men vi blir inte stående.

Vi avslutar dagen med ännu en kamp mot ringsvanslemurerna om maten. De vill upp på borden och nu är vi nästan kompis med dem. Vi pratar om dagen som varit och den som kommer. Det blir mycket att reflektera över och att se fram emot.