Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 15. Tolagnaro – Berenty

Idag serverades frukosten vid utsatt tid av servitören, som nu var bekymrad över att vår reseledare pratat med receptionen om att serveringen var 40 minuter sen igår. Vi har en lugn och trevlig måltid. Klockan 07.30 packas våra väskor på flaket till en vit personbil och täcks av en presenning. Det är bara kontanter som gäller i Berenty, dit vi skall, och därför har vi bett Ranjean att först ta en liten omväg förbi bankomaten. Medan pengarna rasslar ur hålet i väggen vänder bussen i rondellen utanför stadshuset.

Vi ska bara åka 90 kilometer idag men färden beräknas ta 5 timmar. Början går genom Tolagnaros mycket aktiva marknad och upp förbi arbetarhusen vid Rio Tintos stora asfaltsväg. I höjd med polackens hus svänger vi vänster in mot ett granitberg där vi ser ett litet dagbrott. Här är vägen mycket ojämn och utan asfalt. Befolkningen i byn bredvid lever på att packetera delar av berget som byggmaterial till hus men här finns även fruktodlingar.

På andra sidan av byn stannar vi vid ingången till Saïadis botaniska trädgård. Han var från Seychellerna och skänkte området till parken när han åkte hem. Klockan 08.10 är vi inne i trädgården och studerar nilkrokodiler och Skuggstorkens bo. Den fina vita orkidén kallar Benoit för Anglicum ormadesis och ett indiskt mandelträd med stora blad och ätlig frukt skall ha bra virke och fungera mot blödande diarré. Torkar man och röker bladen blir man galen så det undviker vi. En annan orkidé, vanilj, undersöks noggrant och hamnar på flera foton men snart vänds uppmärksamheten mot flera små gröna geckos med röda prickar på ryggen, och kamerorna smattrar igen.

På några små öar i parken bor ringsvanslemurer, bruna lemurer och Hjälmpärlhöns. Ljuset är starkt och ger reflektioner som försvårar vårt fotograferande men solen värmer och det är som bekvämast i skuggan.

Benoit förklarar hur fibrer från den vanliga palmen Raphia farinfera blir till korgar och berättar hur fladdermöss fäller dess frukter. Vi får också veta att palmens rötter är röda. Sedan vänder vi uppmärksamheten mot flera exemplar av trädet som kan bli tvättmedel, Barringtonia asiatica, och ett litet skogsparti av grov bambu.

Strålsköldpaddor lever i en inhägnad och det leder till ett föredrag om hur Durrellstiftelsen arbetar för att skydda traktens djur och natur. Någon ser en Malakitkungsfiskare och genast är vi alla där och letar efter den men den hinner smita. En av oss snubblar omkull i den svagt lutande nedförsbacken men parerar så stiligt att den stora kameran skyddas och allt ser en aning konstnärligt ut.

Vid utgången delar vita duvor bur med en ringsvanslemur och vi är tillbaka hos Ranjean redan klockan 09.01. När bussen skumpar genom granitbyn ser vi människor med korgar på huvudena och fiskar trädda i snören på en pinne. En cyklist har en tröja med texten ”FBI” på ryggen. Himlen är nu helt blå och har inte ett enda moln.

Idag säger Benoit, genom Mikael, att vi skall passera tre klimatzoner. En är blöt, en är torr och en är övergången mellan dem. Ett tungt objektiv trillar i golvet i bussen men klarar sig.

Snart ser vi hur grönklädda män från den nationella polisstyrkan har lagt ut spikmattor över delar av vägen och vinkar in oss. De är på gott humör och skämtar och skrattar tillsammans med vår chaufför som snart fortsätter färden.

Benoit berättar att alla människor vi ser gå längs vägarna är där för att de inte har något annat val till transportmedel och av ekonomiska skäl. Här måste man hitta på sitt eget arbete och någon arbetslöshetsersättning finns inte. Bland alla människor som promenerar eller cyklar åt olika håll träffar vi på en flock zebu.

Vi ser skyltar som berättar att vi är nära parken Andranara. Den ägs av chefen för Tolagnaros turistkontor men har haft problem att göra sig intressant. Nyligen flyttades några lemurer hit men de trivdes inte och smet så nu är det främsta lockbetet försvunnet.

Till höger om bussen ser vi en fin träskylt som visar vägen till ett vattenområde som kallas Domain de la cascada och efter den, men på förarsidan, berättar en svart text på mörkblå bakgrund att vi kommit till det lilla samhället Manantantaly. I den byn finns det många unga män som cyklar med tre stora kolsäckar var på pakethållaren. Vi får veta att kvinnorna i trakten visar att de söker en partner om de har håret ihopvirat som en boll i nacken. Har de en boll på var sida om huvudet är de gifta.

Vi åker en bit till och stiger sedan ur bussen för att gå genom marknaden i byn Soanierana. Idag är det veckomarknad och det är en väldigt färggrann tillställning. Här är vi mer försiktiga med att fotografera folk och när vi försöker att fotografera i smyg blir vi ibland påkomna. En cykelreparatör gjorde det på ett tydligt sätt när han vände rumpan mot vår fotograf, viftade på kroppsdelen och skruvade vidare på cykeln mellan sina ben. Arbetsställningen blev ovanlig för en cykelmekaniker och det blev lätt att förstå vad han ha sagt. Sjukhstugan fastnar på många kort och köttförsäljningen, som är lite vid sidan om huvudgatan, upptäcks av några i gruppen. Klockan 09.47 åker vi vidare.

Föreläsarna berättar att floden under oss, Efaho, är viktig för fiske och för att utvinna sand. I markerna utanför bussen ser vi ibland obelisker och stora träpinnar. De är gravar och där firas dödsdagar den 1:a november varje år. Från festerna får man inte ta med sig rester men det går bra att sova över bland minnesmärkena. Man säger att det är ”fady” (tabubelagt) att ta med rester. Det kan behövas eftersom festerna inkluderar konsumtion av lokal rom och en stor picknick. Gravar och minnesmärken är på två olika platser.

Jorden i odlingsmarkerna är vänd men vi ser inga maskiner alls. Folket arbetar för hand eller med oxar. Cyklisten som svänger in framför vår buss tappar en stor kassavarot. Vi väjer för den och honom när han stannar. I nästa marknadsby ser vi att bosättningens bäck fått förstärkta betongsidor. Till vänster har vi vita vattenliljor. Vi kör mycket sakta och blickar över sankmarker. På passagerarsidan har vi kohägrar och en Skuggstork. Det är risfält åt alla håll när vi stannar för att titta på en röd Furcifer verrucosus-kameleont som Benoit fått syn på i ett stort eucalyptusträdet. Här är det gott om fjärilar.

I nästa by är borgmästarens hus märkt med ordet ”Mairie” (borgmästare). Runt det hänger flaggor och framför entrén står en betongfigur formad som Madagaskar. En Skuggstork till flyger över oss medan vi väjer för ett jättelikt hål i vägen. Det finns rester av asfalten från 1957 kvar men det är bara fläckvis. Ibland blir den som en mittrefug med en djup fåra på vardera sidan där trafiken skakar fram. Vår bagagebil kör om oss och i liten vattensamling tjuter barn av glädje när de leker. Hägrar flyger över dem och vi hör berättelser om att man får ut tre skördar ris per år i det här området.

Guiderna säger att det finns 30.000 hektar med sisalodlingar i Berenty och att de ägs av en svensk, en polack och en fransman. Men det är en bit kvar dit. Här ser vi bara några få och spridda sisalplantor. De kommer av man 1919 försökte starta en plantage i det här området tills man upptäckte att det var för blött. Odlingen flyttades då till Berenty. Vi funderar över det när vi möter en vit bil som kränger sig fram och är märkt med FN’s matprogram, WFP.

Vid en mila en kort sträcka före byn Ranopis gör man kol av eucalyptus och en duva med rött under vingarna flyger förbi. Rano har vi tidigare lärt oss betyder vatten och nu får vi veta att ”pis” betyder katt. Byns namn syftar på att floden här är så grund att till och med en katt vågar vada över en.

En cyklist med en pinne över pakethållaren vinglar så mycket att vi måste tuta för att komma förbi. Bergen har nu kommit nära oss och vi börjar se triangelpalmen Dypsis decaryi. Det är en av många endemiska palmsorter här i landet. När vi klockan 11.58 avslutar en kortare rast sägs vi vara halvvägs. Det tar tid att bemästra den här vägen men den skall nu bli en aning bättre.

Benoit säger något ibland, men ofta ganska lågmält, och Mikael fångar upp det och gör det hörbart längre bak i bussen. Här pratar de om statistik över parken vi skall till och hur ett lyckat möte i London 1999 ledde till att reservatet blev en nationalpark. De röda eller gula frukterna på de kaktusar vi ser utanför bussfönstren är ätbara och omtyckta lokalt. Bladen ges som mat till zebu och växterna kommer från Mexiko.

Vi är i Antandroy-folkets område och de har ofta spjut och slangbellor samt rör sig obehindrat i taggskogen. Benoit säger att de är kända för att vara starka och klara sig länge utan vatten och i stark hetta.

Framför oss är vägen helt förstörd och vi åker en omväg genom ett kaktussnår. Snart ser vi snett framför Ranjean att den röda järnbron är trasig. När vi rundat den ligger en vit lastbil på sidan och det glimmer den varit lastad med är spritt över den ljusbruna lervägen. Runtomkring oss ser vi kaktusliknande träd som spretar upp mot skyn. Benoit kallar dem för bläckfiskträd och säger att de hör till släktet Didereaceae och att det finns många arter i den familjen. Första gången vi såg ett sådant träd var i trädgården utanför papperstillverkningen i Ambalavao. Just den här kallas dock för Alluadia procera och används ofta för att bygga hus med. Nu är trakten vi åker igenom grön men den är också ofta grå eftersom bladen fälls av växter som behöver spara energi.

I en by ser vi hur man gör träpinnar, plankor och träkol av bläckfiskträd och när vi vänder blicken till andra sidan av bussen får vi syn på en liten Storhuvad malagassisk halsvändare. De är akut utrotningshotade och den vi ser ligger stilla på en sten. I trädet bredvid satt nyss en kungsfiskare och i snåret efter ser vi en skylt som säger ”Peace Boat 2017”. Den skall komma från ett japanskt hjälpinitiativ som kommer hit med 2000 personer.

Framför oss ser vi hur två lastbilar försöker ta sig över samma bro som vi vill använda. Det går sakta och vi kliver ur bussen. Först filmar och fotograferar vi händelserna på bron och sedan går vi till fots över den för att bussen skall bli lättare. När byinvånarna ser oss, en grupp ”vazaha”, kommer de genast med saker att sälja. På andra sidan bron verkar byn ha rådlag nära inhägnaden där hjälporganisationen US Aid radat upp förnödehneter. Några få meter senare rundar vi försiktigt en grön lastbil med släp. Den har fastnat och några män försöker att reparera den.

Nu pratar herrarna framme i bussen om att Antandroy är halvnomader och att de bor i små hus. Husen används som lager eftersom människorna sover ute. När någon dör slutar begravningsriterna med att man bränner den dödes hus och det blir smidigare att bränna ett litet än ett stort hus.

Vi har nu nått polackens 40.000 hektar stora sisalodling. Efter den kommer svenskens, Bertil Åkesson, 15.000 hektar stora odling och sist fransmannens 5.000 hektar. Fransmannen äger även ägaren hotellet vi lämnade idag och Berentyparken. Vi får förklarat för oss hur man processar sisal.

Det är gott om folk och djur vid floden Mandrare nu när vi åker på den långa bron över vattendraget. Flockar av puckelryggiga zebus rör sig till och från vattnet. Egentligen skulle floden vara torr nu men den har fått ovanligt mycket vatten från bergen och det har skapat en fåra mitten. På andra sidan bron börjar Bertils odlingar. Där ser vi hur en pojke försöker bromsa en skenande zebu genom att hålla den i svansen.

Vi kör om en tung röd lastbil med släp som bara har ett däck där det borde vara två. Nu svänger vi av åt höger och passerar små övergivna villor i betong och en fabriksbyggnad. Där fanns tidigare en gödselfabrik som var beroende av leveranser av material från havet. Det och att chefen stal pengarna från verksamheten gjorde att den inte blev långlivad. Nu används huset av FN’s matprogram.

I Berenty möts vi av en bom över vägen. Vakten är barfota och klädd i en grön skjorta, kortbyxor och en safarihatt. Tre små barn hänger och leker på den rödvita bomen när vakten leende ser på våra papper. Vår chaufför fyller i de formulär som behövs och vi ser en ringsvanslemur korsa vägen. Klockan är 13.57 och vi går direkt till restaurangen för att äta lunch även om det kliar i fingrarna hos flera av oss att ta med bagaget.

Nu har vi haft två timmar på oss för egna aktiviteter och träffas för att bli visade parken. Vi ser direkt en kameleont och flera Verreaux Sifaka som vi vill ska hoppa över gångarna på sitt dansanta vis. De gör det ibland men oftast när vi inte hinner fotografera dem.

Benoit berättar om skillnaderna mellan Ringsvanslemurer och Sifakas. Det är nu parningstid för ringsvanslemurerna och snart även för sifakorna. Båda styrs av matriarkat men sifakorna är monogama och ringsvanslemurerna polygama. Honorna hos de polygama utsöndrar en lukt som får hela gruppen att ibland gå på led med svansen i vädret.

På en av de rödaktiga gångarna hittar vi ett exemplar av den beigefärgade och 5 centimeter långa Väsande kackelackan, Gromphadorhina portentosa. Vi fångar in den i några omgångar för att lyssna på den och filma händelsen.

När vi går in i skogen måste vi gå mitt på stigen för att inte aktivera getingbon. I buskarna kvittrar det lite överallt och uppe i ett hål i ett träd hittar vi en vilande och söt liten Lepilemur leucopus. Dess engelska namn, ”white-footed sportive lemur”, är något lättare.

När vi ser några Eulemur rufifrons (Red-fronted brown lemur) berättar guiden att de kommer från trakten av staden Morondava vid Mocambiqukanalen och att man en gång i tiden tog hit tio stycken av dem.

Vid stigen får vi syn på en fyrkantig betongkonstruktion som skall ge ringsvanslemurerna och Eulemur rufifrons vatten. Sifakorna får tillräckligt med vatten från bladen de äter. Problemet är att ormar gömmer sig vid vattensamlingarna och att lemurerna därför måste vara mycket försiktiga innan de går ned på marken för att dricka.

Snart kommer vi ut ur skogen vid ett hus som används av forskare. Bredvid det finns ett generatorshus och där sitter nu flera sifakor. De kommer snart att vilja röra sig över marken till där träden där de sover i växer. En Gulnäbbad glada sitter samtidigt i ett träd ovanför oss och på marken finns ett termitbo.

Benoit berättar att ett stort problem här är att lyckas utrota den introducerade klängväxen Kantcissus (Cissus quadrangularis). Här har man arbetare som sedan 2007 rycker upp dem med rötterna och sedan vill man ersätta dem med växter som ursprungligen är härifrån.

Vi har nu kommit till ett område där man återplanterar träd. Det handlar ofta om tamarind och acacia som lemurerna tycker om. Medan vi går genom skogen pratar vi om att den svarta fågeln Madagascardrongo som sitter högt upppe i ett träd framför oss har en liten uppstickande svart lugg och kan lära sig att härma nästan allt, inklusive katter. Genom att härma en katt kan den skrämma upp lemurerna i träden.

Mitt i skogen finns en sten från området Belua ungefär 200 km bort och som ställts här som en runsten utan text. Det är en offerplats från 1936. Genom att offra en zebu här och att göra det med markens ägare, familjen Heaulme, och ledaren för Antandroyfolket blev området helgat och kunde ge skydd åt djur och natur. Offerriten krävde blod från kon och att ett spjut stacks i marken av de båda herrarna tillsammans. Innan dess var det här jaktmarker. Klockan är snart 17.40 och det har nu börjat mörkna. Vi går tillbaka till våra rum eftersom vi behöver byta om till nattvandringen.

Klockan 18.15 är vi klädda i långärmat och med långa byxben. Förberedelserna inkluderade också en del insektsmedel och att förbereda ficklampor och kameror. När vi skall kliva in i bussen hittar varken Mikael eller Patrick alla som skulle komma. De räknar oss och går runt till några rum men till sist ger de upp och vi åker till nattvandringen.

Det är mörkt när vi går på de slingriga stigarna i taggskogen och vi måste ofta väja eller böja oss men hittar snart några sifakor som sover uppe i ett träd. På ett blad bredvid oss och i midjehöjd hittar vi en fin puppa och vi hör hur en Östlig madagaskardvärguv kallar. Snart hittar vi den och tar några bilder. Vi hittar även en liten Microcebus murinus (Grey brown mouse lemur) och en Madagaskarfalk (Falco newtoni).

Vid middagsbordet har vi mycket att prata om. Restaurangen erbjuder en trerätters meny men alla vill inte ha så mycket mat nu. Ringsvanslemurerna intresserar sig för vad som ställs på fram och måste ofta jagas bort. Vi har också hittat en svensk kvinna som reser ensam i Madagaskar och bor här i natt. I morgon skall vi in i parken igen och flera av oss somnar med lamporna tända tills att generatorn stängdes av klockan 23.00.