Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 14. Tolagnaro och byn Ebata

Idag ställdes frukosten i vårt hotell fram i en något ogenomtänkt ordning. Effekten blev att de som kom vid utsatt öppningstid fick vänta i 40 minuter innan de kunde börja äta. Klockan 07.30 sitter ändå alla i bussen och den kör oss till en butik där vi köper en stor mängd vatten. Sedan passerar vi den lokala busstationen där vi ser att man kan hitta taxi brousse. Vill man åka med dem till Tana kostar det 70-80.000 Ar och tar 3-4 dagar inklusive stopp för mat och vila.

Herrarna där framme i bussen berättar att den stora fina asfaltsvägen är byggd av världens näst största gruvbolag, Rio Tinto och att gruvan ligger i ena änden av den och en ny hamn i den andra. Den hamnen tar emot 10-12 kryssningsbåtar per år. Medan vi ser på människorna som går och cyklar längs vägen handlar föreläsningen om vad som bryts och att mycket exporteras till Kanada. Ett stort hus bland träden nedanför berget och till vänster ägs visst av ett par där mannen är polack och kvinnan malagass. Han driver en sisalodling i företaget Sifor och hälften av hans produktion exporteras till Europa.

Vi lämnar den breda asfaltsvägen. Solen är stark och lervägen mycket ojämn. Bak i bussen pratar vi om något som ser ut som en återvinningstation och Benoit pekar ut stadens vattenreningsverk. Det tar sitt vatten från sjön Lanirano som vi är på väg till. Klockan 08.26 släpps vi av och någon minut senare sitter vi iförda oranga flytvästar i båtar som körs av Danny och Licot. Himlen är helt blå. Licots båt heter Karanga men Dannys verkar inte ha fått något namn.

Sjön är spegelblank och vi ser familjer och enskilda fiskare som sakta paddlar fram i urgröpta trästammar. En av dem har två män som paddlar och en som öser vatten ur kanoten. De vinkar glatt till oss. Av och till flyger röda små trollsländor förbi. Vi ser fler fiskare som gömmer sig med spön när växtligheten blir tätare. En kvinna får upp en liten fisk. Hon har bara ett barn som sällskap i kanoten och fiskar med spö. Vi åker sakta genom kanalerna. Förarna är tysta. Barn vinkar till oss och vi ser rykande kolmilor till höger och en fiskodling till vänster. I ett lite rakare parti av kanalerna arbetar en man med att ta bort barken från ganska korta trästammar. De ser ut att vara för korta för kanottillverkningen framför oss.

Kanalen övergår i ett öppnare område och där försöker Danny visa oss något en bit bort men det tar ett tag innan vi förstår att trädtopparna nedanför berget är fyllda med flygande hundar. Licot kör närmare dem än vad Danny gör innan båda väjer en aning åt styrbord. Vi får en familj ankor framför oss. De simmar allt fortare och flyger iväg när vi kommer för nära. Båtarna åker igenom en smalare passage och in till sjön Betaikoho.

I andra änden av sjön finns slussen och där pratar vi om att den är till för att vattnet i sjöarna skall förbli sött. Vi undrar om det är någon nivåskillnad alls mellan de två sidorna men det visar sig att vi faktiskt sänks någon decimeter.

Plötsligt kör båtarna in mot kanten av saltvattenlagunen. Vi lämnar flytvästarna i båtarna och klättrar upp för en liten slänt. Köttätande växter utlovas men först ser vi den vackra röda Combretumblomman. Den skall vara giftig och fotograferandet av den blir en sevärd och konkurrensutsatt verksamhet. Vi ser också den vackra blålila blomman Clitoria vars namn får de manliga guiderna att le. Vi fortsätter genom den låga växtligheten och nedför den lilla slänten tills vi når Benoit där han står och visar och förklarar den köttätande växten Nepenthes madagascariensis. En av plantorna öppnas av Licot så att vi kan se insekterna som smälts i den klistriga vätskan. På väg tillbaka till båtarna berättar han hur malagasserna använder vätskan mot magsår och hur den kan kokas för att motverka högt blodtryck. Plantan skall även ha en släkting som heter Nepenthes masolensis och som går att hitta i Masoalaparken längre norrut i Madagaskar.

Lite på håll ser vi rökpelare från eldar i byn Ebata. Där ställer snart några män bänkar i vattnet så att vi skall komma i land torrskodda. Vi pratar om byn och dess 2500 invånare när Benoit berättar att det går att göra tre olika vandringar. En är för lång för att vi skall hinna med den men de andra två har intressenter. Vi delar upp oss i två grupper och börjar gå. Gruppen som går en kortare sträcka skall till stranden Lokarno och Patrick ser till att de kommer iväg snabbt. Den andra gruppen leds av Benoit och skall gå längre.

Vi i Benoits grupp börjar klockan 11.15 och ägnar mycket tid åt att sakta ta oss genom byn. Husen här har byggts på låga pelare för att klara oväder och alla har kortsidan mot norr så att taken av gräs eller resenärspalm inte skall blåsa bort. De flesta av männen i byn är fiskare. Kvinnorna sköter hushållet, familjen och väver. Kokospalmerna har varsin ägare och vi blir erbjudna att se när någon klättrar upp i en palm för 1000 Ar men tackar nej till det. Det är gott om barn i byn och i den har en bred stenlagd gata. Vi följer den tills den blir en sandig stig.

Skinken som sitter i ett staket av trä är svår att se men några av oss lyckas fotografera den. Svårare blir det med den röda fodyn som sitter längre bort på ett fält. Någon passar på att förväxla ett par blå plastflaskor med ett obestämbart djur och en bit upp på slänten mittemot vår stig ser vi barn som jagar gräshoppor som de skall grilla och äta. Vi går på skrå och lerstigen tar oss först ned någon meter och sedan upp till ett ställe med en fin utsikt. Ibland är det svårt att ta sig över bäckarna och det är nära att en stor kamera hamnar i vattnet. Små kassavafält kantar stigen och vi stannar vid en mimosa med rödgröna blad. Män som fiskat möter oss och efter bara någon sekund vill de tigga pengar. Utsikten fortsätter i nedförsbacken mot Indiska Oceanen. Kvinnor springer om oss med korgar på huvudena.

Klockan 12.20 är vi vid sandstranden. Den har många uppdragna träkanoter och ovanför dem under palmerna har kvinnorna radat upp snäckor och annat de vill sälja till oss. Vi undersöker området och några badar lite snabbt i den grunda lagunen med det klara vattnet innan vi vänder tillbaka.

Först följer vi samma stig upp från stranden men sedan viker vi av från den och tar oss upp på den mycket sandiga och röda vägen. Kvinnorna har packat ihop sina stånd och springer om oss igen. Vi fotograferar djur och vägen. Nära Ebata hjälper vi till att valla en förvirrad zebukalv ända in i byn eftersom flocken den hör till ändå täcker hela stigen.

Klockan 13.30 sitter vi vid matbordet. De som gick den kortare vägen hann bada mer och flera av dem satt och drack direkt ur kokosnötter när vi kom. En man öppnar nötterna med några snabba hugg med sin machete. Snart har vi förrätten, en pastasallad, på bordet och efter den får vi grillad tonfisk eller zebugrillspett. Allt avslutas med färsk frukt.

Redan klockan 14.35 är vi tillbaka i båtarna. Benoit åker nu i samma båt som Mikael och Patrick är kvar hos Licot. Vi stävar nära stranden mittemot byn och där ser vi hur en familj fiskar med ett av de blå myggnäten som de fått av en hjälporganisation. Det var tänkt att skydda familjen mot malaria men har blivit ett fiskenät. Varje år delas nya sådana myggnät ut.

Ovanför den fiskande familjen reser sig en kulle som skiljer vår lagun från Indiska Oceanen. I toppen av ett träd längst upp på kullen sitter en rovfågel som Benoit kallar för Madagaskarvråk. Vi kämpar för att fotografera den och får gott om tillfällen till det men våra nackar får svårt att klara vinkeln. På väg in i slussen pratar guiderna om att det finns krokodiler i sötvattensdelen av det här vattensystemet och att man offrar till dem i nordvästra Madagaskar men inte här. Vi får också veta att oktober är bästa perioden för fågelskådning.

I kanalen ser vi träden som kallas för pappersbarksträd eller Melaleuca (http://www.iucngisd.org/gisd/species.php?sc=45). De hör till eucalyptusfamiljen och är från Australien. Man använder dem till allt från husbyggen, brännved och som medicin. Barken kan både användas till tak och som toalettpapper.

Solen faller sakta och ger oss ett mildare och rödare sken. Det är fint. På barbords sida passerar vi en liten by och lite överallt ser vi de vita blommorna Crinum lavrani. Vassen används lokalt för att stoppa kuddar och vi ser buskar med vita blommor som är mycket omtyckta av oranga fjärilar. Området är också fullt av de stora gröna bladen som kallas elefantöron (Alocasia macrorrhizos). Benoit berättar att växtens frukter eller frön kan göras ätbara om man torkar dem men att det bara sker i kristider.

Några turister har hyrt plats i en träkanot och vinkar glatt till oss. De Pandanusväxter vi ser i vattnet skall vara släkt med Sisal och ha en söt frukt som liknar ananas och den kan ge förstoppning. Nu glider solen in i moln och ger hårda skuggor på bergen på styrbords sida. I en palm ser vi en grön gecko med röd täckning. Phelsuma grandiosis får vi veta att den heter. Över oss flyger en Purpurhäger. Vi försöker positionera oss för att kunna fotografera den men det går sådär. Ljuset blir allt rödare och det är vackert. Den fina lilla Madagaskarkungsfiskaren hinner vi inte fotografera när den gör ett kort besök på en gren. Licots båt kör om Dannys och en Rödnäbbad and flaxar vilt när den flyger förbi. Vi ser fler Barringtonia asiatica som vi tidigare fått veta kan användas som tvättmedel. Nu lägger Benoit till att frukterna är oätliga och att man inte kan tvätta kroppen med den växten, men kläder går bra.

Reflektioner i vattnet gör att ljuset blivit hårdare när vi ser en Malakitkungsfiskare flyga förbi. Till höger om oss sitter en Rallhäger. Den döps raskt om till en ”högerhäger” medan vi försöker söka upp en annan häger som Benoit kallar för Grönryggig häger. Mitt i allt detta får plötsligt en av oss näsblod och vi ser ett stort vitt flygplan från Air Madagaskar rakt över oss. När vi stiger i land har solen lagt sig bakom bergen till höger.

Ranjean kör oss till den nya hamnen i Ehoala. Den är på andra sidan halvön jämfört med den gamla och det är hit kryssningsbåtar och fraktfartyg kommer. Idag är hamnen tom och vi vänder medan vi hör en dramatisk historia om ett portugisiskt skeppsbrott som ledde till att en skatt gömdes i en grop. En man från Antanosystammen halshöggs över den gropen och det ledde till att platsen blev helig för lokalbefolkningen och att ett träd växte över den. Trädet kallas Hazokomanga och har blommor som lockar till sig djur och människor som sedan dör under det av syrebrist. Det har lett till att ”taolana maro” eller ”tolana mifangaro” (tusentals skelett) blivit namnet på staden Tolagnaro. Människoskeletten skall bara höra till ”vazaha” (främlingar).

År 1642 döpte fransmännen staden till Fort Dauphin efter den dåvarande kungens son och det namnet används fortfarande ofta eftersom många har lätt att komma ihåg det. Ungefär 85.000 människor bor här och det är en mycket blandad befolkning som lever på gruvdrift, sisalexport och turism. När vi skall svänga höger för att komma tillbaka in till staden vimsar två vita bilar med röda streck på omkring i korsningen. De hör till ett kinesiskt företag som arbetar med att utvinna glimmer.

Längs vägen in till staden passerar vi ett par rejäla skräphögar. De täcker en del av ena körfältet och ser ut som om någon tippat ut ett par flak med skräp. Till höger har vi den Indiska oceanen, skog och en bit ned en strand. Det är här vid Gallionsstranden (kallas även Ranofotsybukten) som man köper färska ostron.

På gatan vid ett trähus sitter en kvinna och eldar samtidigt som en svartvit ankfamilj stoppar oss genom att korsa gatan. Bakom en mur till vänster finns Tolagnaros stora fotbollsplan.

På passagerarsidan ser vi en restaurang med en brasiliansk flagga och sedan ett engelskt skolcenter innan vi stannar bussen för att kunna fotografera stranden Libanona med samma vy som den vi sett på 5000 Ariary-sedeln. Genom att gå några meter upp mot en vy över borgmästarens gula hus och andra stränder blir vi exponerade mot en snabbt ökande mängd försäljare och tiggare. Att sätta sig inne i bussen ger skydd mot det.

Ranjean svänger in i ett område som ser nedgånget ut och där hittar vi resterna efter det fort fransmännen byggde här år 1643. Vi pratar om pirater som bosatte sig här och om den nu utdöda elefantfågeln och dess ägg. Benoit berättar om fortets enda dörr och hur man skyddade sig med kanoner och gluggar för dem.

En arméförläggning dyker upp till höger och framför oss ser vi ut över havet mot där vi åkte båt för några timmar sedan. Bussen tar av åt vänster så att vi får det gula posthuset på förarsidan följt av stadshuset. Innan vi kommer till vårt hotell stannar vi för att handla i samma butik som där vi i morse köpte vatten. Nu är det främst ett större inköp av choklad som tar tid.

Ett par timmar senare sitter vi till bords i le Dauphin. Här vet vi att maten är bra. Mikael ordnar med våra beställningar och vi njuter. I morgon skall vi flyga vidare norrut.