Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.
Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 11. Isalo – Ifaty

Morgonen börjar helt tyst och med ett vackert spel mellan ljus och skugga över bergen våra rum vetter mot. Molnen hjälper till med att skapa allt det vackra. I bussen pratar vi om safirgruvor, traditionella gravar, baobaber och att vi räknar med att äta lunch i Toliara. På fälten utanför våra fönster växer Satranapalmer. De finns bara i Madagaskar och har gett hotellet vi nyss lämnade sitt namn. Av landets 137 palmsorter skall 80% vara endemiska. Vi uppmanas vara duktiga med att fråga innan vi fotograferar människor eftersom de är fattigare här och kulturen är annorlunda än där vi just varit. Färden börjar klockan 08.00.

Efter en halvtimmes färd kommer en svagt lutande nedförsbacke och en bit bort där den vänder uppåt igen ser vi staden Ilakaka. I en större men grund vattensamling i början av staden tvättas kläder, människor och ädelstenar. Vi har inget inplanerat stopp i Ilakaka men gör ändå ett för att titta på marknadsstånden för safirer. En av oss vill köpa oslipade ädelstenar.

Turen är inte med oss när vi går på lervägen som leder till dagbrotten. Den kantas av marknadsstånd och de som brukar sälja ädelstenar är stängda eftersom det är påsk. Vi tittar och tittas på både när vi går bortåt och när vi vänt. Tillbaka på huvudgatan frågar vi efter försäljare och hittar till sist en uppklädd sådan men han får ändå inget sålt.

På väg ur staden ser vi många säljer och köper ädelstenar här där världens näst största dagbrott för safirer finns. Man hittade sarfirerna 1988 och av en slump när en man sökte efter andra stenar. Då fanns det ingen stad här.

Den officiella utvinningen här är en bråkdel av den verkliga. Man anser att mellanskillnaden smugglas iväg av folk från Thailand och Sri Lanka. Vi pratar om de två sorterna av safirer som finns i Madagaskar och deras kvaliteter. När vi lämnar staden ser vi att Adventistkyrkan är granne med Jehovas och vi saktar in för att inte fastna i hemgjorda spikmattor. De komplettteras av fartgupp och vi fastnar nästan på ett av dem.

När vi åkt ett tag på de öppna landskapen ser vi ett berg som liknar Taffelberget i Kapstaden, Sydafrika. Det leder till en ordlek och till sist till att vi får veta att vatten gjort berget så platt som det är. På sidorna om oss och riksväg RN7 har vi en savann med gulgrönt gräs. Glesa flockar med zebu betar. Vi passerar den lilla staden Manogo och den välkomnar oss med de hemgjorda spikmattorna vi sett i många tidigare byar. Efter den kommer ett fartgupp.

Barn spelar spel och en kvinna med målat ansikte går förbi på passagerarsidan. Vi följer henne med blicken och hör en berättelse om att man målar sig på det sättet för att skydda ansiktet mot solen, för att visa social status eller för att smycka sig.

Vägen vi åker på är jämn och fin när en leende polis stoppar oss. Han kontrollerar papper och låter oss passera. Kontrollen är i början av en stad som inte har några invånare. På vardera sidan om vägen finns en rad tomma hus. De ser ut som att de kan ha varit en marknad.

Stäpplandskapet fortsätter och vi ser hur vägen sträcker sig långt in i fjärran. Här korsar vi gränsen mellan regionerna Fianarantsoa och Tulear. Den senare är störst och fattigast i Madagaskar och här får man bara 400-600 mm regn per år. Mitt i ingenstans dyker ett 8 månader gammalt gruvsamhälle upp. Folk har flyttat hit från torkan längre söderut med förhoppningen att hitta ädelstenar och få ett bättre liv.

Föreläsningarna handlar om folkgruppen Mahafaly och namnet på stammen betyder ”de som är glada”. De är släkt med den boskapsskötande folkgruppen Bara som har blandats med en jordbrukande stam. Några av oss sover när herrarna framme i bussen pratar om att det för 40-50 år sedan fanns skog över hela det här området. Den skogen var ett övergångsområde mellan regn- och torrskog. Nu är allt vi ser en stor stäpp. På förarsidan vallar en herde sina zebukor.

Vår första baobab syns nu snett framför chauffören och vi hör en berättelse om när de blommar och när de tappar sina blad. De samlar på sig vatten som man kan utvinna men det är inte alltid man får göra det. Stammen är fiberrik och man kan göra färgen som yngre kvinnor ibland har i ansiktet av barken. Annan bark går också bra men då får krämen en annan färg.

När vi nästan nått toppen av en uppförsbacke passerar vi en vit lastbil som står stilla och har motorhuven vidöppen. Bakom krönet breder Zombitses nationalpark ut sig som en stor oas mitt på savannen. Patrick säger att det hade blivit savann här också om inte parken skapats. Den tungt packade personbilen vi nu fått framför oss har staplat mycket på taket. Där ser vi bland annat de gula dunkarna som används överallt för att hämta vatten i. Bilen spyr ut mer av de mörka avgaserna när den går som tyngst. På himlen har vi fått fler moln men de är vita och fina.

Ett malagassiskt sätt att säga att man tänkt uträtta toalettbehov i skogen finns i uttrycket ”att leta efter sin egen Tenrek”. Zombite visar sig vara bra för det. Fast en av oss kliver nästan på en orm när han letar efter en bra buske. Egentligen är det en snok som heter Mimophis mafalensis. De som tittar upp ser en stor svart fjäril passera över oss och Patric kallar den endemiska fågeln Upper Scrimble. Samma sorts fågel var i Patricks sovrum i natt.

Byn vi nu passerar bebos av stammen Andranomaingo och här finns allt fler baobaber. Getter och en pojke korsar vägen och många människor går längs den på vår passagerarsida. När vi stannar för att fotografera baobaberna blir vi direkt omringade av ungdomar. Man avverkade baobaber tills man kom på att de kunde användas för att locka till sig pengastinna turister. Både barn och äldre tigger. Någon har en kameleont på en pinne och vill få oss att fotografera den mot en ersättning.

I byn Sakhara verkar de flesta ha en ledig dag idag. Vår lokalguide förklarar att det är vanligt att ha picknick med familj och vänner när man är ledig och att det kan vara skälet till att vi ser så många människor ute idag. På andra sidan ortens vattendrag odlas kassava och vi ser hur en röd personbil med vänster framljus utslaget repareras på huvudgatan. Oxkärran framför oss kör vi om och båda sidor om vägen kantas av sand som tagit sig upp på körbanan. Innan vi helt lämnat staden stannar vi vid en grav för en Mahafaly-man. Graven ser ut som en båt omgiven av zebuhorn. Hornen visar hur rik den döde var och korna äts upp varefter de slaktas och blir av med hornen. Vi får symboliken i vad vi ser förklarad för oss och berättelsen fortsätter med vad mer som kan dyka upp på dessa kulturellt viktiga och rikt ornamenterade byggen. Fattigare familjer får bara en hög stenar som grav och en enkel totempåle i trä.

Andra gången vi stannar för att fotografera baobaber ser vi gott om små ödlor med en gul rand på ryggen. De springer snabbt förbi på marken och på den finns även röda stenar som ser lite annorlunda ut. I närheten syns några gröna kullar och skylten bredvid oss säger att vi har 103 km kvar till Toliara.

Vår buss åker förbi två män som slår gräs för hand vid vägen och när vi korsat en liten bro kör vi om en glad familj som just tagit sin oxkärra samma väg över det nästan torra vattendraget. På andra sidan byn Andalamasina Vineta, förkortat till Vineta, har vi rikligt med växter ur agavefamiljen på fälten. Det har blivit grönt längs vägen och vi ser majsfält, kassava och oxkärror. Till vänster om oss tvättas kläder i ett vattendrag.

När vi rullar genom byn Befoly ser vi bara lerhyddor, lågt gräs, låga buskar, kaktusar och oxkärror. Barn vallar getter mot oss och inne i byn. Vi möter en röd minibuss som är mer än fullpackad med passagerare. Två män står på en avsats på långsidan av bussen och håller i en kant vid taket. De kisar mot solen och det syns att vinden är stark runt dem. Bagage är staplat högt på taket. Nu är det bara 32 km kvar till Toliara och vi har vant oss vid att se folk vandra långa sträckor för att hämta vatten i gula fyrkantiga dunkar. Här liknar det en folkvandring och man använder alla sätt man kan komma på för att få med sig mycket vatten.

Det är rådslag i nästa by och där har diket till vänster om oss fått en dränering av ny betong. Byn har även en liten vit kyrka. Växtligheten är låg och skiftar i färg mellan grått och grönt. På håll kan vi skönja Mocambiquekanalen. Föreläsningarna handlar om skogstypen som finns här, medicinalväxter och endemiska träd från släktet Didreaceae. Patrick tror att växtligheten här kommer att förintas inom 10-20 år om den inte omedelbart börjar skyddas. Vägen blir allt sämre och vi passerar under en öppen vägbom. Två killingar går framför oss.

När vi har 10 km kvar till Toliara dyker gott om pousse pousse, malagassiska taxis, upp och vi ser flygplatsen på vår högra sida. ”Staden som aldrig sover” eller ”Solstaden” säger gossarna där framme att Toliara kallas. Namnet kommer av ett missförstånd mellan en fransman och en malagass och betyder ”du kan ankra där” (Toli = ankra, eri = där). Här är befolkningen mycket blandad och de ungefär 400.000 invånarna sägs främst leva på fiske och turism. Mot oss kommer en trehjulig rikshaw som fått problem. Föraren cyklar längs den breda gatan på två hjul och med det tredje i luften. Mitt i vägen finns en stor upphöjnad med gräs och träd. Vi lirkar oss förbi många hus med kolonial arkitektur och passerar stadens katedral. Mitt i allt detta stannar vi vid en bevakad bankomat. Klockan 13.12 är vi färdiga och tar oss ut mot en bred och lång gata. Försiktigt rundar vi en äldre man som ensam går mycket sakta och nästan mitt i vägen med sin rullator. Redan klockan 13.30 sitter vi i en trevlig trädgård hos restaurangen L’Etoile de mer och beställer lunch.

De av oss som ville växla kontanter gjorde det på restaurangen och en hade oturen att spilla ned sig under lunchen. Att lämna restaurangen visar sig vara en aning svårt eftersom tiggare omringar oss men vi kommer in i bussen och blir inlåsta där. Ivern att åka vidare är så stor att vi nästan glömmer en person som är på toaletten. Klockan 14.35 bär det iväg norrut.

Vi pratar om den nyligen renoverade vägen, att man säger att floden Fiherenana skapar och förstör staden Toliara och ser zebu som vallas i den delvis torrlagda flodbädden under den ganska långa bron vi använder. Många andra är på samma bro och det går sakta framåt. På norra sidan om bron står trafikpoliser i blått med visselpipor i munnen. Både avrinning och dränering av vägen är i ett bra och modernt skick. Mitt i vägen lagas en cykelrikshaw. Efter den har en vit buss kört ned framdelen snett ned i diket. Bakdelen sticker upp. Det ser dramatiskt ut men skadorna på bussen verkar vara ringa. Många kör aggressivt och vi har grönklädda militärer till vänster om oss.

Bebyggelsen blir tätare igen och vi är lite tidigare här än vi trodde att vi skulle vara så vi passar på att checka in på Le Paradisier men är tillbaka i bussen igen klockan 15.52. Efter att vi fått svaret att kortaste sträckan mellan Madagaskar och Afrika är ungefär 400 kilometer ser vi hur man utvinner salt samtidigt som en rejält rostig vit minibuss fylls på med resenärer. För oss ser lastbilarna med folk på flaket ut som trångt packade fångtransporter.

Klockan 16.06 träffar vi guiden Vonji i Renialas entré. Hans namn betyder ”räddare” vilket Patrick tycker passar bra nu när det är påsk. Guiden är gift med en av receptionisterna i vårt hotell. Han berättar om reservatets historik och hur det används.

Som vanligt pratar Vonji engelska och Mikael översätter för vår allt mer utspridda grupp. De visar växten Euforbia leoconeura vars vita sav är farlig för ögonen. Botemedlet är röd sav från Jatropha mahafalensis som står mittemot. Vi fotograferar en till baobab och får veta hur man gissar åldern på trädet och att det finns baobabhonung. Här i parken växer flera olika sorters baobaber. Vonji säger att de egentligen är plantor och inte träd eftersom de innehåller fibrer men inget trä. Dessutom är de hermafroditer.

Guiderna pratar om fladdermöss och en insekt med en lång snabel som den använder för att pollinera baobaber. Vi hör även historier om lemurer som äter av baobaberna och att fransmannen Alfred Grandidier gett namn åt ett växtsläkte som bland annat kan användas för att göra sittbrädor i kanoter och för att se åt vilket håll söder är. Många växter här i parken används som mediciner och till olika konstruktioner.

Vonji lirkar med en pinne i en torr träbit ut en skrämd liten ödla och visar oss sedan en inhägnad med Strålsköldpaddor som man vet kan bli 188 år gamla. Bredvid dem finns en bur med ringsvanslemurer som håller på att rehabiliteras från att ha varit husdjur till att senare släppas ut i det fria. Det är en lång och känslig process att göra dem redo för friheten. I fusk-baobaben bredvid oss har en Röd fody byggt bo. Vi försöker att fotografera samtidigt som berättelsen handlar om Michel Adanson.

Växtsläktet Fabaceae, Flamboyantträdet, Delonix decaryi, det balsaliknande träslaget Givotia madagascariensis och en baobab som försökt luta sig mot ett taggträd studeras ungefär lika noggrant som frökapslarna som fungerar bra som maraccas. I ett spindelnät ser vi en stor Nephilia inaurata madagascariensis (se även HÄR) och snart är vi i färd med att mer eller mindre ivrigt försöka fotografera den kvicka markfågeln Löpkoua (se även HÄR). Ett exemplar av turistträdet Commiphora mahafaliensis står och flagnar vid den platta stigen och högst upp i ett annat träd ser vi en Souimangasolfågel.

När vi är färdiga i parken är det nästan mörkt och ivriga försäljare gör det svårt för oss att komma in i bussen. Ännu svårare blir det att komma ut mot söder på den tvåfiliga vägen till hotellet för där är det nu trafikstockning. I mörkret ser vi en lång rad billjus och det är vanligt att förare chansar på att använda mötande körfält för att få en bättre plats i kön. Klockan är 18.15 och snart ser Patrick till att bussen åker vidare norrut och sedan in på torra lervägar söderut och förbi Bamboo Club. Ibland behöver vi stanna för att kontrollera att vi kan komma fram och de människor vi möter ser förvånade ut. När vi skall upp på asfaltsvägen igen har vi en bil framför oss med flaket fullt av unga män. Omvägen löser problemet och klockan 18.50 är vi i vårt hotell och beställer vår middag. Vi funderar även över om vi vill på en tidig fågelskådningsutflykt i morgon eller dagen efter det men kommer till sist fram till att vi blir för få för att någondera skall fungera.

Maten serveras i en mycket långsam takt men det kan komma av att vi samtidigt har en musik- och dansföreställning i restaurangen. Den är egentligen riktad till en grupp som skall lämna hotellet i morgon. Vi fotograferar, pratar och roar oss medan dansen pågår och den ena underbara rätten efter den andra ställs fram. Ett par timmar senare har de stenlagda och sparsamt upplysta gångarna hjälpt oss att hitta våra bungalows. Djur och festande människor hörs i mörkret. När vi lägger oss ser vi fram emot att inte ha något gemensamt program i morgon för vi har haft mycket att göra i många dagar och har färdats långa sträckor. Stranden och barriärrevet utanför lockar också till en lugn dag.