Vandra i Sutjeskas Nationalpark!

Reseberättelser

Dag 8 Vigan: Stadsrundtur

Då var det dags! Vi ger oss strax iväg på vår rundtur i Vigan. Våra “kalesas” (häst och vagn) står bredvid entrén. Kristin pratar och Mikael översätter och förklarar. Dagen är fin och solig. Vid St Paulskatedralen som ligger bredvid hotellet, byggd 1790 och ärkebiskopens residens från 1700-talet, pratar vi om att de var väldigt aktiva i går kväll med att ringa i klockorna. Mittemot finns en park med en staty tillägnad en rebellkvinna och ännu lite längre bort ligger stadshuset. För de spanska kolonisatörerna, som erövrade staden 1572, var Vigan en viktig knutpunkt och handelsstation, där guld och andra varor från Asien, Mellanöstern och Europa bytte ägare, men redan innan spanjorerna kom hit så var staden en viktig hamnstad, där skepp från Kina, Japan och Korea lade till. Det är mycket som byggts här mellan 1590 och 1657, då bland annat fängelset byggdes. Filippinernas sjätte president, Elipido Quirino, föddes i fängelset när hans far arbetade där som vakt. Det var han som gav namn åt bron vi åkte över igår. Det är bekvämt att åka i våra kalesas och de har tagit oss till fängelset. I det finns 126 fångar uppdelade på avdelningar för män och kvinnor. Vi förundras över att dörren ut står på glänt. Vissa fångar bor många i små rum med järngaller. Vi får veta att männen här ofta ägnat sig åt våldsamheter och kvinnorna åt olika varianter av falskspel, som den i sverige ovanliga domen “illegal rekrytering”; de har helt enkelt lurat andra filippinare med falska löften om arbete.

Med hjälp av hästarna når vi byn Damili som ligger lite utanför Vigan där många tillverkar tegel och keramik av områdets lera. Här tar man tar hjälp av kor som vandrar runt i leran. Bong Goy, en 74 åring halvkines vars far var artist, förklarar processen. Keramiken bränns vid 1370 grader i 24 timmar och får sedan svalna i två dagar. Bränning sker två gånger i månaden och leran avgör vilken färg keramiken får. Bong pratar nu främst om den svarta sortens lera. Vi förundras över hur de i Pagburnayan gör sina stora rödbruna rör och lyckas snart, med hjälp av en tillkallad expert, få en extra förevisning av precis hur det går till. Miss Jovi håller i förevisningen med hjälp av experten, personal och nyfikna personer från grannskapet. Det skall ha varit kineser som lärde lokalbefolkningen hantverket med leran. I de större kärlen lagar man fortfarande den lokala fiskpastan, bagoong, eller jäser risvin.

Åter i våra säten passerar vi en kyrka som byggts 1852. Den har fått nytt tak men resten är i original. Men vi ville egentligen till huset vi nu klivit in i. Hästarna släppte vi iväg utanför. Huset byggdes 1820. Vi är i stadens äldsta delar, ’Mestizo district’, som byggdes till största delen av kinesiska köpmän som slog sig ner och blev den politiskt och ekonomiskt starkaste folkgruppen under 1700- och 1800-talen. De typiska tvåplanshusen är konstruerade i sten och trä med en blandning av kinesisk och spansk arkitektur som ger Vigan ett unikt utseende. En gång i tiden höll man djur här nere i entrén och bodde på ovanvåningen. Vi går uppför trappan och blir visade runt bland alla importerade speglar, målningar och möbler. Husets guide berättar och Mikael pysslar förbrilt med sina antecklingar till översättningarna. Mycket är av cederträ och en av ägarfamiljen bor fortfarande här när han är på besök. Det börjar bli tydligt varför Vigan sägs vara en av de bättre bevarade spanska kolonialstäderna i Asien. År 1999 blev den uppsatt på UNESCO:s världsarvslista. Och trots att staden klarade sig från förstörelse under andra världskriget mördades några av det här hushållets familjemedlemmar under den tiden.

Efter att vi gått igenom allt i huset tar vi oss fram till fots vi längs en av kullerstensvägarna mot hotellet. Några avviker. Andra följer med i bussen för att åka till Sinaitkyrkan och där titta på den “svarte Jesus”. Kristin säger att det tar 15 minuter till kyrkan och Mikael har aldrig varit där. Många vill se mer av staden men tänker att en kvart är lagom långt bort. En dryg timme och många obesvarade frågor senare är vi framme i kyrkan. Tillbaka i hotellet finns inte tid kvar för annat än att leta efter en middagsrestaurang. Några av dem som stannat träffar en herre som erbjuder dem skjuts med sin privatjet till Manilla i morgon. De kan även få se på hans tigrar. Fast vår ursprungsplan är mer modest. Vi skall åka buss norrut och därifrån flyga tillbaka till Manilla. Vi får se vad som händer. Först skall vi sova lite här i Vigan Plaza Hotel, som sägs ägas av mannen med tigrarna.