Reseberättelser

Dag 7 Sagada – Vigan

Vi har stigit upp tidigare än normalt och är samlade i frukostmatsalen. Mikael var där före oss och säger till oss att sätta oss vid de dukade borden. Personalen blir nervös och vill prata med Mikael. Kristin syns inte till. Det visar sig att den franska gruppen som bor på vårt hotell beställt frukost men att Kristin aldrig gjorde det. Vi har alltså tagit fransosernas platser. Personalen blir mer nervös när fransoserna börjar komma. Mikael försöker få tag på Kristin men når henne inte. Chauffören är också där och undrar vad som händer. Det går en halvtimme och ingen lösning finns i sikte. Mikael springer fram och tillbaka. Till sist kommer en yrvaken Kristin. Hon går bara förbi och säger att hon skall ordna en sak. En kvart senare dyker hon upp och säger att hon reserverat frukost på ett annat ställe och att vi skall gå dit. Hon säger inget om vad hon ställt till med och stämningen i gruppen är dålig. På det andra frukoststället tar det lång tid att få maten men den är värd väntan. Kristins misstag leder till att vi är i bussen en och en halv timme för sent. Hon tycks ha en dålig dag och kommer sist till bussen. Då har Mikael redan ordnat med allt bagage och sett till att alla rum är i sin ordning. Eftersom hon inte ber om ursäkt gör Mikael det åt henne.

Många har kommit till marknaden i Sagada som är idag. Vi åker försiktigt genom vimlet. Där ser vi hur någon plockar löss ur håret på en annan. I utkanten av staden är vägen som en serpentin och i en klippskreva ligger en bensinmack och den har burar med kaniner och höns. Genom öppningen den ligger i ser vi det 20 meter höga stup rakt ned som avslutar mackbyggnaden. Vägen blir nu bredare och beläggningen har blivit betong. Böjda äldre människor går vid sidan om oss och vi ser ut över stora dalgångar. När det är en brant bergssida vid sidan om bussen är kanten av vägen dränerad.

Vi stannar på väg genom Ilocos Sur för att fika och se på vyn mot berget Kalawitan (2714 möh). Mellan oss och berget finns en slätt och en flod flyter över den. Fågelskådning skall vara bra i den här trakten och fågelskrämmorna på byggena vi ser ger intrycket att det är sant. En liten familje-jeepney passerar. Det visar sig att det är första resan till Sagada och vidare till Vigan för Kristin och att Mikael därför måste ta allt fler diskussioner med chauffören som varit här flera gånger tidigare. Längs sluttningar och i dalarna ser vi små byar och vi möter lokala bönder på väg till sina dagsverken. Resan skall ta hela dagen. Guiderna talar om Cebu, sjöfararen Magellan och dagens mål staden Vigan. En diskussion om de gamla spanska “kungliga städerna” leder oss från Vigan till att spanska namn ansetts vara finare än lokala och att det gett en kyrka i Bicolregionen namnet Nuestra Señora de Peñafrancia. Vi pratar också om att man i vissa regioner börjar att räkna från tummen och andra från lillfingret om man vill räkna på fingrarna. Kristin tycker att kulturen längre söder ut är öppnare.

Bland våra viktigare diskussioner finns historien om att spanjorerna fört hit den populära korvsorten longaniza och att världsrekordet i att göra någon sorts sallad kommer från Filippinerna. Fast vi vet inte vilket salladsrekord det handlar om eftersom eftersom vi läst om det för fruktsallad och det för att göra en stor sallad. Vi nöjer oss med att konstatera att jordgubbar är mycket populära i den här trakten och att det finns gott om fina orkidéer i Mindanao. Där finns även de flesta exemplaren av vild Apörn (Pithecophaga jefferyi), som annars är nästan helt utrotad i resten av Filippinerna eftersom lokalbefolkningen skjuter dem. Den är landets nationalfågel. På Mindanao finns Filippinernas högsta berg, Apo (2954 möh) och en aktiv muslimsk gerillarörelse. Det senare kanske passar som tema nu när vi åker förbi ett träningsläger för PMA, den filippinska militärakademien.

I våra timmar i bussen hinner vi konstatera att den världens största pärla hittats genom fridykning utanför ön Palawan, dit vi snart åker och att det är populärt att apparatdyka i den trakten. Ett av skälen till det är den rikliga tillgången på koraller och havsdjur. En lastbil spärrar vägen för oss för att den vill hantera en frontlastare, ungefär en bandvagn. När vi tagit oss förbi dem stannar vi för att äta lunch i Cervantes och får då lära oss att man frågar efte “CR” om man vill gå på toaletten. Efter en bro som kallas Malaya är vi nästan framme vid platsen där japanerna hade sitt sista starka fäste i andra världskriget.

Kristin berättar att filippinarna har starka sociala nätverk som gör att det är svårt att bli ensam. Det leder också till att alla lägger sig i om en 28-årig kvinna som hon själv inte är gift. Filippinarna skall även vara gladlynta och inte gärna ägna sig åt att vara nedstämda. Ändå finns det busar här och ett elände de kan ställa till med är att tvinga av dig din bil när du stannat för rött ljus. Det finns också kriminella som ägnar sig åt att transportera droger över bergen med åsnor. Vi stannar lite kort i Bessangpasset där japanske General Yamashita hade sitt sista starka fäste. Här vann USA mot honom den 14:e juni 1945. USA:s trupper bestod nästan bara av filippinare. Från flera håll är det brant upp till passet och vår väg bort slingrar sig ned i grönskan. Molnen är nära oss och vi ser på skuggspelen som blir på de höga bergen.

Broarna avlöser varandra. Vi börjar med Lipay bridge, Urzadan bridge och Kimpuba bridge innan vi kommer till Cayapa bridge. Det är bambuskog runt omkring oss. Guiderna berättar att det är ett ljust träslag som är mycket starkt och att bambu egentligen är en grässort. I småstaden Cabugao ptratar vi om papaya, bladträd och kokos. En svart get går över ett fält och snart ser vi ett annat fält som är bränt. En marknad passerar förbi och där har många företag skrivit sina namn på identiska skyltar. Vi är på den nationella motorvägen och i Santa Cruz i regionen Illocos Norte. Vi pratar om majs- och tobaksodlingar och ett litet hus som kallas för “guds kyrka”. De som arbetade på marknaden i Dili har gått hem. Det finns nästan ingen kvar. En svart-vit get står och äter. En moped passerar med en stor mängd torkad tobak. Det är folk nästan överallt längs vägen. Alla broar är döpta och svartvita, förutom de allra minsta som saknar ränder. Störst är bron St Cruz Bridge.

Majs torkas i trädgårdar och vi ser gravar med små statyer när vi passerar St Lucia och den lite större Candon City. Guiden säger att Mc Donalds kom hit i början av 1990-talet och att deras stora konkurrent heter Jollibee. Översättningarna nämner både jordnötter och vitlök innan vi får veta att loco, som i provinsnamnet Ilocos Norte, betyder bukt och att sydkinesiska havet är nära. I närheten av dagens mål – staden Vigan – pratar vi om att Filippinernas sjätte president föddes där. Ferdinand Marcos var från Ilocos Norte och ligger nu i ett mausoleum och ser ut som en vaxdocka. Han kanske är en vaxdocka? Familjen vill ge honom plats på en kyrkogård för hjältar och håller honom därför i mausoleet tills de fått stöd för en sådan begravning. Det säljs visst ostron här någonstans i trakten och många är metodister. Ramon Magsaysay var en populär president som dog i en flygkrasch 1957, det är vanligt att man staplar man kistor på höjden och bron vi kommit till är döpt efter den 6:e presidenten. Det är snabba kast i ämnesvalen. Karusellfigurerna ser festliga på lastbilen framför oss. De fraktar ett tivoli och arbetare sitter bland figurerna och tar det lugnt i solen. På risfältet bredvid betar getter och en trädgård är full med färggranna tuppar som leker i kreativt formade bildäck.

Vigan Plaza Hotel ligger bra till nära den stora kyrkan men det är inte helt lätt att hitta rummen. Vi etablerar oss och sprids sedan över staden för att träffas igen i morgon. En lång dags resande är till ända och i morgon skall vi studera den här staden i sömmarna.