Dag 5 Banaue: Batads risterasser

Det är fint att se skuggspelen som blir på kullarna när solen stiger i Banuae och sedan gå ned för att äta frukost med de andra i gruppen. Vi äter, pratar, reflekterar och sitter ganska snart i ett par små jeepneys. Här är de mer som vanliga jeepar och vi är inklämda på flaket under ett kapell. Stämningen är god och vi ser människor i traditionella kläder längs med gatorna ned mot floden. Vi stannar lite kort i stadens lilla centrum för att ena chauffören vill köpa en påse betelnötsblandning. Färden går vidare på andra sidan staden och i riktning mot Batad.

Från en utkikspunkt vi släppts av vid ser vi hur risfälten är strukturerade. De guider som följde med i jeeparna utöver Mikael och Kristin pratar om att det finns fiskodlingar i risfälten. En fisk där kallas Sankte Peters fisk eftersom de anser att fisksorten Tilapia är den Jesus använde för att ge mat till väldigt många (se (Matteusevangeliet 14:15-21 och 15:32-38). En annan fisk som finns i risfälten är mycket liten och en tredje är en ålliknande fisk från Japan. Ofta ägs ett eller flera av de risfält vi ser av en rik person medan mindre bemedlade arbetar på fälten. En gång i tiden var ris rikemansmat och sötpotatis vad de fattiga livnärde sig på. Vi tror att arbetet är ojämnt fördelat på fälten men får veta att sysslorna förvisso skiljer sig åt men att både kvinnor och män arbetar ungefär lika mycket. Frågan får guiderna att berätta om hur risfälten byggts och vårdas. De röda blommorna kallas för “chongla” och är både rituella, visar var gränsen går och fungerar som åskledare. När de användes i ritualer före Kristi födelse var de en huvudbonad.

Innan vi klättrar tillbaka upp på flaken får vi veta hur stammar stridit mot varandra här, om blodshämder, krigsdanser och att fiendens huvud togs med hem. Mycket av det upphörde successivt och skall ha försvunnit helt på 1950-talet. Vi kommer fram till ett brobygge men våra jeepneys kränger sig förbi med oss hängande i vad vi får tag på. Det är glatt och hoppigt på flaken. När det går att höra något handlar historierna om lösning av gränstvister, shamaners roll i samhället, djuroffer, förbannelser och att man ber till döda släktingar. Vi ser hur man går barfota upp till områden där markerna just brännts. Svedjebruk är inte ovanligt. Guiderna berättar om sötpotatis som har gula, oranga och lila färger.

Arbetet med vägen mellan Dalican och Batad gör vår färd krångligare än den annars hade varit. Längs bygget finns många kastade sprit- och ölflaskor. Vi hör en filippinsk näktergal och pratar om risskyddarguden “Fulor”. När det är dags att kliva av samlar vi ihop oss. Innan vi börjar vandra längs den asfalterade vägen pratar vi om stammar från Ifugao där alla går utan något på överkroppen men har något undertill. De är indelade i tre välståndsnivåer. I nedförsbacken mot Batads stenmursterasser går en grupp om oss på betongstigen och när stigen blir smalare sitter det en skylt som säger: “Släng ditt skräp här”. Bakom finns ett stup. Allt skräp där hamnar i naturen. Det tycker vi är olustigt. Vi kommer fram till ett ställe där toaletterna är gratis om man har med sig eget vatten att spola med. Annars kostar ett besök. Stenarna till murarna kommer från floden långt nedanför oss till höger i dalen. Det är mycket skog på de branta sluttningarna och i grönskan finns några små samlingar av risterasser. Människorna som vandrar mellan dem och längs floden ser ut som långsamma myror.

Vi når Batad efter lika lång tid som vi trodde att hela vandringen bort till ett avlägset vattenfall skulle ta. Flera har svårt att gå. Andra är rädda för att balansera mellan risfälten och några har tappat humöret av att vandringen var längre än vi trott. De omtalade urgamla risterasserna ligger framför, bredvid och runtom oss. Vi fotograferar den intensivt gröna och mycket vackra miljön. Kristin är trött och vänder med de som stannar på en restaurang där vi tänkt äta. Från balkongen får vi bra bilder. Miljön är verkligen spektakulär. Mikael går vidare med den ende i gruppen som har vilja och kraft kvar att fortsätta ned i byn i dalen. Han säger att vattenfallet är för långt bort för att de skall hinna hela vägen dit. Vi ser hur de två går med Elmer, den ivrigaste av de lokalaste guiderna. De tycks inte ha några problem mellan risfälten och fotograferar ibland. Regn hänger i luften. Vi ser berg i fjärran och svarta moln över dem. De är på väg mot den lilla gruppen som går in i byn. Högsta av berget här är 2702 meter högt och är det femte högsta i Filippinerna. På bortre sidan av byn vänder de och går tillbaka upp till restaurangen där Kristin och resten av gruppen finns. När de kommer dit har många ätit lunch och börjat gå tillbaka uppför backen. Mikael ser till att lämna Batad sist så att alla är samlade. Kristin har svårt att ta sig upp för backen.

Elmer började tugga sin betelblandning på väg mot Batad och håller fortfarande på med det. När vi tittar förundrat på honom ler han och ibland erbjuder han oss ett smakprov. Alla tittar nyfiket i den lilla påsen men ingen stoppar något därifrån i munnen. Regnet kommer då och då när vi sitter på flaken men vi stänger om oss och klarar det ganska bra. I Banaue vräker regnet ned. Uppförsbacken till Banaue Hotel liknar en störtflod och människor springer fram och tillbaka över den smala vägen för att inte bli blötare än de redan är. Ingen klarar sig om de inte sitter som vi. Turen är med oss för vi släpps av under entréns tak. Chaufförerna får dricks och vi går till våra rum. I hallen utanför dem står hinkar som skall samla vatten från läckor som finns här och var i taket. En större vattenbehållare har texten “reserverad för spolning och bad”. Någon myra hittar vi i rummen när vi vilar men ingen bryr sig nämnvärt om det. Middagen blir en trevlig tillställning där vi känner oss en aning strandsatta för att undvika regnet. Stämningen är bra. Mikael informerar om morgondagen och vi ser fram emot att få veta vad det är för hängande kistor han pratar om.