Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.
Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 4 Manilla – Banaue

Igår avslutade några av oss i hotellets restauranger och andra gick ut och åt i köpcentret bredvid. Det var mycket folk i rörelse utanför hotellet men de flesta försvann plötsligt. Det var en lång dag och idag åt vi frukost tidigt. Nu hör vi föreläsningar om att kvarteret runt hotellet heter Arnita, att nya Manilla kallas Makati och att kineser kom hit under spanska tiden och skapade världens första Chinatown, Binondo, 1594. Vi pratar om sjömän som kom hit och passerar regeringsbyggnaden. Solen skiner och vi har det bekvämt. Stadshuset passerar. Guiderna pratar om konstnären Nona Garcia och vad hon åstadkommit här.

Utanför Binondokyrkan står en brandbil försedd med sponsorskyltar. Den är nylackad men har gamla däck. Intill ligger ett bageri. Vi går in i kyrkan och funderar över helgonet Lorenzo Ruiz (född ca. 160, dödad 29 September 1637) och vad han gjort för att bli Filippinernas första helgon. Två stycken från gruppen lyckas försvinna i kyrkan. Mikael och Kristin letar ivrigt efter dem och snart hittas de. Från bussen ser vi den filippinsk-kinesiska vänskapsportalen, Arko ng Pagkakaibigang Pilipino-Tsino. Här är kineserna oftast katoliker och framgångsrika affärsmän. De har egna skolor och landets rikaste person är kinesen Henry Sy. Kineserna vill helst ha söner och håller sig gärna till familjebildningar med andra kineser. Historierna kommer tätt och vi får veta att Makati var ett träskområde när man började bebygga det. Vi har kommit till ett område fullt av Jeepneys under en bro. Försöken att fotografera dessa går bara bra ibland. Till höger om oss ser vi hur ett sandfundament byggs upp och där skall det bli minst en arena. Vi har tid för fler historier nu när vi kommit ut på den 84 km långa North Luzon Expressway. En skylt säger att man inte får köra om i vägrenen och det ska vi nog kunna leva upp till.

Motorvägen sträcker sig över två provinser och går genom ett område som haft en för staten problematisk rebellrörelse. Här verkade frihetskämpen Emilio Aguinaldo (1869 – 1964). Det skall även vara god mat här. I närheten finns Candaba Swamp Wildlife Reserve med bra fågelskådning och annat. Vi pratar om seder, bruk och lokala egenheter som att folk korsfästes frivilligt (flagellation) till påsk i staden Kotud. På vardera sidan om vägen finns gröna fält. Några av dem är risfält. Det finns även någon träddunge. Vi får veta att nordväst om Manilla finns vulkanen Pinatubo som hade 19-hundratalets näst största utbrott i juni 1991. Det sänkte världens temperatur i några år.

Vi är på väg mot Banaue i Luzons högländer, La Cordillera. Guiderna berättar att det kallas för Filippinernas Schweiz eftersom det ligger högt och är lite kallare än resten av landet. Det finns historier där titeln “Filippinernas Schweiz” ska ha fått turister att komma hit med skidor. Historierna fortsätter med att amerikanska soldater lämnade landet 1992 och en genomgång av landets skolsystem. På senare år har det blivit vanligt att sk. call-centers läggs i Filippinerna. Det har att göra med att minimilönen bara är 10 USD/dag. En del av det som finansieras av det lokala makthavarna är gratis filmer till äldre varje tisdag och 1000 Peso i födelsedagsgåva i det rika Makati-området. Andra delar av landet är för fattiga för sådant.

Det kuperade landskapet övergår snart i skogsklädda berg och stigningen blir allt brantare. Målet för dagen är Banuae i  en provins som heter Ifugao, som även är namnet på en folkgrupp. Folkgruppen Ifugao var tills ganska nyligen huvudjägare. Det är ett område som sakta integreras med resten av Filippinerna. Vi passerar små lantliga byar där böndernas risfält fortfarande plöjs med bufflar och tiden verkar stå still. Husen i Ifugao byggs ofta av delar av palmer. Där skall även risodlingar vara vanliga och till dem använder man vattenbufflar som kallas Caribo. Vi får veta mycket om risodlarnas vedermödor och att de alltid är solbrända av att arbeta utomhus. På vår väg genom Albay-provinsen finns den aktiva stratovulkanen Mayon (2462 m) som är så symmetrisk som vi helst vill ha ett sådant berg. Den hade utbrott 1984.

Guiderna berättar att gästerna förväntas betala för evenemanget på ett filippinskt bröllop och att värden skall berätta hur mycket pengar som kommit in.  De berättar också om de små kvartersbutikerna, Sari sari, och att det nu är sista skolveckan innan lovet. På lovet brukar många vilja åka till stranden. Det är soligt och torrt idag. Kristin berättar att hennes far blev risbonde och ordnade en uppsamlingsplats för ris. Det gav honom råd att investera i Jeepneys som sedan andra kör. Hon har aldrig behövt arbeta på risfälten. De träd vi ser på fälten utanför bussen är för att skapa skugga till bönderna. Där sätter de sig och äter medhavda lunchpaket.

Nu har vi kommit in på en genväg och den är ojämn. Vi lättar ofta lite från våra säten. Här i landet är basket mycket populärt och befolkningen förbrukar mycket vatten genom att duscha flera gånger om dagen. Lunchen äter vi på restaurangen Marquez innan vi fortsätter uppåt till trakter fulla med grönsaks-, och salladsodlingar. Guiderna pratar om andra världskriget och Japans attack mot Manilla år 1941. Då var Yamashita (född 1885 – avrättad av USA 1946) general i den japanska armén som höll norra Luzon. Diskussionen leder vidare till att det finns ca 100 kvinnor kvar som japanerna använde som “bekvämlighets kvinnor” och vilka olika livsöden de haft efter att de var sexslavar. I Japan sägs historien om dessa kvinnor ha förskönats.

I James Dalton-passet, även känt som Balete-passet, stannar vi för att titta på monument, sträcka på benen och höra den förskräckliga historien om när 17.000 personer dog här i slutet av andra världskriget. Passet är uppkallat efter General James Dalton II, som dödades här av en krypskytt. Vi fortsätter med snällare historier om männens konsumtion av betelnötter, odlingar av gurkmeja, språkinfluenser, blandkulturer, att filippiner inte äter med pinnar, familjeplanering, manssamhälle, religion och att det snart är val. När yngre visar respekt mot äldre kallas det “manu” och det finns språkliga sätt att utöva det på. Vi stannar lite kort på McDonalds för att fika och träffar då en man från trakten som bott i Sverige i tre år. Han åkte tillbaka hit år 1991 men imponerade på oss genom att fortfarande kunna prata svenska.

Skylten vi ser med texten “Ifugao drug test center” ger en vink om vilken sorts problem som kan finnas här. Det är nu långt in på eftermiddagen och det skall mörkna snart. Varken det eller centret för drogtester oroar oss när Mikael informerar och delar ut nycklar till våra rum på Banaue Hotel. Rummen är enkla, stora och har utsikt mot dalen nedanför. Vi avslutar kvällen med att äta middag i hotellets restaurang. Vi beställer a´la carte i stället för att ta av buffén som står framme. I morgon skall vi till de berömda risterrasserna som finns med som kulturarv på UNESCO:s världsarvslista. Där vill vi se vad vi hört grävdes ut för mer än 2 000 år sedan.  På byvägar och leder längs risfälten kan man fortfarande möta åldersmän i sina traditionella höftskynken och huvudbonader. Vi är framme vid vårt hotell i Banaue sent på eftermiddagen.