Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 2. Doha, Qatar – Manilla, Filippinerna.

Tidigt på morgonen skickas vi lite fram och tillbaka mellan två platser på Dohas flygplats där passagerare slussas in till flygplanet. Det blir så trångt nedanför rulltrappan att några nästan fastnar innan de kommit ned i den sista väntesalen. Allt ute är svart och det tar en evighet att åka med bussen som tar oss till flygplanet. På eftermiddagen landar vi i Filippinernas huvudstad Manilla och Ninoy Aquino Airport, döpt efter en herre som kämpade mot Marcos diktatur. Ninoy mördades 1983 på flygplatsen. De av oss som stiger av först får lappar för att meddela myndigheterna om vår ankomst, men de som kommer lite senare måste springa ifatt kvinnan som lämnar ut papprena. Hon kanske tröttnade på att dela ut dem? Gången där vi står fylls av resenärer som fyller i lapparna innan vi alla går för att lämna dem.

Kön för att deklarera inköpta och medtagna varor är lång och det är lättare att hitta öppningar för utlandsarbetande filippiner än för oss som har annat medborgarskap. En kvinna svimmar mitt i folkhavet och får hjälp. Hon var nästan framme vid passkontrollen, som är sista steget före den administrativa friheten i vänthallen. När medicinsk personal kommer fram är området runt henne nästan tomt igen. Ingen bryr sig om mannen som klättrar upp på baksidan av ett av båsen där passkontrollanterna sitter och filmar rummen. Han är mycket nöjd med sin insats. Vår unge lokalguide Kristin leder oss till den stora bussen och chauffören Bong som skall ta oss till centrala Manilla.

Nu är vi på Luzon, den nordligaste av landets 7107 öar. Filippinerna brukar delas upp i tre geografiska beståndsdelar; Luzon i norr, Mindanao i söder och Visayaöarna däremellan. Kristin berättar lite allmänt om landet och pekar ut några intressanta saker längs vägen. Här finns 100 miljoner invånare fördelade på 300.000 kvadratkilometer. Bara Manilla har 11 miljoner invånare. Många pratar bra engelska eftersom amerikaner byggt upp skolsystemet och för att engelska fortfarande är undervisningsspråket. Barnen börjar i skolan vid 5 års ålder och vill man säga “hej” heter det “Mobohai”. Det sker en hel del utvandring av filippinsk arbetskraft. Manilla består av 16 städer som vuxit samman och vi är på väg till Hyatt Hotel i stadsdelen Makati.

Det som skall ta oss dit är just nu Rojas Bulevard som tidigare hette George Dowey. Längs den breda vägen ser vi koloniala influenser i lite allt möjligt. Med 333 år av spanskt kolonialstyre vore det konstigt annars. Det har även lett till att filippinska namn ofta är lika de spanska och att landet följer den av spanjorer introducerade kristna läran. Landet har ockuperats av andra länder också och det mest kända när USA styrde mycket här. Nu används mest engelska men det stora lokala språket heter Tagalog och i det finns många ord från både spanska och engelska. Manillabukten ser vi bara lite av från bussen men där skall det bli en fin solnedgång som man kan se från strandpromenaden vid 17-tiden. Vi undrar över de gula banden som hänger i träden och får veta att de kommer av ett nyligen firat jubileum för Folkkraftsrevolutionen 1986 (Peoples Power Revolution). Corazon “Cory” Aquino blev nästan lite överraskande förgrundsfigur för den tre dagar långa och helt oblodiga revolutionen. Hon var änka efter Ninoy och valdes till årets kvinna i december 1986.

Bussen svänger in på en mindre gata och är efter bara ett par kvarter framme vid hotellet. Det är mycket folk på gatorna och vi ser många lokalbussar, så kallade Jeepneys. Mycket tolkar vi som att vi är i kvarter där många flickor säljer sig. Vid receptionen i Hyatt Hotel informerar Mikael om morgondagen och var vi hittar det vi kan tänkas vilja hitta under resten av dagen. Vårt program ger oss det som är kvar av dagen på oss för att vila eller roa oss själva. Men reseledaren gå med oss på middag och det passar oss fint, så vi antar erbjudandet.

När vi träffas i receptionen har vi vilat, duschat och utforskat lite av Manilla. Det är mörkt ute. Mikael väntar på oss och när alla som ville följa med anlänt går vi en kort sträcka till köpcentret Robinson och upp till en av de övre våningarna där vi tar plats på en restaurang med en stor och mycket trevlig buffé. På väg hit åkte flera färggranna och mycket rikt dekorerade Jeepneys förbi. De ser ut som rullande tivolin och är det vanligaste transportmedlet i Manilla. Vi hittar många rätter som gör oss nyfikna och mycket som vi lite lekfullt beställer eller bara tar för oss av. Ingen kommer från middagen hungrig. Det börjar bra!