Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.
Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 4 Baños – Lasso: Cotopaxi.

Nu är det dags igen! Alla sitter i bussens som åker upp mot vägarna vi nyligen kom på. Vi har börjat tidigt för att komma fram till Cotopaxis nationalpark på förmiddagen eftersom vädret brukar vara mer stabilt då. Före Ambato börjar vi prata om alla ofärdiga hus, fastighetsskatten, den ekonomiska krisen som kom av kriget med Peru på 90-talet och arbetare som åkte till Europa. Vid Ambato åker vi på en nybyggd väg som grävts in i marken så att det blivit höga sidor av poröst material. På några ställen har man börjat spruta betong på sidorna så att de inte skall ramla ned på vägen men det är mycket arbete kvar och ibland ser vi mindre ras. Vi ser också ett område där bara en remsa finns kvar och två raviner bildats på vardera sidan. Det kommer av en jordbävning som knäckte den tidigare framgångsrika staden. Nu förbereder den sig för blom- och grönsaksfestivalen som börjar vilken dag som helst. Trafiken är gles. På vårt första rastställe funderar vi över att oktantalen här är lägre än de vi använder i Sverige. Mellan bensinpumparna sitter en man och fyller i betongbeläggningen på marken med spackel. Han verkar omotiverad men arbetar metodiskt.

Claudios försiktiga körstil uppskattas och broccolibilen har inga större problem att köra om oss. Vi tar oss lika lätt förbi en lastbil full med sten. Poliskontrollen direkt efter omkörningen viftar förbi oss och Yambosjön passerar på vår högra sida. Den är ursprungligen en glaciärsjö och ha använts för att bli av med politiska motståndare i.

I Salcedo hittar Mikael på att vi skall äta glass. För att inte alla skall försvinna hoppar Eduardo av bussen och köper glass åt alla och delar ut dem i bussen. Vi får några roliga bilder på varandra med glassar instoppade i munnarna. Tydligen är vi lite sena jämfört när vi sagt att vi skall vara framme i Latacunga, där vi skall träffa en guide som hör till Cotopaxiparken. Men Rosio stod och väntade nästan mitt i vägen vid en staty av en naken kvinna. Bakom dem var en mur och en grässlänt som leder ned till den floden som löper parallellt med vägen.

Efter Latacunga åker vi bredvid järnvägen och passerar snart under en påbörjad bro och efter den svänger vi höger mot Cotopaxi. En kvinna vallar sina får på och bredvid gräset mellan järn- och bilvägen. Där vi åker är det platt men vi ser berg ganska nära på båda sidor trots att moln täcker dem större delen av tiden.

Cotopaxis nationalpark är 33.000 hektar stor, sträcker sig över tre provinser och är näst mest besökta parken i Ecuador. Guiderna berättar om olika utbrott och att ett större behövs med 25-30 års mellanrum. Det tycks vara lite som att vulkanerna harklar sig. Många av eucalyptusträden vi ser togs hit från Australien 1885 men nu vill man bli av med dem. De är går inte att använda till byggen. Barrträden kommer från Kanada och med dem är det lite lättare eftersom en mossa nu flitigt arbetar med deras avlägsnande. Med kondorerna är det tvärtom. De vill man bevara men eftersom det nu bara finns ca 30 par kvar här ser det inte helt bra ut.

Vid entrén till parken tittar vi på souvenierer, besöker toaletter och väntar på att Rocio och hennes kollega Manuel, som just dök upp, skall bli klara med pappersarbetet. Rocio betyder dagg på spanska. Här finns restaurang Killari, Luz de luna och lamporna utanför drivs med solceller. Det går ganska snabbt och vi fortsätter på den nyasfalterade vägen med cykelbana på sidan genom träportalen. 3600 meters höjd passeras lätt. Längre upp blir det en platå med grusväg över ett öppet landskap. Det är fascinerande att se hur vegetationen gradvis blir allt lägre och glesare tills den så småningom upphör helt och hållet och ett kargt lavalandskap tar över. Vulkanen Cotopaxi är på vår högra sida och vi ser andra berg längre bort till vänster. När vi skumpat förbi en liten vacker sjö har vi bara en kort bit kvar till restaurangen hos Hotel Tambopaxi där vi tänkt äta lunch. Maten beställs och vi går ut för att fotografera vulkanen medan vi väntar. Väntetiden sägs vara lång här, men utsikten är magnifik och matningsstationerna för kolibrier roar oss. En stor trast springer runt och väsnas på fältet vid infarten hit.

Eftersom det finaste köttet var slut fick vi nöja oss med det näst finaste eller kyckling. Det gick bra det också och energin räckte till att göra oss svårsamlade till den korta bussfärden runt hörnet till Laguna Limpiopungo. Guiderna har också god fart på berättandet och hinner igenom mycket av Ecuadors äldre historia. Till och med översättningarna hinns med. Sjön ligger på knappt 4000 meters höjd mellan Cotopaxi (betyder månens hals, 5897 meter) och Ruminahui (betyder stenansikte, 4721 meter). Rocio och Manuel tar med oss på en lite i överkant snabb vandring runt sjön men från spångar och stigar hinner vi ändå ta några bilder på fåglar och vyer.

När vi lämnat parken och kommit tillbaka ut på vägen vid bron som håller på att byggas möts vi av en rondell. Vi har hört talas om rondellhundar men här har vi en flock kor som vallas mitt i rondellens cirkel av en innovativ kvinna. Manuel har vi lämnat i parken och Rocio kliver av nära rondellkorna. Strax efter det passerar vi en lama som betar vid vägkanten. Vi åker genom en korsning mot staden Lasso. En kvinna med ett barn på ryggen sitter vid korsningen och en bit längre fram går en till kvinna med ett barn. Det hoppar och skuttar i bussen av den nu ojämna vägen.

Hosteria La Cienega får vi rum av skiftande storlek och popularitet. Haciendan är från mitten av 1600-talet, har klarat mången jordbävning och berättar gärna historier om när ecuadorianska presidenter, motståndsmän och Alexander von Humboldt bodde här. Utanför finns en vacker trädgård och ett eget kapell. Kolibrierna i träden har långa stjärtar och verkar vara osams. Men de ska ju vara mycket territoriella.

Vi samlas vid lite olika tider för att äta middag i den fina restaurangen. En konsert tar vid och efter några låtar säljs skivor med artisterna. De kallar sig passande nog för Cotopaxi. Några av oss köper skivor i stället för att ge dricks. Det känns bättre att stödja musikanterna på ett sätt som har en mer bestående ömsesidighet än att bara ge pengar. Kort efter middagen kommer många av männen i vår grupp ut på rad från baren. Alla bär på en kupa med irish coffee och ler brett. I morgon har vi en lång bussfärd framför oss men med mycket att göra längs vägen.