Dag 3 Baños: Omgivningar.

Nattens regn fortsätter under frukosten men är lugnare när vi lämnar hotellet. Så kanske det skall vara om man bor nära basen av den snöklädda vulkanen Tungurahua och nära Amazonas. Naturen runt Baños är grön och kuperad. Snart är vi i bussen på väg mot Puyo och där pratar guiderna om att vi är i pastazdalen i östra Anderna. En kort sträcka efter Baños passerar vi vattenkraftverket Agoyan. Ecuador har många floder och tar mycket energi från dem. I den här trakten vill man även utnyttja vulkanernas energi bättre. Vi stannar och fotograferar vattenfallet vid byn som också heter Agoyan. Här blir färden väldigt vacker. Det skall ta ungefär en timme att komma till Puyo, inkörsporten till Amazonas. Då börjar vi på 1800 meters höjd och slutar på 800.

En stor fågel segelflyger elegant ovanför oss samtidigt som en kille susar iväg över dalen hängande i en vajer. Nedanför oss växer frukter som är en blandning av citron och lime bredvid ett avocadoträd. En ungtupp går mellan träden. Uppe vid bussen bråkar två hundar med varandra. Vi sätter oss i bussen och passerar ena smala tunneln efter den andra. Cykelleden går utanför tunnlarna mot dalen. För bara något år sedan var det här enda vägen till Puyo och den ansågs vara dubbelriktad. Vägen till himlen kallas den här sträckan och nedanför går bifloden Rio Blanco, den vita floden. Lokalguiden berättar att det är gott om orkidéer här och att deras namn kommer av grekiska för testiklar. Vanilj är en orkidé. Vid Rio Verde, den gröna floden, svänger vi av in mot dalen och passerar en kopia av den lille sjöjungfrun. Nästan alla i vår grupp roar sig med att åka med linbanan över till vattenfallet Mantel de la novia och tillbaka. I dalen under oss och bredvid oss finns flera linbanor men bara vår går till vattenfallet. Härifrån tar bussen oss genom fler tunnlar tills vi stiger av vid Pailon del diablo. Lagom till vi kommit ned till botten av vattenfallet börjar det sakta regna. Några kryper in i en tunnel och upp till en plats under vattenfallet. De kom tillbaka nedstänkta och glada. Vi avslutar med att gå över en bro som ger bra fotomöjligheter.

Alla blev blöta och droppande regnjackor hamnar lite överallt i bussen. Det hjälper bara delvis eftersom bussens tak läcker ned på några säten längre bak. Vid skylten för km 91 har en bil kört ned höger framhjul i diket och folk samlas runt den för att se vad som kan göras. Vi åker förbi och regnet är ganska lugnt. Bortom olyckan kan vi ana en dalgång. Inne i Puyo regnar det. Här märks det att vi är i kanten av regnskogen. Lokalguiden och busschauffören är oense om vägen. Guiden använder sin telefons gps men den leder oss i cirklar. Plötsligt stannar bussen och släpper av lokalguiden. Utan att säga något springer han över vägen och hoppar in i en taxi. Vår buss följer taxin. Snart märker vi att vi bara är ett kvarter från vägen vi skulle ha svängt in på. Från bussen går vi in i Puyos etnobotaniska trädgård. Chris Kennedy, eller hippien som Mikael kallar honom, visar oss runt och berättar om växterna vi har bredvid oss. Chris står i sina foppatofflor och berättar att kakao var så viktigt att det var dyrare än guld. Innan vi gått in i skogen har han berättat om stammarna Huaoroani och Shiwiar. Hans fru är från Shiwiarstammen och kokar ihop växterna han hittar till olika naturläkemedel och dessa får vi en bra chans att köpa av honom när han efter rundvandringen i skogen leder in oss i sin butik. Lite lyckas han sälja. Annars kanske vi mest la märke till att han varit i Sverige 1993 och att hans projekt med mulltoa kommer från en skrift som svenska SIDA gett ut. Det regnar inte men är blött i markerna när vi följer stigen och senare staketet tillbaka mot ingången.

Vid brofästet på parksidan av Rio Verde viker vi av genom staketet till Restaurang El Jardin (“trädgården”) och äter lunch. Under lunchen kommer solen fram och vi torkar upp. Vi går över bron och lokalguiden tar med sig de som ligger först till platsen där bussen nu står. Resten rör sig mot stället där vi släppts av men det löser sig snart. Lokalguiden tittar misstänksamt på gps:en i sin mobil för att se om chauffören kör rätt och det gör han. Vi passerar flygplatsen i Puyo och misstänker att det är den som den svenske upptäcksresanden Rolf Blomberg en gång i tiden använde för att bland annat släppa ned grisar i fallskärm till hans läger inne i djungeln.  När vi passerar byn Shell Moravin säger Eduardo att det var där oljebolaget med samma namn första gången hittade olja och namnet till sitt företag. Vi stannar för att hängandes på kanten till Pastazadalen fotografera floden och få en förevisning av vilken typ av snår det ofta finns orm i. Snart börjar tunnlarna och broarna. De har namn som Cachahurco, Zuna och Margjarita’s. Nu är det kallare. Solen har gått i moln men de mörkaste av dem är långt framför oss. På en av bergstopparna vi ser genom framrutan regnar det. Färden slingrar sig långsamt framåt, men vi har inte mycket val. Lastbilen framför oss är fylld med höns som ser plågade ut och vi undrar om de ens lever. Av och till ser vi skyltar om bifloder och mindre vattenkraftsturbiner som finns i dem. Vid bron puente de la Merced, nära där vi tidigare fotograferade, blir trafiken tätare. I bussen röstar vi om att åka direkt till hotellet eller först upp till en utsiktspunkt. Lokalguiden säger att det tar 1-1,5 timme extra att åka upp dit men Mikael gissar på en knapp kvart upp, lite mindre ned och några minuters fotograferande. På väg upp tittar vi ut till vänster på svartgamarna som segelflyger ovanför oss. De syns bra mot de branta gröna bergssluttningarna. Från utsiktspunkten ser vi hela staden och bron som används för att evakuera den om vulkanen bredvid blir för aktiv. På väg ned konstaterar vi att någon tappat en melon vid vägkanten. Omvägen tog oss knappt 40 minuter.

Tillbaka i hotellet vill några vila, andra går in till staden för att smaka sig genom de lokalt bryggda ölerna hos Stray Dog. Hotellet har lockat med välkomstdrinkar i sin nya restaurang och hela gruppen samlas därför i El Chozon bar & Grill för att få en Canelazo.  Att det regnar lite har säkert gjort sitt för att få oss hit trots att staden är så nära. De flesta stannar efter drinken för att äta middag. I morgon ger vi oss av mot Pinchicha.