Dag 18 Mindo: Molnskogen – Quito.

De som ville försöka att få se Peruklippfågeln (Rupicola peruvianus), Perus nationalfågel, åkte iväg i en fyrhjulsdriven bil fem på morgonen. Början av resan gick längs vägen vi där vi kom med vår buss och sedan bar det av in i skogen. Lokalguiden fick hoppa av flaket då och då för att hugga fram vägen med en machete. Till sist fick de fyra deltagarna hoppa av och ge sig av i rask takt djupare in i skogen. Stigen gick uppåt och var av och till övervuxen och inte sällan med stup där, fast det gick då bara att ana eftersom det var mörkt ute. Gruppen hade få lampor. Två längst fram och en längst bak gav effekten att två i gruppen ofta stapplade fram i mörkret. Helt plötsligt stannade fågelguiden och sa: -“här finns dom, men vi är för tidiga. Nu måste vi vänta”. Solen stiger sakta och de märker ingenting men sedan börjar tupparna höras. Till sist blir de många och lätta att se, fast en bit bort. Det fotograferas ivrigt till det är dags att gå tillbaka. Då är fågelguiden plötsligt mycket långsam. När alla packats in i bilen och den åker mot den stora vägen tar det inte lång tid innan fågelguiden bankar i taket och alla hoppar ur. Han har sett en Qutezal. Det visar sig vara en Guldhuvad Quetzal (Pharomachrus auriceps) och en diciplinerad sådan eftersom den sitter ganska länge helt synlig. Kikarna hinner med och även blotta ögat men det blir si och så med fotograferandet. De avslutar med en hök som de senare inte riktigt vet vilken det var.

Andra i gruppen har hunnit med en morgonpromenad och några tog det lugnt fram till frukost och träffades sedan vid maten. Eduardo och Claudio anländer före frukost och personalen med de växlande arbetsrollerna hjälper oss bära våra väskor från rummen till bussen. Lite sent är Mikael färdig med pappersexercisen och att jaga in gruppen och när det är gjort kör Claudio en annan väg från Bellavista än vi tidigare sett. Vägen är lite bättre än den vi åkte på igår men blockeras snart av ett vilset föl. Det springer skrämt mitt i vägen och vi kör sakta bakom för att inte skrämma upp det ännu mer. Till sist lyckas vi med att försiktigt köra förbi fölet. Men det tar inte lång tid innan vi har en kyckling framför oss som gör samma sak och när det gått över får vi två kalvar framför bussen. Kalvarna klarar sig genom att kasta sig genom ett taggtrådsstängsel. När vi ser det hör man ett uttdraget “oooh!” i bussen som om det var vi som skrapat oss på den vassa metallen.

Föreläsningar och översättningar handlar om en lokal indianstam som kallas Mindalay, att turismen i trakten ökat mycket och att Mindo gjort sig känt som stället där sockerrörs-sprit som senare smugglades till Quito tillverkades. Mindofloden flyter västerut till provinsen Esmeraldas som ligger i nordvästra Ecuador. Det är lite molnigt idag och vi oroar oss inte för regn. Området vi åker igenom skall ha gott om ormar och den farligaste har ett rött kryss i pannan. När vi svänger av från den stora asfalterade vägen kommer vi in på en som är lerig fram till ett litet samhälle där den blir stenlagd. På ett ställe har bron rasat och vi tror inte att vi kommer förbi, men vi har ju Claudio och han fixar allt. Det blir som att vada med buss. Kan man annat än att tycka om Claudio?

Framme vid Mindos fjärilsfarm går vi från en grusplan, genom en portal och en fin trädgård med många orkidéer till souvenirbutiken. Gången är täckt av skal från fröna till en afrikansk palm. I butiken delas vi in i tre grupper. En och en går grupperna in till uppfödningen och fjärilstältet. Vi får en guide från farmen som förklarar vad vi ser och går sedan runt själva och fotograferar. En del puppor ser ut som om de är gjorda av metall och en del är väldigt stora. Det är fuktigt och ganska varmt i den växthusliknande miljön. En av guiderna skakar på ett träd och får en mängd av den skinande blå morphofjärilen att flyga iväg. Hörnet där trädet står blir fullt av flaxande blåa vingar. I butiken utanför handlar vi några småsaker innan vi går och tittar på Mindofloden. Vid den växer små röda bananer. Vi tar några sista bilder och sätter oss i bussen.

Nu när vi sitter i bussen och är på väg till flygplatsen har vi en känsla av att ha sett mycket och att det kan vara skönt att vila lite. Vi tittar på omgivningen. En bil har fått punktering och satt upp sin egen variant av varningstriangel; frugans klänning. Nu kanske hon sitter i baksätet och väntar på att komma vidare eller i alla fall få tillbaka sin klänning? Den sitter vackert monterad på en ställning som får den att se ut som en ovanligt fin fågelskrämma. Snart stannar vi för att fika och köpa glass. Det är lite si och så med utbudet men vi anpassar oss. Nära flygplatsen tackar Eduardo för sig och Mikael räcker över dricksen och säger något på spanska från oss alla.

Vi checkar in vårt bagage och gör lite olika med all den tid vi nu har på oss innan avfärd. Flyget är en timme försenat. I grannhuset mittemot incheckningen finns flera fina restauranger. Där sätter sig några på en balkong och äter lunch. Andra köper in sig på området för affärsresenärer och resten stannar i hallen nära porten vi skall ta oss genom för att komma till flygplanet. Flyget blir ännu lite försenat men lyfter till sist. Det har varit en bra tid och vi pratar glatt med våra nya vänner.