Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 17 Quito – Mindo: Molnskogen

Vi sitter i bussen och smälter ännu en god frukost. På hotellet träffade vi en grupp med resenärer från olika länder i Skandinavien. Efter Mitad del Mundo, där vi var igår, minskar bebyggelsen och vi passerar jordbruksområden innan vi kommer in i ett skogsområde. Vägen slingrar sig fram längs sidan av de gröna bergen. Ibland hänger moln lågt över bergen på ett nästan trolskt vis. På håll ser vi ett utrotningshotat träd som guiden kallar “silverträd”. På väg ned, mitt i skogen och till vänster om oss i en skarp högersväng, passerar vi ett vattenfall som kallas för “platthuvud” på språket Quechua. Det händer att det är hål i vägen men Claudio väjer så att vi inte märker något av dem.

Plötsligt svänger vi skarpt åt vänster för att åka rakt in i skogen. Guiderna säger att det nu är slut på den bekväma vägen och att resten är lera som förhoppningsvis torkat efter regnen som varit på sistone. Vi åker uppåt i en vegetation som är så pass tät att vi sällan ser mer än en liten bit av vägen. Av och till passerar vi pölar och stupen på vår vänstra sida blir allt större. En del blir oroliga, Claudio ler finurligt och alla pratar om vilken väg vi hamnat på. Vi ser en forellodling vid vägen och hör föreläsningar om drycken Guayusa som bryggs på de koffeinhaltiga bladen från trädet Ilex Guayusa. Det fortsätter till ett palmträd som tucaner tycker om och att det finns glasögonbjörn (Tremarctos ornatus) i de här skogarna. Men särskilt många av dem finns det inte. De är enda björnen söder om ekvatorn och traktens största rovdjur. I och med att de har väldigt stora territorier blir det inte många björnar per kvadratkilometer. Vi får också veta att Heliconia hör till bananfamiljen och äts i Ecuador. Bladen fungerar bra som ersättning för folie vid matlagning. Längs vägen växer lianrötter ned mot näringen i marken.

Till sist kommer vi fram till portalen som tar oss in till Bellavista Cloudforest Lodge och kan lämna våra väskor i receptionen och beställa vad vi vill ha till lunch. Nästan direkt efter att vi hittat bra lånestövlar ger vi oss av in i det som kallas molnskogen och den 95% luftfuktigheten. Höjden gör det lätt att hantera luftfuktigheten. Vid stigen ser vi cecropia med vita blad. Det finns 62 sorter och mycket finns bara här. Då heter det att det är endemiska arter. Håriga blad kommer igen från vad vi tidigare sett och här är också ett sätt för växterna att behålla vatten. Bellavistas guide berättar om håliga trädstammar som fungerar bra tillsammans med myror. Han berättar om vad tukaner tycker om och om vilda vindruvor. Stigen är lättvandrad men vi måste alla gå på rad och det försvårar för många att höra. Mikael är sist i kön och ser till att inget går galet. Guiden böjer sig ned och visar de lena bladen från plantan han kallar “blödande hjärtan”. Den går bra att använda som naturens eget toalettpapper. Han fortsätter i den fuktiga skogen med en brant till vänster och ett stup till höger. Men här fastnar man nog i en buske om man trillar ned.

Det finns många användbara växter. En koriandersläkting är ett bra medel mot myggor. Växten svärmorstunga skall vara giftig men även kunna användas mot menssmärtor. De små oranga begonierna är ätbara och innehåller mycket vitamin C. Vi tar ett kliv från stigen in mot en liten bäck och plockar några blommor som vi äter upp och känner oss stärkta av vitamin C. Han pratar om cedrella montana som är 300 år gammal och att ceder här är en annan typ än vad vi har i Europa. En Gråbröstad skogsgärdsmyg (Henicorhina leucophrys brunneiceps) sjunger med sitt hoande. Det finns 4 olika sorters ormbunkar här i skogen och de växer med 10 cm per år. Stigen är nu lerig och vi går försiktigt. Uppförsbacken är inte lätt men det är bra att den förberetts för grupper. Alla trädslag här behöver tillstånd för att man skall få avverka dem. Honan från en Bleknäbbad bergstukan (Andigena laminirostris) sitter högt upp i ett träd snett fram till vänster om fortsättningen av stigens uppförsbacke. Det är lite blad mellan oss och grenen den sitter på men vi får en bra chans att försöka fotografera den. Guiden visar att den finns på omslaget till hans fågelskådarbok. Det är en vacker fågel med stor näbb.

Precis som väntat blommar Mayflowers i maj. Vi ser mycket bambu och en av sorterna kallas för en inhemsk molnskogsbambu. Den kan växa 50 cm per månad och kallas Cariso lokalt. Vid 7 meter längd böjs den och den är ofta använd för att göra flöjter. Drakblodsträdet är i samma familj som yucca och har en röd sav med många medicinska egenskaper. Vi gnider in den på armarna för att få den att fungera som solskydd. Fast här under alla träd är det ingen sol. Det är ljust och uppehåll men regn hotar alltjämt. Blommorna är lite som citrus och de har en släkting som vi såg på Galápagos. Vi passerar ett övergivet tukanbo och ser en tukan flyga över oss från träd till träd. Varje gång den stannar står vi under och försöker fotografera den eller se den genom våra kikar. Sedan böjer vi oss ned för att titta på en lila flamingoblomma och strax tittar vi upp igen för att undersöka ett kolibribo bredvid ett getingbo. Nacken snurrar så att den nästan går ur led men vi hänger med ganska bra. Guiden går först och Mikael sist med sitt anteckningsblock och sin kamera.

Vi stannar för att lyssna efter en fågel i flugsnapparfamiljen. Det piper i buskarna. Vädret blir allt mer lömskt. Vi är beredda på regn men går vidare när guiden stoppar oss för att visa ett hål i marken. Där bor den 1,5 meter långa och 2-3 cm tjocka masken som kommer fram vid regnväder. Det kanske är tur att vi bara ser hålet. Bredvid finns en väldigt liten orkidé som vi försöker fotografera. Orkidéer är en av många växter som lever på andra växter, eller epifyter med ett finare namn. Papegojor hörs. Guiden stannar och vi med honom. Snart ser vi hur en flock av dem flyger förbi nere i en dal. De är gröna med röd näbb och kallas rödnäbbad papegoja (Pionus sordidus corallinus). Vi tittar länge mot den dalen när Bergseglare (Aeronautes montivagus) flyger över oss och får igång bläddrandet i fågelböckerna. Guiden berättar att de får 2500 mm regn här per år. En del av det närmar sig. Det är bara en tidsfråga innan vi får det över oss. Det blir många andra fåglar, några fjärilar och någon mal på väg tillbaka genom skogen till Bellavista. Guiden stoppar oss för att visa ett skelett från en inte alltför vanlig Niobandad Bälta (Dasypus novemcinctus). Vi passerar stora blad som kallas för fattigmansparaplyer och ser hur djur har gjort hål i bladen. Det berättas om vilka växter björnarna tycker om, vad som är epifyter och vad som är primär och sekundär molnskog. Nu duggregnar det och flera av oss har tröttnat. Guiden berättar att man för 100 år sedan kunde få landområden om man hugg ned minst 70% av skogen där och hur illa det drabbade djurlivet. Han visslar med ett grässtrå och leder oss ned på en ingrävd stig. Det kvittrar här och vår och vi värjer oss för alla blad. Han lyckas hitta en väldigt liten groda som han kallar “Crystal Mantis” och som han håller i när vi fotograferar. Den försöker smita. Det är grodsort som kortat av födsloprocessen. Guiden kallar det för att den går direkt till att bli groda. Vi är nära Bellavista och större delen av vår grupp har gått i förväg.

Maten serveras i ett runt trähus som är som en koja i en trätopp. Under där vi sitter nu har vi just sköljt och lämnat tillbaka våra lånestövlar. Restaurangen är mysig och några av oss har rum ovanför den. Utanför har det börjat regna men vi har det bra här inne när pratar igenom våra upplevelser. Kolibrier och andra fåglar flyger hit och dit utanför fönstren. Nästan alla rum går att nå härifrån genom att gå under tak. Vi trivs.

Några går på egna strövtåg längs de leder som finns runt Bellavista. De är alla bra märkta och det finns mycket att titta på. Andra tycker att det regnar för mycket och stannar heller i hotellet. Till sist har vi satt oss till bords igen för att äta middag. Nu kommer en av guiderna till oss och säger att en sorts tvättbjörn som upptäckts här förmodligen kommer att synas om en timme. Vi äter och glömmer kommentaren tills han larmar om att tvättbjörnen som han kallar Omniguia är på väg. Då får vi bråttom. Sedan sitter vi på rad i mörkret med några ficklampor och försöker ta bra bilder på djuret när det äter upp kolibriernas sockervatten. Det blir en trevlig tid tillsammans. I morgon skall vi åka vidare härifrån mot en fjärlispark och några har anmält sig till olika morgonutflykter. Vildast är de som skall leta efter den röda klipptuppen.