Dag 16 Quito – Mindo: Molnskogen.

Vi sitter i bussen och hör Mikael beskriva vad vi har framför oss. Det är lite rörigt eftersom de lokala arrangörerna bytt plats på saker och ting mot vad vi förväntat oss. Både han och vi har överraskats av att Eduardo säger att barnhemmet vi sett fram emot att besöka idag är stängt. Det är för sent för Mikael att ändra dagarna men han ser i alla fall till att lägga om rutten vi skall följa idag så att vi får mer tid än planerat i gamla Quito. Vi tycker inte om att missa barnhemmet men kan inget göra. Snart är vi framme vid ekvatormonumentet, Mitad del Mundo. Ekvatorn går rakt igenom landet och är orsaken till dess namn. Idag är det mulet men just nu utan regn och med en bekväm temperatur. Carlos, en av guiderna på utställningen, berättar om vad vi ser och leder olika experiment. Han berättar att Ecuador är enda landet som ligger på ekvatorn och samtidigt på en hög höjd. Det har lett till att en del anser att Quito blir världens naturliga centrum. Vi ser hur vatten snurrar åt ena hållet på norra sidan om ekvatorstrecket och åt andra hållet på andra sidan, corioliseffekten kallas det och är orsaken till varför vissa oväder beter sig som de gör. Runt oss kvittrar fåglar och vi ser berg i fjärran. Det är soligt men regn hänger i luften. De av oss som klarar att balansera ett ägg på en spik som är mitt på ekvatorslinjen får ett diplom. Hade vi haft passen med oss skulle vi ha fått en stämpel från ekvatorn men vi tycker att det duger med en på baksidan av diplomen, eller att det inte är något att samla på.

Det blir mycket tid i bussen idag. Vi är nu på väg tillbaka till Quito och har siktet inställt på gamla staden. Risk finns att det blir stökigt eftersom Mexikos president är på besök och mycket kommer att vara avspärrat. På väg in är det trafiken tät och vi ser att man delar ut tidningen Metro till bilar på gatan. Claudio tar ett exemplar. Det växer agave längs vägen. Vi åker förbi ett industriområde och den för Ecuador viktiga militärskolan Elroy Alferos. Fast nu är den tidigare obligatoriska ettåriga militärtjänsten avskaffad. Eduardo berättar att en polis kanske tjänar 1000 USD/månad och att militärer och poliser nu främst rekryteras från underklassen men att det finns sociala fördelar med de yrkena. Vi pratar om att rosen är Ecuadors nationalblomma men att den kanske borde vara andernas gul-oranga blomma; chuquiragra (Chuquiraga jussieui) som vi såg vid Cotopaxis fot. Den skall innehålla kortison och kan användas för medicinska ändamål. Bussen åker genom tunneln som byggdes 1976 under kvarteret San Juan. När vi anländer är vi oroliga för bussens parkeringsmöjligheter men det visar sig inte vara något problem.

Nu har vi kommit till San Franciscokyrkan som byggdes av spanjorer år 1534. Då beboddes området främst av folkgrupperna Quite/Cara och Inca. För att mota bort deras kulturer byggde kolonisatörerna kyrkor på strategiska platser. Det blev ganska många kyrkor. Hela gamla staden skyddas av UNESCO sedan 1978. Vi ser att texten på vissa byggnader är castilliansk i stället för catalansk (spansk). Det syns tydigast genom att bokstaven N är spegelvänd. 69 år tog det att bygga konventet som är framför oss och i det finns 7 kloster. Restaurangen under det tycker Eduardo är bra. Det ser ut som om regn kan komma. Föreläsningarna handlar om att första bryggeriet var här och arbetade med ett tjeckiskt recept samt att det finns en känd konstskola, Quitoskolan, som fick effekten att Quito kallades “amerikas ljus”. Här finns de tre religiösa universiteten som är så flitiga att utbilda folk att de måste exportera nunnor.

När vi tittar upp mot den vulkaniska höjden”El Panecillo” (3012 m, betyder lilla brödbiten) ser vi Quitos Madonna. Det finns flera exemplar av henne men statyn vi ser är den största. Hon sägs vara enda madonnan i världen med vingar. Statyn är 45 meter hög, gjord i aluminium och restes 1976. Vi pratar en del om symboliken i statyn, att hon skall kunna bota jordbävningar och att det vita hotellet rakt under henne vid torget vi står på skall vara stadens bästa. Brunnen i mitten av torget är gjord av alabaster. Vi går in i San Franciscokyrkan och tittar på träoriginalet till madonnan, tak i cederträ från regnskogen, en hemlig dörr till biblioteket, de mot smittspridning vitkalkade väggarna och anordningen för biktning med ryggen mot varandra; även det för att hindra spridning av sjukdomar. Orgeln får man inte spela på eftersom vibrationerna från den förstör det moriska taket. Trägolvet knarrar och knakar när vi går på det. Från vår balkong ser vi en fin kyrka men här får vi inte fotografera. Konstverket på väg ut täcker en hel vägg och skarvarna är svåra att se. Alla martyrer som avbildats är europeer och i Ecuador blev det ingen inkvisition, till skillnad mot Peru och andra länder i Sydamerika.

Vi går över torget mot andra långsidan och rör oss mot trafiken tills vi kommer till Jesuitkyrkan, Iglesia de La Compania de Jesus, som oftast kallas för La Compania. Gatan vi står på är inte särskilt bred men många använder den och den är hemvist för många små butiker. Regn hänger i luften när vi går in och ser guldprakten. Att den här kyrkan ganska nyligen brunnit och sedan under 4 år rengjorts är svårt att föreställa sig. Den är väldigt vacker. Eduardo berättar om sin tid i jesuitskola och om historiken för jesuiterna och den här kyrkan. Vi leker med spegeln som underlättar att titta på takkupolen och undersöker symmetriken i kyrkan och var den inte längre stämmer. Vid utgången finns en riktig spiraltrappa och en målad på väggen men på håll ser de lika ut.

Plötsligt svänger vi in på en innergård. Det visar sig vara San Fernando, stadens första universitet. I mitten av gården har man planerat växter som att de skall vara en utställning. Där finns en knölig magnolia. Snart är vi framme vid torget mitt i Quito. Vi ställer oss där det en gång i tiden funnits en totempåle men där det nu är en staty. Skolbarn vill fotografera sig tillsammans med några från vår grupp och det går förstås bra. Alla ler. Här fanns spanjorernas första byggnad i Quito; en tjurfäktningsarena. Runt torget ser vi det nyklassiska regeringspalatset, ärkebiskopshuset, katedralen och det modernistiska stadshuset. En jordbävning år 1986 förstörde mycket av det vi ser. I katedralen finns moriska detaljer på taket och en annan design inne. Och i biskopshuset finns ett par trevliga restauranger längst upp. Vi pratar om Ecuadors historia, uppror mot spanjorerna som slogs ned och medförde fler uppror samt om att landet var en del av Storcolombia mellan 1822-1830. Mexikos och Ecuadors presidenter syns på regeringspalatsets balkong. Färgglatt uniformerade män marscherar och spelar musik. Det står reklamskyltar på marken längs den plattlagda vägen under balkongen och mellan dem åker svarta bilar med tonade rutor.  Säkerhetsvakterna beter sig uppmärksamt och nervöst. På statyn framför oss ser vi en kondor som bryter förtryckarens kedjor och ett sårat lejon som symboliserar Spaniens tillbakadragande. Här avslutar vi stadsguidningen och går var och en för att äta lunch. Vi skulle egentligen inte ha fått nästan någon tid alls här men med hjälp av ändringen av hur vi åkt mellan olika platser fick vi i stället en hel eftermiddag i en vacker stad. Det skall vi utnyttja.

Många stannar i gamla staden och andra åker ned till de nya kvarteren. Till sist rör sig alla mot hotellet för att undvika regnet som inte ser ut att kunna undvikas. De flesta kommer fram till Hotel Quito lite före eller efter att regnet börjat vräka ned. I morgon skall vi åka till molnskogen i Mindo. Det är sagt att vi skall få frukostlådor men när vi anländer till hotellet väntar Mikael i receptionen. Han har lyckats ordna så att restaurangen öppnar innan vi behöver lämna Quito. Det uppskattas. Han informerar om hur vi behöver hantera bagaget och sedan går vi upp till våra rum.