Dag 14 Galápagos: Rabida och Santiago.

Idag flyger många fåglar bakom båten när vi äter frukost. Båten började åka tidigt i morse och har nu kommit fram till ön Rabida. Som vanligt tar det inte lång tid innan vi är i våra dingys på väg mot den av järnoxid röda ön. Vi åker förbi röda bergssidor som lutar ned mot oss och där lavahägrar klättrar. Andra fåglar ser ut att trippa på vattnet när de flyger förbi. En tredje sorts fågel färdas först parallellt med oss och ökar sedan takten och flyger iväg. Båtfärden är påfrestande för några storvuxna kvinnor som nyligen kommit till Coral I. Vi stannar i en skreva i berget och tittar efter de pälssälar som skall finnas här och hittar ingenting. Men nu ser vi att andra båten hittat något och då ser vi en. Snart ser vi några till. Båtens skumpande gör att det är svårt att få en bra bild på djuren men vi är nöjda ändå. Bredvid finns några finkar, duvor och blåfotade sulor.

Tillbaka en bit ut i vattnet och från sjön förklarar guiden att de gula skyltarna visar gränsen för fiskeområdet och de vita pekar åt turistområdet. Luis saktar ned när vi åker förbi en fiskebåt och säger att fiskaren nog ligger och sover. En blåhäger flyger lågt och mot oss. Det är soligt. Luis är alltid barfota och styr ofta båten med ena foten medan han står upp och spanar över vattnet. Emil berättade nyligen att många som bor på Galápagos spenderar mycket tid barfota och att fotsulorna blir mer tåliga men att den egenskapen försvinner fort om man går i skor på universitetet i Guayaquil, vilket han gjort.

Vi ser några fregattfåglar som jagar runt ett par pelikaner och vi har en stor katamaran för turisttrafik bredvid oss när vi åker in mot den röda stranden där alla tre grupperna möts. Bakom stranden in mot land ligger en liten lagun som var full med flamingos och andra djur innan en tsunami ändrade förutsättningarna. Nu ser vi små duvor och några små svarta finkar vid stigen. Guiden berättar att man hittat ben från sköldpaddor på Rabida men att de troligen kommit från fiskare och inte av att sådana djur levt på ön.

Några kaktusar här är fascinerande. Guiden säger att de växer mycket sakta och kan bli 300 år gamla. Opuntiakaktusen är nog vanligast här. I närheten finns det guiden kallar “lava morning glory”, en växt som skall vara endemisk och finnas i passionsblomssläktet (passiflora). En vacker heliconia växer vid stigen och får alternativnamnet “dragon tail”. Stigen leder oss upp på den torra ön och i en båge ned på den sida vi tidigare inte kunde se. På båda sidor om toppen får vi bra bilder på utsikten och finkarna som flyttar från växt till växt. Santiago, ön vi skall till senare idag, syns tydligt. Det är en vacker vy. Ödlor springer då och då förbi. Guiden pratar om att grodor kommer fram på regniga dagar och att de då gärna kryper in i stövlar som står lite olämpligt och att det kan sluta illa för dem om man inte är försiktig. På väg ned från kullen passerar vi en liten ravin som blivit en vik. Vi trodde att det skulle finnas djur där men ser inga och går vidare tills vi är tillbaka på den röda stranden.

Nu är det dags igen! Badutstyrseln, cyklopet och snorkeln sätts där de skall vara och vi är snabbt i vattnet. Det börjar bra när en prickig örnrocka simmar förbi. Snart ser vi även vitmenade revhajar, småfisk och en bläckfisk. Vi hade hoppats på att se undervattensödlor här men så blir det inte. En av oss råkade simma åt fel håll men kom sedan snabbt ikapp vår utspridda grupp. Vi har hittat ett bra ställe att snorkla på för vattnet är klart och det finns mycket att se på, men tiden är knapp och vi skall snart äta lunch.

En liten båt med två uniformerade herrar ligger på väg mellan vårt snorklingsställe och vår stora båt. Det är parkvakterna som vill titta på besättningens licenser. Proceduren är vänskaplig och kort. Consuela försöker i och för sig först att slippa hämta sin licens på grund av sitt samröre med parkchefen men det fungerar inte. Vakterna känner Margot men inte Consuela eller Emil. Allt är odramatiskt och mer som en träff bland vänner.

I samband med lunchen och vilostunden åkte Coral I till Puerto Egas lite söder om mer kända James Bay på nordvästra delen av ön Santiago. Det tog en lite dryg timme. Hajarna följde oss i ett stort stim och det blev ett virrvarr av fåglar över dem. Besättningen sa att de aldrig sett något liknande. Till sist gav både fåglar och hajar upp. Nu har vi en hög vulkan och en kustlinje bestående av branta, men inte särskilt höga, berg med ett vågformigt mönster framför oss. En rad med blåfotade sulor sitter på en klippavsats. Ibland flyger de en runda. Till höger om oss finns en svart strand. Det är ett udda landskap vi ser.

Vi går från den svarta stranden upp mot en stig som sedan nästan helt saknar höjdskillnader. Här i trakten gick Charles Darwin iland på sin resa med Beagle. Guiderna berättar om alla djur som introducerats här och att man nu försöker avlägsna dem. Vi får förklaringar till hur lavatuberna skapats i den vulkaniska tuften och pratar om öns två överlappande vulkaner. Det är lagom varmt och lagom molnigt idag. De håriga växterna är lämpade för den här torra och karga miljön eftersom de lagrar vatten. Santiago skall ha formats i två omgångar genom olika stora utbrott varav det senaste alldeles nyss, för si sådär 700.000 – 1 miljon år sedan. Annars var det även ett utbrott på ön Fernandina år 2009. Då skall fiskar ur havet ha flugit upp i luften. Lavaödlor springer vid våra fötter och det skall finnas ormar, men vi ser inga. De kanske är lika lätta att hitta som albatrosserna som skall finnas på avlägsna ön Espaniola. Något som syns överallt är de röda krabborna som guiderna kallar “Sally Lightfoot”, men de är vi nu vana vid. Ofta ser vi att en fågel går bland krabborna gör en måltid av dem. Vi på en stig längs kusten i ett nästan surrealistiskt lavalandskap och svänger nu ut på lavan mellan stigen och havet. Här står vi på lavatuberna. Som omväxling ligger pälssälar (Arctocephalus galapagoensis) i skrevorna vid det som kallas Darwins toalett. Han skrev nämligen om det här området. Pälssälarna hör till gruppen öronsälar (Otariidae). Sjölejonen är också en del av den gruppen. Pälssälarna finns bara här och i en mindre koloni i Peru. Lavastranden leder går efter en stund upp på stigen vi kom från.

Det är inte helt lätt att byta om på den svarta stranden. Sanden smyger sig in överallt och är mer efterhängsen än vi tidigare upplevt här i Galápagos. Men när vi bytt om är vi snabba i vattnet. Det är ju vår sista chans att bada i havet i Ecuador och här skall det finnas ganska gott om undervattensödlor. Många har snorkel, cyklop och fenor. Vi simmar runt, tittar på fiskar och växter, dyker ned ibland och Mikael leker med sin kamera i jakt på vattenödlor. Ett vilset ungt sjölejon passerar honom när han ligger nästan ensam ute i vattnet och resten av gruppen ser på från stranden. Flera gånger ser de ut som om de krockar.

Tillbaka på båten har vi ett elände att bli av med all svart sand. Gott om stora hajar cirklar under båten. Mikael är ensam om att skaffa kaptenens tillstånd att dyka i bland dem för att rensa bort en del av allt det svarta. Vi går från ett svårt rengörings pass i duschen upp till övre däcket där kökspersonalen dukat upp för en grillafton. Kaptenen och skeppets allt-i-allo håller ett fint tal. Vi skålar och tackar samt undrar, som vanligt, hur Pablo hinner med allt. Han har alltid varit aktiv och alltid haft något att göra men ses aldrig trött eller missnöjd. Vi njuter men ser att regn närmar sig och går ned för lite rast innan vår sista informationsträff. Inne i båten får vi gott om instruktioner för hur vi skall hantera bagage och oss själva i morgon när vi flyger till Quito. Två av oss flyger direkt till Skandinavien från Guayaquil och vi andra skall fortsätta lite i närheten av huvudstaden.