Vandra i Sutjeskas Nationalpark!

Reseberättelser

Dag 12 Galápagos: San Cristóbal.

Tidigt i morse gick båtens motorer igång och nu saktar vi in vid det som kallas Kicker’s Rock eller Lejonklippan. Båten driver förbi så att vi skall hinna fotografera ön, som ser olika ut beroende på vinkeln. Vattnet under oss är ett populärt tillhåll både för dykare och hammarhajar. Guiderna förklarar hur ön uppstått ur vulkanrester som svalnat. Vi gör oss i ordning och kliver i våra två dingys. Nu blir det svårt att veta vilken av guiderna som berättar bäst. Bara hon som vi haft svårt att förstå blev kvar efter gårdagens personalväxling och att Andres blev sjuk. Egentligen är vi för många för att bara åka i två omgångar men kaptenen väljer ändå att göra så. Dingyn tar oss mot Cerro Brujo, den förhäxade kullen. Den har fått sitt namn från rubintyrannen, som på spanska heter pajaro brujo. Vi åker längs kusten och lär oss om lavastenar och djur. Många av djuren känner vi igen sedan tidigare. Platsen heter Punta Pitt. Det här är så långt österut man kommer i Galápagos.

Framför oss har vi ett hål i berget. Vågorna kommer mot oss och dingyn positionerar sig för att åka igenom hålet. Vi tar sats och kör mot hålet. En pelikan flyger igenom det och över våra huvuden. En annan ligger lugnt i vattnet när vi forsar fram. På andra sidan vänder vi om för att ta kort på Lejonklippan genom hålet. Det är inte helt lätt. Båten gungar i vågorna och det är soligt. Vi fortsätter längs utsidan av klippan och svänger ut i riktning mot en liten ö med ett rikt fågelliv. De fåglar vi helst vill se är de rödfotade sulorna (Sula sula) som har bon här. Något foto får vi på dem men vi får fler och bättre på tropikfåglarna och de blåfotade sulorna.

På väg in mot sandstranden ser vi ett par simmande havssköldpaddor. Sjölejonen leker och har en liten vik bland klipporna som bryter av stranden. Sanden här glittrar som glas och är svagt olivgrön. Guiden berättar om de olika färger som finns på stränderna här och säger att ön Rabida har röd sand. Många av oss vandrar barfota och de flesta har snabbat sig i vattnet för ett bad. Resten går längs stranden och avslutar med en simtur. Några få sjölejon ligger på stranden och andra leker ute i vattnet. Vi ser amerikanska strandskator i vattenbrynet. På andra sidan kullen som avslutar stranden finns ett träsk och i det letar strandpipare mat. En del av sjölejonen simmar på sidan med ena fenan över vattnet.

Under lunchen och vår vilostund har Mikael någon form av debatt med några i besättningen. När vi går tillbaka till våra dingys berättar han att han ordnat ett snorklingspass efter vandringen vi är på väg till. Det tycker vi låter trevligt. Från stranden går vi till en ravin som leder oss upp mot platsen som skall vara den enda där alla tre arterna sulor lever. Utsikten mot viken där vi började vår vandring och bort mot båten är otroligt vacker och växtligheten här uppe låg. Idag är det bekvämt varmt men regn hänger i luften en bit bort. Hoppas att det inte kommer hit. När vi lämnade båten var kaptenen orolig för vädret. Vi går ned i en sänka och ut mot en klippavsats. Ibland stannar vi för att titta på växtligheten. Guiderna berättar om vad vi ser och Mikael översätter så gott det går nu när vi är utspridda.

Vissa historier kommer igen. En sådan är den om varför sulorna kallas för boobies. Den är egentligen två historier. Ena är att det är en omskrivning av ett spanskt ord för att vara dum och en annan är att namnet kommer av parningsdansen. Oavsett vilken historia man föredrar ser vi alla tre sorternas sulor nu när även nazcasulan (Sula granti) är med. Ute över havet ser vi både praktfregattfåglar och större fregattfåglar. Någon tröttnade på att ena guiden pratar så mycket och gick därför lite före gruppen. Vi går tillbaka till stranden och snorklar. Mikael kommer tillbaka med sin undervattenskamera när han märkt att vi behöver kalla på båtarna för att lämna stranden. Bara den svårbegripliga guiden är på stranden och har sett att vädret börjat bli sämre. Snart kommer även den andre guiden och vi kan förbereda att lämna stranden.

Vi ser hur våra dingys närmar sig stranden. Vågorna har nu blivit högre och det är inte lätt att lägga till. Någon av guiderna och Mikael går till vattenbrynet för att ta emot den första dingyn. Den kastas fram och tillbaka och klarar det först men spolas sedan upp på stranden. Hjälpredorna hoppar undan och blir tillsagda att låta båtförarna lösa problemet med att en båt nu står på land. De försöker lite allt möjligt men utan framgång. Vi tittar på. En i gruppen blir frustrerad och uppmanar övriga att hjälpa till. Flera hörsammar det och fler är på väg när en större våg slänger upp båten mot oss. Den som samlat insatsstyrkan hamnar nästan under båten. Mikael får hela båten i magen, kastas upp i luften och får en av de nyanlända passagerarna som motvikt på ena benet. Alla får törnar och en kamera går sönder. Vågorna lugnar sig något och de som hjälper till får ordning på situationen men båten står fortfarande på land. Vår andra dingy har närmat sig och försöker kasta in ett rep. Efter flera försök lyckas han. Repet fästs i den strandade båten och den börjar dra från havet medan vårt manskap och besättningen kämpar på stranden. Det löser sig och de som står längst fram måste kasta sig i båten för att lägga vikten längst fram. Den mest högljudda av amerikanerna skriker att en skadad person måste komma i båten först. Hans fru har trampat snett i ravinen på väg till stranden. Det är omöjligt att göra som han vill. De som kämpat med dingyn kommer först till Coral I och resten kort efter det.

Vid middagen är en amerikansk fot lindad, vissa bordsplatser tagna och många pratar om händelsen med båten. Alla såg händelsen från olika håll. Vi är glada att vi fick snorkelpasset efter vandringen. Utan det hade dagen blivit konstig. Regnet vi sett i fjärran under en stor del av dagen har inte träffat oss särskilt mycket men märktes av mer efter att vi nått båten. Kaptenen hade rätt i sina farhågor. Men allt lugnar sig och vi går upp på däck för att ta en öl under en stjärnklar himmel. I natt måste vi åka ända upp till Mosquera och Bartolomé. Det är en lång sträcka men vi sover nog under större delen av transporten. Vi har det bra! Täckena är varma och mjuka, det finns gott om filmer i kabinerna och kuddarna inbjuder till många timmar med dem.