Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.
Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 11 Galápagos: San Cristóbal.

Det är soligt när vi vaknar utanför ögruppens ostligaste ö, San Cristóbal. I hamnen ligger en av kustbevaknignens båtar. När våra dingys tagit oss i land i det som är Galápagos officiella huvudstad, Puerto Baquerizo Moreno sitter en pelikan nära oss på toppen av en lyktstolpe. I trappan på väg upp till piren som tar oss till staden ligger ett sjölejon. Naturen och djuren är alltid nära här. Många av oss är klädda i sandaler med reklamväskan från Klein-Tours snett över bröstet. Vi trycks ihop i en lokal buss där många sitter inklämda med solen i ögonen. Höjer vi bara våra nyinköpta hattar försvinner problemet. Hernan, den långhårige guiden, står i dörren under hela den korta färden till det som kallas “tolkningscentret“. Här går vi på träspång in för att se vad de har att säga och läser skyltarna om Galápagos. Det startades 1998. Vi lär oss bland annat att strömmarna runt Galapagos heter Panama, Cromwell och Humbolt.

Vi läser också om att Galápagos första guvernör hette Villamil och var i tjänst ungefär 1803-33. Det gick rejält illa när han ville integrera straffångar med kolonisatörer. En annan historia handlar om norska bosättare som var här 1925-28 och som slutade i elände och fick till följd att den norska regeringen avgick. De var på ön Floreana och från den ser vi kartor som visar på att det funnits ungefär 2000 invånare fördelade på 22 landområden. Nu är de färre. Besöket går ganska snabbt och vi undrar om vi skall följa spångarna bort mot en utsiktspunkt,  Cerro Tijeretas, men beslutar oss att inte gå dit. Det skall vara 1,5 km till utsikten och lokalguiderna jagar oss om att gå till bussarna. Vi sägs nu vara nära där Charles Darwin först steg i land när 1835 han var ute och reste med båten Beagle.

När vi klev av bussarna lämnade vi saker i dem och blev tillsagda att söka upp samma buss som vi kom med. Men nu när vi är tillbaka har chaufförerna bytt plats och allt ändrats. En ivrig amerikan försöker skaffa plats åt sig och sina kompisar genom att vakta platser och strö ut persedlar. Han blir utkastad och tycker att situationen är förvirrande. Vi försöker förstå vad som hänt och till sist visar det sig att orsaken är att guiderna och chaufförerna ändrat allt i bussarna när vi var i tolkningscentret. Vi skrattar roat åt historien när bussen rullar mellan de gröna träden nedför backen till piren.

Lyktstolparna längs strandpromenaden är gjorda i trä och det finns ett litet fyrkantigt utsiktstorn, också i trä, på land mitt i hamnen. Vid busshållplatsen finns rör ned till stranden. De ser ut som något badande barn leker med men snart upptäcker vi att det kommer sjölejon ur rören. Man har alltså gett djuren en möjlighet att komma upp och ned från kajen. Det låter roligt och förvirrande när ett sjölejon är på väg upp för grymtandet och gruffandet förstärks av röret. Vid vattenbrynet går en mangrovehäger och några andra fåglar och pickar fram mat mellan sjölejonen. Flera av oss märker att glassbaren både säljer öl och har trådlöst internet så där slår vi oss ned en stund. Det är soligt och vackert. En trevlig dag för att ta det lungt vid strandpromenaden. Där finns även ett träd med ett hägerbo i och i det boet sitter småfåglar och vill ha mat. Vi undrar också vad som hände med kullen med fregattfåglar som programmet lovat oss och upptäcker snart att ombyggnationen vid  Cerro Tijeretas gjort att fåglarna inte längre finns där. Lokalguiden säger att vi i stället kommer till en liknande kulle senare idag. Motvilligt accepterar vi det.

Dingyn hämtar oss precis som avtalat men av någon anledning står australiensiskan från båten bland oss. Hon reser själv och skulle ju åka till flygplatsen. Nu är hon orolig att något blivit fel. Det stämmer att det blivit fel men den kunniga och svårbegripliga guiden, Margot Freire, hjälper henne till rätta. Hernan och den andra guiden lämnade oss med dem som åkte till flyget. Flygplatsen är så nära att vi ser flygplanen från piren. På båten har däcket blivit så varmt att man inte kan gå på det utan skor. Flera av oss märker det sent och hoppar därför omkring på ett roligt sätt eller springer fort in i skuggan. Vi ser ett par från vår båt komma paddlandes förbi. De ler brett och trivs med tillvaron.

Nya passagerare har anlänt till båten. De tycks vara från Irland och Schweiz och följer med när vi efter lunch är tillbaka i dingyn och på strandpromenaden. Vi skall åka buss till en sköldpaddspark. En ny guide, Consuelo, försöker hitta vår buss tillsammans med vår tidigare guidetjej. Snart kommer en yngre man, Andres, och han börjar direkt peka med hela handen och uttrycka sig nästan militärt. Den strama och direkta stilen uppskattas av några som tänker att ordning nu skall råda och roar andra. Två bussar åker förbi oss innan vi får kliva in i en. Under tiden tittar vi på de många sjölejonen i hamnbassängen. Mellan dem går småfåglar och letar mat. De smyger fram och hugger sedan till. Båda de nya guiderna försvann med första bussen och lämnade vår svårbegriplige guide själv med resten.

Vi åker upp och ut från staden för att direkt komma in i ett område med vägbyggen. Det skumpar mycket när vi åker fram. Växtligheten runtom är grön och ofta ungefär samma höjd som bussen. Finca Gemelas ser ut att vara övergiven. Snart kommer Cerro Verde som är i bättre skick. I sköldpaddscentret, Cerro Colorado Tortoise Reserve, visar guiderna runt. Andres berättar att hans far startat det år 2000 och att han själv varit volontär där. Det skall finnas 116 jättesköldpaddor här. Andres berättar historier men överraskar oss när han inte ser de stora Galápagossköldpaddorna som ligger vid stigen. Han varnar oss för ett träd med små giftiga äpplen (Hippomane mancinella) och berättar om när han studerade på universitetet i Guayaquil. Vi tittar även på ett träd han kallar för “flame tree”. Det är från Korallbusksläktet och heter  Erythrina velutina på latin. En elefantörons planta hinner vi också med innan vi konstaterar att den här parken nästan varit för framgångsrik med att skydda djuren för att den skall behöva arbeta vidare. Runt oss finns gott om träden de kallar “cat’s claws”, kattklor (Zanthoxylum fagara). När vi visat honom sköldpaddorna framför oss berättar han om hur man kan om djuret är äldre eller yngre än 100 år. Han berättar också att havssköldpaddorna kallas för “turtle” och landsköldpaddorna för “tortoise”.

På gammal spanska betyder galápago sadel och namnet kom sig av att de underarter som levde på de torrare öarna, som till exempel San Cristóbal, har sadelformade sköldar som gör det möjligt för dem att sträcka sina halsar högre upp till de kaktusar som är huvudfödan här. På de fuktigare öarna, som Santa Cruz, finns riklig växtlighet på marken. Därför går skölden på sköldpaddorna där betydligt längre ner och de har dessutom kortare halsar.

När vi skumpat tillbaka den ganska långa sträckan till båten undrar en del om de inte hellre hade stannat till sjöss än att åka till Cerro Colorado, men det går över med en trevlig middag och föreläsningen om morgondagen. Den kvinnliga guiden har svårt att göra sig förstådd och får då och då hjälp av Andres när han går förbi. De nya medpassagerarna gör sig hemmastadda och vi pratar lite med dem. Något senare får vi höra att den så bestämde Andres blivit sjuk och hastigt lämnat båten.

På övre akterdäck är det stjärnklart. En av de nya guiderna ägnar sig åt att med en laserpekare visa stjärntecken som sedan den guide vi haft hela tiden berättar om dem. Hon kan mycket om tecknen. Vi lyssnar och försöker komma ihåg. Hon berättar om hur tecknen skiljer sig från norra och södra jordklotet och vilka som inte går att se samtidigt. Det blir en lugn och bra avslutning på en händelserik dag.