Dag 5. Peja – Pristina.

Att Kosovos mat har gott rykte förstår man när man ser frukosten. Förutom de vanliga ingredienserna finns korven suxhuk och de ugnsbakade paprikorna med vit ost. Nu när vi har en lugn morgon finns gott om tid att botanisera bland rätterna.

När vi samlas utanför hotellet ser vi att en av KFORs bepansrade bilar står utanför det café hotellet har mot Pejas centrala torg. Vi fotograferar den och sätter oss i vår bil. Nu när Bajrami, festdagarna efter Ramadan (här kallat Ramazan) börjat är det lugnt på gatorna ända till eftermiddagen. Alla sover. Det har regnat i natt men nu är vädret fint igen.

Med technomusik dunkande i högtalarna färdas vi från bergsområdet och ut på ett böljande och bördigt slättlandskap. Det här är områden som sett många krig och folkvandringar. Vår första rast är vid restaurang Ura e Lirisë, som betyder ”frihetsbron”. Stället är under uppbyggnad och vi får köpa kaffet ur en automat. Säljaren vill poängtera att ölen här är samma om den är lika stark som den bredvid oavsett namn men vi tvivlar på att det är så enkelt. Han får även sälja något som liknar små smaksatta krutonger och som har svårt att imponera på oss.

Vägen mellan Peja och Pristina håller på att moderniseras och göras större. Det just nu knepigaste partiet är vid byn Balince. Fast här har vi en vacker föreställning spel framför oss där skuggor och ljusa partier sakta jagar varandra över de gröna kullarna. Lite här och var ligger byar utströdda på kanten av dessa kullar. I utkanten av Pristina förundras vi över en mack som heter Exfis och en moské som ser ut som en bunker.

En militär jeep med stor antenn passerar oss när bebyggelsen börjat tätna och snart har vi en armerad bil framför oss. Vi kör sakta och svänger vänster mot tågstationen. Här ligger Hotel Kosvegas som skall vara en blandning av Las Vegas och Kosovo. En högljudd motorcykel dundrar förbi. Det är soligt och inte alltför varmt. Många är ute och kör på gatorna men vi ser få fotgängare. Tågstationen är öde förutom några barn som leker. Av och till river de sönder kvarblivna reklamskyltar och blir jagade av en vakt. Inne finns inget som är i drift. Tavlorna med tåg är tomma, biljettluckorna svarta och spåren har inga tecken på aktivitet men klockan går fortfarande rätt. Bredvid huvudingången står ett ånglok som man kan klättra runt på som man vill.

På väg från stationen passerar vi en armeanläggning och efter den tar vi oss genom en stor och underlig rondell. Den leder upp på en bro och från den ser vi en blandning av moderna hus som byggs och äldre som förfallit. Fler fasader har puts här än vad vi tidigare sett. Under oss finns en övervuxen järnväg. Bilvägen leder oss över en långsträckt kulle och från dess krön får vi industrier snett fram till vänster. Nu är vi i kanten av det berömda Trastefältet, men vi ser inga trastar.

En vakt som överraskas av att få besök av utlänningar kräver legitimation av oss innan vi får komma in till ett fyrkantigt torn. Det här är Gazimestan, monumentet som byggdes 1953 och som tillägnats alla som dog i ett krig någon kilometer härifrån år i juni 1389. På tornet ser vi förbannelsen som Prins Lazar sägs ha yttrat före det mytomspunna slaget. Platsen användes också 1989 för Slobodan Milosevic´argumentation. Det är fortfarande soligt men inte alltför varmt när vi tar oss upp för de 115 trappstegen. På toppen översätter Zafir tavlan som beskriver kriget.

Vi åker över till andra sidan motorvägen för att besöka gravmonumentet till Ottomanernas Sultan Murads. Technon i vår bil dunkar vidare och vi har svårt att skilja på låtarna.  Vid monumentet möts vi av en KFOR-buss med tysktalande turkar. Det är varmt och vi stannar bara en kort stund.

I Pristina stannar vi i centrum vid Grand Hotel. Många av bokstäverna i hotellets namn har trillat ned och det ser slitet ut. Vakten låter oss stå direkt utanför entrén om vi bara betalar 1 euro i timmen från tiden på hans handskrivna lapp. Vi vill göra en kort affär av lunchen och äter därför, till Zafirs förskräckelse, mittemot hotellet hos den albanska snabbmatskedjan Kolonat. Under tiden vi väntar på maten uppträder en förbipasserande musikant med lokal repertoar och något som liknar en liten balalajka för ungdomarna vid ett bord nära oss. Några av dem kastar pengar till honom och de pratar lite kort.

Från lunchen åker vi vilse och hamnar på en gågata. Vi tar oss tillbaka och stannar i en polisstation för att fråga efter Hotel Begolli (http://www.karlmark.se/2014/07/hotel-begolli-pristina-kosovo/ ), men de har ingen aning om var det ligger. Nästa polisstation lyckas producera en mycket enkel karta som fungerar någorlunda men vi vimsar ändå bort oss lite i gränderna innan vi hittar det fint designade hotellet. Här visar det sig vara billigare att bo ensam i en svit än i ett litet rum utan utsikt men med två sängar.

Det har blivit mulet när vi börjat leta efter klostret Gracanica. Eftersom det är en serbisk helgedom är många negativa till att berätta för vår makedonske chaufför var klostret finns. Först skickar de oss till en kyrka från 1980-talet. Där regnar det lite och vi frågar gravvårdarna var det gamla klostret ligger. De pratar och viftar på ett sätt som gör att vi snart är på rätt väg.

Vi kliver av vid en lång och taggtrådsförsedd mur. Den är vid vägen genom byn Gracanica som gett klostret sitt namn. Här är det besvärligt att parkera. På ett likadant plakat som vi tidigare sett på Visoki Deçani står det att området är serbiskt. Vi snabbar oss in för att undvika regnet. Klostret är mycket vackert och unga män som arbetar med att restaurera det visar oss vad de gör och säger lite om kyrkan. Men de har inte tid med oss.

En gänglig kvinnlig guide med huvudduk börjar visa oss runt i serbiske kung Milutins invärtes mörka bygge. Hon måste avsluta när nunnorna skall be. De smutsiga freskerna som nu delvis restaureras av hitskickade serber får klara sig utan oss. Hon säger att bara Serbien har den rätta restaureringskunskapen och tar med oss till klostrets butik där hon beskriver olika motiv och produkter. När vi frågar varför de bara säljer serbiska flaggor och inte kosovos blir det känsligt. Vi byter snabbt ämne och köper vykort, vin och en bok om klostret.

Våra kunskaper utökas också med att Kung Milutin byggde en kyrka för varje år han satt vid makten och att han är begraven i St Nedelyakyrkan i Sofia, Bulgarien. Flera av hans kyrkor och kloster ligger utanför Serbien. Enligt klosterguiden tyckte han om att klä sig till en vanlig person och som sådan gå runt på kvällarna för att dela ut pengar och mat.

På väg tillbaka in till Pristina är ljuset dramatiskt och det sjungs i baksätet. Technon har tagit rast. Några av molnen är tunga och mörka men det finns luckor där solen tränger in sina nu eldröda strålar. Sakta rör sig ljuset ned i de tunga molnen och det mörknar vackert samtidigt som vi ännu en gång passerar Hotel Victory som ställt en mindre kopia av Frihetsgudinnan på taket.

I hotellet samlas vi i den svit som har bäst svängrum och delar på det röda vinet nunnorna sålde. Det går ned men är inget vi kommer att skryta om. När vi dricker får vi ackomanjemang av en gitarr som förstärkts och står på gården mittemot vårt öppna fönster. Snart bistår en böneutropare med ytterligare musikalisk krydda. Vi har en moské bredvid hotellet.

Hotellets receptionist ritar en lika spartansk karta till Restaurang Rings som den vi nyligen fick av poliserna. Vi försöker följa den men går för långt på en bred gågata. Många är ute och går sin dagliga xhiro. När vi nått Kolonat, där vi åt lunch, vänder vi och Zafir försvinner. Han kommer tillbaka med en påse popcorn när vi just hittat restaurangen. Det är inte långt till Midnatt när vi somnar och funderar på vad vi har framför oss i morgon när vi skall till Makedonien.