Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 4. Valbona – Gjakova, Kosovo – Rugova – Peja.

Vi stannar lite kort vid friggeboden för att leta efter Zafirs mobiltelefon. Festprissarna är borta och deras lägereldar har slocknat. Allt är lugnt. Klockan är lite över 8 på morgonen och vi följer vägen ur Valbonadalen och mot Morinapasset. Den är ibland bra och ibland mycket dålig. Nära gränsen till Kosovo är berggrunden röd. Här stannar vi för att fika hos Kafe Çelaku. Huset caféet ligger i är, som så många andra hus här, halvfärdigt men det har en vidunderlig utsikt. Bergen i fjärran bildar en vacker bakgrund och nedanför oss ligger en liten sjö. Längs vägen och vid sjön ser vi några små bunkrar av den sort som nyligen täckte Albanien. Diktatorn Enver Hoxha skulle skydda sig mot inkräktare med tusentals bunkrar. Nu har man börjat spränga dessa bunkrar.

Inne i Kosovo måste vi ibland väja för jordbruksmaskiner eller kor. Maskinerna blir fler ju längre vi åker och vid staden Gjakova träffar vi på en mobil timmersåg. Vi tycker att den ser rolig ut och snart träffar vi en till. Det tar inte lång tid innan en tredje passerar men mellan dem har vi saxat mellan traktorer och moderna bilar. Av och till möter vi fordon som tutar ivrigt. Folk hänger ut genom bilrutorna och viftar med banderoller. Många hus här är så nya att de inte fått puts.

Vi stannar lite kort i Gjarkova för att titta på den vackra gamla staden innan vi fortsätter till klostret Visoki Deçani, som fick sin UNESCO-stämpel år 2004. För att komma fram till klostret måste vi åka förbi pansarvagnshinder, ett armerat fordon och en trevlig slovensk KFOR-vakt. Skydden tycks behövas för byggnaden attackerades 7 gånger mellan år 2000 och 2007. Klostret är en viktig serbisk helgedom och grundades av deras kung Stefan Uros III Deçanski år 1327. Han blev strypt och ligger nu begravd i kyrkan. Sonen misstänktes ligga bakom dådet och därför fick bara pappan bli helgon. Vi får inte fotografera det vackra kolstret. En haltande munk säger att butiken är stängd i en kvart. Vi vill inte vänta och åker i stället vidare.

Vi frågar oss fram i Peja för att hitta Hotel Dukagjini. När vi hittat det och lämnat bagaget åker vi mot Rugovadalen. Här slingrar sig vägen fram och ofta kan man inte se var den leder. Bitar av vägen har huggits ur berget och allt är mycket vackert. Fast vi ser också att det inte alltid varit lugnt här. Nyss åkte vi längs en lång taggtrådsförsedd mur och med lite mellanrum finns nya gravmonument. Vi stannar för att äta lunch hos Restaurang Hani.  Utsikten in i dalen är lika bedårande vacker som färden in hit var. Regn hotar.

Snart fortsätter vi in i den alpina Bogadalen. Först åker vi fel och upp på en kulle. Där tror vi att vi skall till kullen mittemot. Vi söker Kuqishte (som betyder stort hus) eftersom en guide från Peja som vi träffade i Valbona rekommenderat det. Men till sist kör vi som programmet säger och fortsätter in mot Boga.

Efter att ha besegrat en besvärlig grus- och lerväg parkerar vi bilen vid en liten vattentäckt som beskrivits som ”en närbelägen sjö”. Det roar oss väldigt att en så liten vattensamling kan få namnet sjö. Härifrån går vi upp mot ett fårhängt. Lite kort blir vi stoppade av familjen som arbetar där. De vill sälja blåbär eller bjuda på kaffe men vi vill först vandra lite och går upp till den Montenegrinska gränsen. Här finns inga vakter så vi smyger in en fot eller två i grannlandet. En tjur kommer sakta lunkande från Montenegro mot Kosovo. På väg ned ser vi hur herdarna föser ned sina får och kor. Tjuren är bakom oss. Framför oss har vi hela den vackra Bogadalen och i fjärran är molnen mörka. Tjuren når krönet och tittar nyfiket ned mot oss och korna. Vi har det bra.

Hos familjen pågår handel med får. En montenegrin köper får och de vägs in medan vi dricker kaffe och äter baklava. Zafir pratar ivrigt med en äldre man och översätter ibland. Mannen försöker sjunga en sång som Zafir säger är en traditionell makedonsk visa. En yngre kvinna pratar bra engelska och berättar ibland vad som diskuteras. De pratar om hur det varit före, under och efter kriget på 90-talet. Rakijan uteblev och vi fick lova att dela med oss av bilderna vi tog. Ungarna vill helst få bilderna via Facebook. Några pojkar släpar ned motsträviga får. När de vägts baxas de upp på flaket till en mindre lastbil. Det börjar bli dags för oss att åka tillbaka till Peja. På väg tillbaka till bilen går vi ett varv runt ”sjön”. Det tar två minuter.

Innan vi helt lämnat Rrugovadalen stannar vi för att titta på en konstnärlig installation som sakta byggs upp på en ö i floden Peć Bistrica. Det mesta till installationen tycks vara skräp som flutit hit. Bredvid oss står en grupp ungdomar med cyklar. Det visar sig att de är födda i Sverige eller Norge men har släktingar i Kosovo. De är här för att cykla in i dalen.

I hotellet vilar vi och några hinner med ett snabbt besök i spa:et i källaren. Där sitter två ungdomar som pratar svenska i ett massagebad. Många har kommit hit för att Ramadan just avslutats. Lite rörigt blir det av att man här kallar festligheten för Ramazan och har Ramadan som ett manligt namn. Det är Ramadan som är orsaken till de tutande bilarna vi mötte tidigare.

Ett bröllop förbereds samtidigt som vi sätter oss för att äta middag på hotellets veranda. Nedanför oss flyter den grunda Lumbardh floden på väg mot Vita Drini. Vi tar det lugnt och har sällskap av många middagsgäster. Under måltiden hör vi hur bröllopsgästerna skjuter i luften med Kalashnikov. Efteråt vill vi röra på oss och vad passar bättre än en ”xhiro” genom Pejas centrum. Vi har gott om sällskap. Några leker med boxbollar med en styrkemätare och andra sitter i gatustånden som det ryker om. Många är fint klädda när de går fram och tillbaka på gatan. Några av oss smakar den goda lokala korven Suxhuk som vi hittar i ett gatustånd bakom några parasoll. Den påminner om lite starkare kryddat isterband.

Vi somnar till ett avlägset bröllopsstojande. Vid midnatt startas ett stort fyrverkeri och någon timme senare regnar det