Dag 2. Shkodra – Komanisjön – Valbona.

Fåglar kvittrar, kacklar och hoar tidigt på morgonen men de hörs bättre på baksidan av hotellet än i den tomma frukostrestaurangen. Kocken som skall laga frukost saknas. Mikael försöker jaga på kyparna som blygt ursäktar sig och smiter iväg. Snart följer Mikael efter. De är som katt och råtta. Lokalguiden syns inte till. Vi lyckas få varsin kopp te och väcka Zafir. Det visar sig att kocken som lovat tidigt frukost inte var samma som skulle laga den. Till sist får vi en enkel frukost, packar och rusar iväg så att vi inte skall komma sent till båten.

När asfalten försvinner före en rondell ser vi en hund som sitter stilla mitt i gatan och tittar. Zafir säger att den liknar hans ena hund. Några meter senare kommer vi på att vi glömt att växla till oss albanska Lek. Vi kommer på det samtidigt som vi kör in i en rondell. I den svänger vi höger samtidigt som moppen på vår högra sida svänger vänster. Det blir ingen krock men alla hoppar till. Vi stannar och frågar om vägen till båten och då kommer moppeföraren fram för att diskutera det som höll på att bli en olycka. Förarna pratar förvånandsvärt vänskapligt och slutar med att skaka hand.

Väg SH 25 mot båten har ibland gott om hål och är ibland en ganska bra asfalts- eller grusväg. Den slingrar sig fram på sidan av bergen och vi har mer och mer blått vatten nedanför oss till vänster. Ibland ser vi hur underlaget till en del av vägen rasat och stenar lagts upp som varning. Då och då dyker ett hus, några kor eller en flock getter upp ur ingenstans. Små fåglar korsar ofta vårt synfält och vi undrar om det snart kommer en örn. Det skall finnas många örnar här. Till sist kommer vi till en tunnel som vaktas av en man med ett automatvapen. Han vinkar in oss genom den kurviga och dåligt upplysta passagen. Här finns bara plats för en bil i sänder. Vi är nästan ur tunneln när vi måste stanna och vänta. Det är stopp vid utgången. Utanför är det mycket trångt med fordon och rörigt av människor men vi tar oss fram till en båt som vi snart får kliva ombord på. Någon lastar på cyklar och andra behöver få med sig byggmateriel. Båten från Dragobia Ferry Line består av överdelen av en buss som satts fast på ett båtskrov. Färden blir lugn, lagom varm och bekväm. Eftersom bilen inte får följa med måste Zafir köra en lång omväg. Vi fotograferar då och då och förundras över var alla stigar bär som båten stannar vid. Några av stigarna verkar gå rakt upp i ingenstans och vi undrar om det är möjligt med en stig där. Tio minuter innan färden är slut kommer biljettförsäljaren.

Efter Fierzë åker vi genom Breglum och på håll ser vi lägenhetslängor utkastade på en bergsluttning där de som arbetar med kraftdammarna bor. I högtalarna spelar Zafir gitarrbaserad musik av makedonen Muhamed Ibrahimi. När det är dags att svänga till Valbona kommer Zafir på att vi måste tanka och därför tar vi vägen över macken i Sopot. Vid den finns ett litet vitt hus som det står ambulans på. Där blir det svårt att få in en ambulans. Vi kanske missförstått något. Har regnmolnen som nu hopar sig över oss något med det hela att göra?

En timme senare kommer Zafir. Han är skärrad. Han hade kört fort för att minska vår väntan och bakom en kurva blev han överraskad av maskerade och beväpnade vakter. Omringad av automatvapen fick han förklara sig. Vakterna var poliser och de släppte honom med några vänliga ord.

Efter Fierzë åker vi genom Breglum och på håll ser vi lägenhetslängor utkastade på en bergsluttning där de som arbetar med kraftdammarna bor. När det är dags att svänga till Valbona kommer Zafir på att vi måste tanka och därför tar vi vägen över macken i Sopot. Vid den finns ett litet vitt hus som det står ambulans på. Där blir det svårt att få in en ambulans. Vi kanske missförstått något. Har regnmolnen som nu hopar sig över oss något med det hela att göra?

Fåglar flyger då och då över vägen. En höna står mitt i vägen och bakom henne betar några kor lugnt. Snart måste vi köra sakta för att komma förbi andra kor som prompt måste lunka fram mitt på asfalten. Någon gång gör vi fotostopp för att föreviga fina vyer. Ett par floder får också vara med på bild. När vi stannar på en bro för att titta på en flod kommer plötsligt trafik från båda hållen. Nyss fanns det ingen annan än vi på vägen.

Regnet är kraftigt när vi anländer vid Koj Gjonis gäststuga. Vi springer från bilen till ett skyddande tak. De som kommit med hästar över passet till Theth får förtur till rummen så vi väntar i matsalen.  Hästarnas sadlar är täckta med plast och där under finns vandrarnas bagage. Koj står bredvid oss och ler genom sin stora mustasch. Han pratar lugnt med alla och har den djupaste stämman vi hört på länge. Zafir hittar en tjej som reser själv och som tänker gå 5 km nedför vägen i regnet. Han förbarmar sig och skjutsar henne dit hon vill.

När vi fått våra rum hinner vi titta lite i Valbonadalen innan vi samlas för middag. Mitt i den otroligt goda måltiden kommer en präst, två av hans lärlingar och en munk på besök. De är klädda på lite olika sätt men flera har prästkragar och de har nunnor i släptåg. De sägs vara från klostret Sveti Petka, som vi inte riktigt lyckas lista ut var det ligger någonstans. Helgonets hemort var från Istanbul, men det tror vi är för långt bort. Att det är en stor helgdag nu i Albanien märks dock tydligt. Vid ett uppehåll i regnet går prästen ut , ställer sig på tå och sträcker ut kameran mot ett fruktträd för att fotografera. Det ser roligt ut. Snart pratar han med Zafir på makedonska. Prästen kan många språk.  Zafir har han fått i sig lite mycket Rakija och blir svammlig men det går bra ändå. Vi hör att gruppen som äter tillsammans med oss är tyskar och pratar lite med dem. Innan vi går och lägger oss pratar vi igenom morgondagens vandring. Det blir inte helt lätt eftersom tyskarna samtidigt vill titta på film. Vi lyckas ändå få vandringen vi gör i morgon till Kukaj att bli begriplig.