Dag 7. Durres – Berat

Någon hann med en simtur i det Adriatiska havet innan frukost och klockan 9.00 är vi i bussen igen. Ett grått moltäcke hänger över oss när vi svänger ut på en väg som verkar leda oss längs en låg betongavspärrning och mot trafiken, men snart ser vi att den tar oss till vägen mot Berat.

Melonförsäljare står utspridda längs vägen och snart byter vi från att titta på dem till att leta efter Albaniens omskrivna bunkrar. Mikael berättar lite om dem och om att vi är på väg till en trakt där jordbruk har mycket goda förutsättningar. Utanför fönstren på förarsidan löper ett järnvägsspår och på andra sidan bussen ser vi ibland små industrier.

När vägen blivit större och fått betongklumpar som avskiljare mellan körfälten springer en kvinna ut från höger till mitten. En vit handduk fladdrar i handen och hon lägger den på betongklumpen, sätter sig på den och snurrar runt. Hon har nog sett vad som händer med kjolen om hon inte har något mellan sig och betongen. Det är bara några få bilar som åker här och snart ser vi en pojke lirka en cykel över klumparna i mitten.

Då och då regnar det lite. Fälten runt oss är platta och har odlingar. Vi åker genom en rondell och fortsätter längs väg SH 72. Nu ser vi gott om växthus och längre bort finns villor. Bergen och kullarna i fjärran syns sällan genom den gråa himlen. Det är nästan helt tyst i bussen. Några kanske funderar över skyltarna med texten ”Toka Shitet” som vi ser överallt. De låter konstiga i våra öron men betyder bara ”Land till salu”.

På små fält ser vi odlingar av vindruvor, frukt och majs. En man går sakta på motorvägen. Vi pratar om att det är vanligt att par får hjälp att hitta varandra och här gifter man sig av kärlek. När vi kommit till att medelåldern för när man gifter sig har stigit stannar Gëzim. Vägen är nu smal med två körfält och inget skydd i mitten. På andra sidan vägen ser vi en blå bunker med ett kamouflagenät över. Efter den ser vi en till bunker men den är inte lika välvårdad.

Vi pratar om kvinnors representation och lön. Någon vill höra föredrag om kommunismens uppgång och fall i Albanien. Staden Fier passerar utanför våra fönster och en man cyklar på vägen med en bred last av järnskrot. Hedersmord skall inte förekomma här men bröder skyddar systrar och på en del ställen är det viktigt att flickan är oskuld när hon gifter sig. Vi undrar över utlänningar som hittar en partner här och får svaret att det snarare är positivt än negativt att gifta sig med en utlänning samt att det finns agenturer som ägnar sig åt att sammaföra par.

När vi kommer in på frågor om homosexuella får vi veta att Albanien vill anpassa sig till hur västvärlden nu ser på samkönade förhållanden men också att man ”självklart” inte tycker om det. En lag håller på att skrivas för att underlätta för homosexuella. Ervin går vidare till att föreläsa om kommunismen i Albanien och om diktatorns Hoxha karriär. Vid en skylt som visar vägen till Berat backar en skåpbil ut och vi håller undan. Efter skåpbilen kommer något som tycks vara en underlig traktor. Framme i bussen säger Ervin att den första kommunistiska regeringen skapades i Berat.

Tidigt i staden svänger vi vänster in till ett industriområde. Vägen heter Muzak Topia och är liten, oasfalterad och gropig. Bussen nästan hoppar fram och vi studerar elstationen till höger och en kyrkogård med både kristna och muslimska gravar till vänster. När vi möter en grön lastbil lastad med vita säckar pratar vi om hur avrättningen av rumäniens diktator Ceasescu skrämde upp ledningen i Albanien. Men till sist blev det fria val här och de blir mindre och mindre våldsamma för varje gång.

I en liten rondell med ett minnesmärke för fallna partisaner släpper Gëzim av oss. Då pratade vi om hur pyramidspelen i slutet av 1990-talet förstörde mycket i Albanien. Nu ser vi en del av staden i en dal och följer en kullerstensväg som leder mellan träd upp till borgen.

Vid entrén hänger en karta som visar vad vi är på väg till. Innanför muren skall nu 800 personer bo och anledningen till att Berat kallas för den ”vita staden” är för att murarna ansågs ha den färgen. Ordet berat skall komma från bulgariska och ha sammaursprung som för den serbiska staden ”Belgrad”. Vi går vidare uppför och in till Onufrimuseet.

Anila skall guida oss genom det, men hon tycker först inte om att några av oss bär ryggsäckar. Hon verkar kunna allt om kristna ikoner och kunna förklara dem på ett medryckande sätt. Vi uppskattar hennes berättelser om kyrkan, träsnidarskolan, Onufri, hans speciella röda färg, Onufris son Nicola och ikonernas betydelse. Nu vet vi att två av världens sju ”kodex” finns här.

Någon droppe faller på oss när vi lämnar musseet. Ervin tar med oss genom smala gränder med hala stenar. Mikael ser till att ingen går vilse. Vi ser det stora huvudet som föreställer Konstantin den Store. Ervin skojar att han hade en likadan näsa som statyn innan han opererade den. Utsikten ned mot Osumifloden är magnifik. Berget på andra sidan heter Spiragu. När vi kommit till kyrkan och platsen där vi ser inskriptionen ”Never” får regnet oss att ge upp. Vi sneddar över borggården och följer Rruga Mbrica ned till restaurang Klea (Bujtin).

Ägaren, Leonida, får oss att riktigt mysa här i restaurangen. Han är överallt hela tiden och har alltid ett leende på läpparna. Det är en trevlig, kort och tunnhårig man. Vi sitter på mjuka fällar när han berättar om vin och sprit som han och hans far tillverkar. Det blir en god och mycket trevlig stund i den lilla restaurangen.

Vi följer Rruga Mihal Komneni ut ur borgen och till bussen. Några väljer att gå längs kullerstensvägen ned till hotellet och andra följer med Gëzim när han körde oss runt berget och till våra rum på Hotel Mangalemi.

Klockan 15.00 har vi försett oss med bättre skydd mot eventuellt regn och går till en Teke. Det är Bektashi-sektens variant av moské. Den nu fastande muslimen Hektoran är vaktmästare här sedan 23 år tillbaka och han berättar vad vi ser och historiken runt det. Han är klädd i en turkos Lacoste-tröja, blå byxor och svarta skor, men det intresserar oss mer att han är gift med en ortodoxt kristen kvinna och tycker att det inte är något konstigt, för så lever många här.

Inne i moskén bredvid pekar Hektoran på klockan som visar när man skall fasta och be. Han förklarar också mitraben och hur männen sitter när de ber. Vi tar chansen att klättra upp till ovanvåningen där normalt bara kvinnor får vara. Här finns lånekläder eftersom kvinnor här bara täcker sig när de ber och vill slippa att bära omkring på något att täcka sig med. Under kommunismen var den här moskén en pingishall.

Vi går ut ur området Mangalem och ned mot gångbron som leder över Osum och till kvarteret Gorica. En kvinna följer efter oss vid en ödetomt för att få oss att ge henne pengar. Det misslyckas nästan helt och vi ser den nyrenoverade gågatan till vänster innan bron. På bron sitter en andra tiggare som vi passerar för att kunna fotografera från mitt över vattnet. Mikael tycker om att prata om att han bott i ett hotell vid bron men att det sprängdes. Vi vänder tillbaka förbi tiggaren och upp till en familj där pappan Luka (Luciano) bjuder på jos.

Lukas hundar skäller och det hänger vinrankor i taket till terassen. Josen är gjord på bär som heter ”Than” och vi försöker lista ut vad de heter på något annat språk. Familjen har små fåglar i bur och det kvittrar överallt runt huset. Lukas fru kokar kaffe och medan vi väntar på det börjar någon spela musik på hög volym. Något glas raki går, som vanligt, också ned.

Sönerna i familjen är mycket olika. 7-årige Pietro är mycket blyg men duktig på att rita så honom får vi bara se teckningar från, men lille Marko är nyfiken och vill dela ut blommor till kvinnorna. Pappan visar hur han snidar i trä, det enda arbete han har. Klubban han hamrar med är gjort av ”than”-trä som även är bra för att göra käppar. Marko vill helst sitta brevid pappa när Luka arbetar.

Tillbaka i Hotel Mangalemi springer den vita hunden Coco fortfarande omkring i receptionen. Den passerar ibland de av oss som tar det lugnt en stund i hotellets bar. Där visar nyheterna hur marijuanaodlingar i Tepelene utanför Gjirokaster i södra Albanien bränns. Andra tittar runt i Berat.

Middagen på den rymliga terassen börjar klockan 19.30. Här är det bekvämt att sitta nu när regn hänger i luften. Av och till kommer en skur och flera av oss har mer kläder nu än tidigare.

Vi informeras om att vinerna som serveras fått medaljer och det tycker vi att de är värda. Måltiden blir stor och social. Den avslutas med att vi får en nubbe rakia som serveras i speciell skål där det är en isklump mellan inre- och yttre skålen. Medan druvdestillatet sakta kyls har en fotbollsmatch börjat visas på den stora skärmen bredvid oss. Sakta men säkert sugs vi med i matchen mellan Albanien och Rumänien.

I slutet av första halvlek gör Albanien mål. En i vår grupp hämtar en albansk flagga och blir genast hjälte när han viftar med den. I rasten pratar vi om allt möjligt och snart är andra halvlek igång. Det blir förlängning men resultatet står sig. Överallt jublar albanerna. Vår flaggviftare får en gåva av hotellet. Han anses ha gett dem lyckan som behövdes.

Staden fylls snabbt av bilar som tutar i mörkret. Många viftar med flaggor. Några skuter upp raketer och smällare briserar här och var. De som firar blir allt fler. Bilkön runt centrum rör sig men är lång. Nära midnatt minskar aktiviteten en aning och vi går och lägger oss. Vi hade ändå svårt att få bra bilder och ljud från händelsen så den får leva vidare i våra minnen. Det var en härlig sista natt här i Albanien. I morgon skall vi ta oss till flygplatsen för att åka hem.