Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 6. Tirana – Durres; Svuren Jungfru.

Bussen och vi lämnar Tirana klockan 9. Mikael pratar om lite allt möjligt och när vi passerar ett privat sjukhus en bit efter Trasterondellen går vi in på sociala frågor. Ervin berättar om en politiker som flitigt argumenterade för statliga sjukhus men placerade sin mor på ett privat. Längs vägen ser vi fina lyktstolpar med en röd prick ovanpå. Lokalguiden gissar att pricken är där av estetiska skäl. Vi tänkte att den kanske skulle varna flyplan.

Diskussionen går vidare till skolsystem och språkundervisning. Plötsligt kastar sig en liten vit bil fylld med glatt ihoppressade äldre kvinnor ut från höger. Den galne chauffören verkar inte se att vi kommer i en buss och har svårt att hinna väja för honom. De i bilen har ännu mer tur att Gëzim är van och alert.

Ervin säger att albanerna hela tiden följer den burduse som verkar vara starkast för stunden och att det därför blir svårt för människor som är duktiga på riktigt. De högljudda tar för sig och allt blir fel.

Hela sträckan mellan Tirana och Durres är bebyggd och casinot vi såg på väg till Kruja kommer nu ovanför oss på vår vänstra sida. Lite senare på samma sida vägen ser vi en stor blå glaspyramid. Det är något företag som har sina kontor där.

Någon undrar om det kommer att komma lånecyklar till Tirana och får svaret att det skulle vara politiskt självmord att föreslå det. Alla vill åka bil. Tågen har också dåligt rykte.

På förarsidan ser vi färgglada hus passsera. Föreläsarpojkarna framme i bussen pratar om att det tar två månader att få körkort, att alla vill bli advokater och ingen vill bli hantverkare samt problem med korruption och universitetsdiplom som säljs. Teorin om gratis skola kan bli svår att leva upp till om man inte kan ta sig till skolan. Utanför bussen ser vi gravar, precis som de vi sett tidigare. Det finns även många halvfärdiga hus.

Durres är Albaniens näst största stad och här finns den största hamnen. I centrum passerar vi de stillastående dieseltågen från Tjeckien och får höra att år 627 är viktigt för stadens historia. Via ett stickspår om boendekostnader kommer vi till en berättelse om martyrgravarna som är framför oss innan vi svänger vänster och passerar några bysantinska ruiner. Östromerske Kejsaren Anastasios I föddes i nuvarande Durres. Till höger ser vi banderoller för festen ”Happy Ramadan” och till vänster annonseras en ölfest ut. Kontrasterna är ibland stora. Torget med stadshuset och moskén från 1920-talet korsar vi bara, men här konstaterar vi att moskén var ett ateistmuseum under kommunismen. Till höger om oss har en man med röd bil blivit tagen av polisen och debatterar med dem. Durres har visst varit Albaniens huvudstad, men bara under en kort period.

I amfiteatern måste vi först vänta på att Mikael och Ervin blir färdiga med prata ihop sig med sina väninnor i entrén och sedan klättrar vi ned för den breda trappan till gången som går runt den ovala arenan men under sittplatserna. Efter att ha tittat på de annorlunda väggmosaikerna i det som varit en kyrka trixar vi oss fram till den stora ingången. Mikael jämför lite med hur det var här nyligen och pratar om de privata husen som står mitt i arenan. Här började romarnas Via Egnatia och här har jordbävningar rivit mycket. Historien om hur man hittade den förlorade amfiteatern är lite rolig. Värmen gör att vi håller oss till skuggorna. Det blir lätt så när solen får härja fritt utan konkurrens av moln.

Diana ”Lalei” Rakipi är kortklippt, klädd i manskläder och med en basker när han möter oss utanför amfiteatern. Han leker med ett barn och bär det. Hans gångstil är vaggande och en aning tillbakalutad. Alla sätter sig i bussen som kör runt hörnet till arkeologimuseet där guiden Aldo ger oss en väldigt bra genomgång av vad vi ser i museet. Hon lyckas förklara det där med år 627, och om illyrierna och om vart de hittat alla gamla saker. Vår favorit här är nog gravestenen med en handväska, kam, hårnål och spegel. Vad mer behöver man i livet efter detta? Men den hade hård konkurrens av flaskorna för att förvara tårar i. De var av glas för rika och keramik för fattiga.

Det blir som att komma ut till en annan värld när vi försiktigt skall korsa en väg full av ivriga bilar. På andra sidan är vi nära piren och innan den går vi in i Tetova Palma, som av någon anledning även kallas Tivoli. Här väntar Diana på oss. Vi sitter i en avlång formation med Ervin, Diana och Mikael på ena kortsidan. Fika och en lång diskussion följer. Diana pratar mycket politik men säger att hon ogillar det. Vi försöker fråga om livet som ”svuren jungfru”, men har svårt att lyckas få yttra oss och att förstå de svar vi får. Ervin simultantolkar och Mikael lägger ibland till frågor och förklaringar.

Diana har sett dokumentärer om Sverige och vi känner oss osäkra på om titeln för honom skall vara han eller hon. Vi pratar, skrattar, lyssnar och filosoferar varvat med något foto. Han är från bergsområdet Trupoja i nordöstra Albanien och har hört rykten om att förre presidenten, Sali Berisha, skall komma därifrån, men hoppas att det är falskt. Det blir också en teori av att de albanska orden för ”hopp” och för ”flicka” är mycket lika varandra. Diana tycker om att säga att hon/hoppet bor på femte våningen.

Dold i bröstfickan bär han alltid med sig en bild av diktatorn Enver Hoxha. Plötsligt slinker handen ned i fickan och han tar upp broschen. Den förs snabbt och bestämt till munnen för att flera gånger kyssas. De positiva orden som följer om Enver överraskar oss. Hjärtläkaren Berisha skall ha förstört allt som var bra. Diana borde veta för han kom till Durres med armén år 1960. Allt var annorlunda mot Trupoja. Där arbetade han med fårskötsel och här i stora staden blev han fiskare. Det vidgades till att snida i trä och skriva och måla. Han var också lärare för poliser ett tag.

En ”besa” är ett viktigt albanskt Albanien och en turbulent tid för Dianas familj ledde till att hon som flicka valde att leva som man. Som flicka var hon oregerlig men det fungerade som pojke. Smeknamnet ”Lalei” får bara män och det betyder ungefär ”snubbe”. Det är mycket som är annorlunda i hans värld mot i vår och han säger att datorer är elände som leder till mord. Han roas av att leka med könsroller och att kunna överraska med att det är han som är den svurne jungfrun som föddes som, och fysiskt forfarande är en, kvinna.

Diana vill förutspå vad de yngsta i vår grupp kommer att få för yrken och ser samtidigt till att äldsta kvinnan i vår grupp får en blomma. Vi undrar hur vi skall kunna få veta mer om motivationen bakom att bli en svuren jungfru. Örnen på baskern leder till en förklaring om att vara albansk och att ha själen här. Nu dyker den unga sonen till en känd musiker upp. Vi erbjuds att fråga honom frågor, men gör det inte. Han är stressad av att ha sina slutprov i gymnasiet den här veckan. Diana och han känner varandra. Vi är mer intresserade av Diana.

Gymnasisten blev kvar i Tivoli och vi har tagit med oss Diana till Il Caffe Veronesi som ligger i Hotel Kalaja Antika. Här sitter vi fint ut mot vattnet. Snart kommer en imponerande mängd rätter från havet och vi njuter av dem alla. Allt är färskt och gott. Diana vill absolut att han och Mikael skall dricka rakia med musselspad. Det är inte den klaraste av drycker men tycks gå ned.

Innan Diana hinner lämna oss tar vi några bilder med honom. Han går norrut och vi åker söderut mot Hotel Leonardo. Vi får våra rum och Gëzim vänder mot Tirana för att fira sin dotters födelsedag, fast en dag sent.

Stranden är lång och stor och ligger nära hotellet. Vi hann simma, vandra och vila innan det blivit dags för middag. Diana ansåg att husen vi har runt oss byggts illegalt och att de bör rivas.

När vi sätter oss till bords får vi välja mellan hotellägarens egen rakia eller hans vin. Båda är mycket goda och det visar sig att vi gärna får påfyllning. Diskussionerna och skämtandet är i full gång och de fortsätter lite i receptionen efter middagen, för där är internetsignalen som starkast. Vi är laddade för att i morgon åka in i landet och se vad vi hittar där.