Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.
Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 5. Tirana – Kruja – Tirana.

Terassen är perfekt för en fin frukost. De första som anländer dit får se hur folk samlas nedanför vid en färgglad skola. Snart börjar ett upprop och kort efter det går de som står vid skolan iväg, en och en. Det tar tid och är helt avklarat innan de första i vår grupp ätit klart.

När vi sätter oss i bussen visar det sig att vi kommer att göra allt tvärtom i dag mot vad vi fick veta i går. Det är anpassningar till en konstnärs tider. I stället för att börja i Kruja släpps vi av nära universitet i Tirana. Ervin berättar om bunkrar, Berlinmuren, arbetslägers gruvgångar och kommunismen i Albanien. Bakom oss löper den stora avenyn som hedrar nationens martyrer. Mussolinis arkitekt anlade den.

Vi går några meter längs avenyn och svänger vänster in på Ismail Quemali. Parken med bunkern är till vänster och kommunisternas tidigare högkvarter till höger. Bakom oss ligger Ministerkontoret där den nuvarande presidenten rev muren som omgav det. Solen värmer bekvämt och vi går lite splittrat.

Bakom det gamla högkvarteret svänger vi höger och stannar direkt i korsningen för att titta på diktatorn Enver Hoxhas hus. Han har fortfarande anhängare kvar trots att han dog 1985. De brukar tycka att det var mer ordning när han styrde.

På andra sidan floden samlar vi ihop oss innan vi fortsätter rakt fram mot några höga hus. Vi går under glest planterade träd och har ett stort café till höger. Ervin stannar och pekar försiktig mot ett hus till vänster som knappt syns. Det är Segurimis, hemliga polisens, högkvarter. En äldre man blir irriterad och skäller ut Ervin för att han visar huset. Mannen blir en intressant syn för oss och Ervin verkar vara hövligt undvikande mot honom.

Vi vänder oss om och går in i den ortodoxa kyrkan som är väldigt modern. Vandringen fortsätter upp till lite förbi Nationalbanken där vi vänder mot höger genom Skanderbegparken. I parken har vi sällskap på gångarna mellan de låga träden av några få albaner. Operan ligger rakt framför oss och vi ser hus för olika ministerier till höger. De är fina och byggdes av den italienske arkitekten som gjorde martyravenyn, och den går ju mellan ministerhusen. Statyn över nationalhjälten Skanderbeg står nära till höger och vi ser den stora mosaiken på det Nationalhistoriska musset till vänster. Framme vid Operan går vi till höger ned mot moskéen. Den är stängd eftersom det är fredag men vi kikar in lite ändå.

En smal väg mellan moskéen och klocktornet tyskarna sålde klockor till tar oss nästan rakt ned till Konstmuseet. Det står en stor vit sak utanför det. Ett barn hade tyckt att det var en klätterställning men nu är det nog konst. Inne får vi vänta på konstnären, Robert Permeti, som skall visa oss runt. Sedan får vi en grundlig genomgång av konstnärer, tavlor, statskontrollerad konst, förhärligande av arbetare, tvångsvolontärer och intressanta händelser. Robert har gått konstskola, varit militär och arbetat högt i landets hierarki. Han rekommenderar oss att träffa alla i Albanien utom politikerna. Det trots att han själv är vän med landets konstskolade president, Edi Rama. Konstnären skämtar lite om att Albanien just förlorade en fotbollsmatch mot Frankrike men tidigare vann mot nazisterna och går efter det runt själva i museet.

Här ute är det varmt och vi vill alla gömma oss i skuggan. Mikael skvallrar om statyerna bakom museet som ingen alban vill visa och han har bett Gëzim att hämta oss ungefär där vi startade i stället för här vid Konstmuseet. Det visar sig att reseledaren vill att vi skall få se Pyramiden som byggts av Enver Hoxhas dotter.

Gëzim trixar och donar för att vi skall komma ut ur Tirana. En ny merceds åker slalom förbi oss och bilarna framför. För att komma till Kruja åker vi efter det stora casinot på en liten bro och där blir vi stoppade. En stor mängd tävlingscyklister kommer mot oss och funktionärerna håller bort oss från dem. Väl framme i det som kallas nedre Kruja överraskas vi på förarsidan av en staty av George W Bush och direkt efter det ett café döpt efter honom. Dåliga erfarenheter hemma har gjort många albaner positiva till USA. Under caféet lyckas vi nätt och jämt undvika att med backspegeln köra på en gående polis. Vi tutar och han vaknar till. Vägen är nu spikrak och staden tar slut där den låga växtligheten tar vid. Här och var står villor och bergen framför oss växer.

Innan vi nådde hotellet Panoramas rustika restaurang fick vi väja för en ensam liten sköldpadda och ta oss uppför flera snäva kurvor. Lunchen är enkel, typiskt albansk och god. Det är sport på tv. Fotboll dominerar allt just nu.

Det blev bara några få inköp under vår frigång i bazaren, som är mellan restaurangen och fiket där vi nu träffar Ervin och Mikael. Fikasuget kanske var för starkt. Mittemot oss ser vi hur man håller på att bygga fler nya stabila marknadsstånd. Vi går vidare längs kullerstensvägen upp och in i borgen. Där inne berättar Mikael hur vi kommer att röra oss så att vi skall kunna undvika att klättra fram och tillbaka.

Vid borgens nedre punkt besöker vi ett litet Bektashi-tempel från 1600-talet. Ervin berättar inlevelsefullt om den mystiska muslimska sekten och förklarar hur anhängarna lever och att han ibland brukar besöka dem utan att vara troende. Vissa cermonier är öppna för alla och man kan inte säga upp sitt medlemskap hos Bektashi. De skall vara lojala mot landet de lever i men många av dem förföljdes ändå av kommunisterna. Andra var partisaner. Det finns olika inrikningar inom Bektashi och de skall ha hjälpt judarna under andra världskriget.

Gränden upp från templet är smal och ojämn. Den passerar utanför ett hamam, ett bad, som nu håller på att renoveras. Vi stånkar på tills vi kommer till den öppna lutande och gräsklädda borggården. Det antropologiska museet är till höger och där träffar vi Mira, museets enda guide. En amerikansk grupp kommer ungefär samtidigt som oss. De är 45 minuter tidiga från sin lunch men insisterar på att direkt få en visning av det som varit den rika Toptanifamiljens hus. Huset är byggt i turkisk stil och innehåller mycket att se av det dagliga livet. Mira låter amerikanerna gå med oss och det leder till att få ser och hör något. Amerikanerna grymtar mycket om eländiga svenskar. De historier vi ibland snappar upp är intressanta och vi försöker att hänga med. Allt fler ger upp. Några i vardera gruppen är irriterade. Mikael pratar om händelsen med Mira som ursäktar sig och lovar bättring. Men det hjälper inte oss nu.

Nu är flera andra grupper på väg in i Skanderbegmuseet och det är dit vi vill. För att få det lugnare där inne och för att vi i gruppen skall förbli snälla bjuder Ervin på fika i Restoran Kalaja. Tidigare har några av oss listat ut att Kalaja betyder borg eller fort på albanska. Vi sitter utomhus under grönska vid en stenmursomgärdad innergård och tycker att det är lite synd att restaurangen saknar den mörka Korcaölen. Molnen har blivit mörkare och regn hänger i luften. Vi försöker komma åt restaurangens wifi, men bara några lyckas.

Skanderbegmuseet var fint och intressant. När vi var där stannade Mikael och Ervin utanför på Restoran Piceris balkong. De räknar in oss därifrån och sedan går vi till korsningen där Gëzim skall hämta oss. Någon droppe faller medan vi väntar men vi är ganska torra när vi tar plats. Sköldpaddan sitter kvar mitt i gatan och har varken blivit överkörd eller rört sig.

Ännu en gång passerar vi flygplatsen och har flyt i trafiken så långt att vi ser rondellen med den stora svarta dubbelörnen, men där är det nästan helt stopp. Det har blivit mörkare och vi ser många röda bakljus och konstiga sätt att lirka sig fram på. Efter rondellen flyter trafiken fram till Trastekorsningen. Där åker vi sakta framåt när två motorcyklar kör upp på trottoaren till höger om oss. De passerar några lyktstolpar och svänger sedan tillbaka höger ned i trafiken. Men efter den rondellen blir allt lugnt trots en tät trafik. Någon regndroppe hinner träffa framrutan.

Klockan 19.30 träffar vi Mikael i receptionen. Några är uppklädda, andra inte. Ervin är hemma. Vi går till höger från hotellet och genom några gränder tills vi är vid en öppen plats med bussar och avspärrningar. Vi samlar ihop oss och får höra hur man tar sig med bussen Porcelain till liften upp på Dajtiberget, som ligger i kanten av Tirana. Det får bli nästa gång. Vi korsar vägen mot de trendiga kebabrestaurangerna med Korcareklam och svänger in i ännu en gränd och sätter oss till bords i Restaurang Oda.

Här har vi det bra. Servitrisen är glad och energisk när hon tar hand om oss och dem som sitter ute på verandan. Där ute har de ett fint lövverk över sig. Vi är i något som liknar ett vardgsrum och börjar med sallad och familjens egna vin, även om det inte kommer samtidigt till alla. Bilder av familjemedlemmarna hänger på vägarna och vi undrar över varför nästan alla är män. Sedan kommer rätterna en eller två i sänder. De är väldigt goda och intressanta. Snart börjar vi oroa oss över att huvudrätten, fylld paprika, inte synts till. Är detta bara förrätter? Vi är ju nästan mätta. Dryckerna behöver fyllas på, men försiktigt. Efter paprikorna kommer två efterrätter. Våra bord står i vinkel mot varandra och vi får veta att restaurangen var ett ställe där en känd skådespelare skapade ett kök för sig och sina vänner. När han dog blev den en restaurang och vi serveras av en av hans släktingar.

Vi går hem och lägger oss mätta och fulla av både intryck och lite vin. I morgon bär det av igen, men då ut mot kusten. Som kontrast mot de bergs- och inlandsområden vi hittills sett blir det säkert trevligt att komma till havet.