Vandra i underbara Bjelasnica!

Reseberättelser

Dag 4. Valbona – Gjakova, Kosovo – Prizren – Tirana, Albanien

Idag är solen starkare än igår och ljuset klättrar fortare uppför bergssidorna när det nästan är molnfritt. Klockan 9 sitter vi i bussen och väntar på att Mikael betalar för gårdagens spritkonsumtion. På asfaltsvägen åker vi höger ut från Valbonadalen. Kor går på vägen och vill inte flytta på sig. Efter dem kommer hästar och vi har svårt att undvika att köra på en kvinlig herde när hon vinglar fram på vägen. Hon har fullt upp med att prata i mobiltelefonen. Valbonafloden flyter i skrevan till höger om oss och vi har berg på båda sidor. Snart korsar vi floden så att den får fortsätta till vänster.

I staden Bajram Curri tar vi en omväg för att se hans staty. Den står i centrum och är en av få sevärdheter här. Vi vänder tillbaka ned mot floden och Mikael roar sig med högläsning ur Kanun-reglerna. Eftersom de flesta i bussen är kvinnor letar vi främst efter regler som berör kvinnor. Runt oss är de låga kullarna gröna när vi åker över floden Erenyk och genom byn Bistazin.

När vägen går uppför igen har vi en högre kulle till höger och en fin utsikt över en dal på förarsidan. Solen är stark och vi gör vår odramatiska entré till Kosovo. Vi ser knappt någon trafik alls och har små jordbruk vid sidan om vägen. Mikael pratar om krigen på 1990-talet och lite extra om dramatiken i Gjakova, där vi nu parkerar.

Det är varmt när vi kliver av bussen och sätter oss för att fika på ”Happy Fast Food”. Vissa blir besvikna av att stället saknar licens för alkohol men det kompenseras med att vi köper glass, cola, te och kaffe. En mor sitter och röker medan hennes dotter leker i Happys lekområde och en far tittar till ett annat barn från sin plats vid gungorna. Nästan allt här kostar 1 euro/styck.

Vi reser oss och går runt hörnet in i stadens nyrenoverade bazaar (marknad). Stenbeläggningen och alla små cafeer blir till en vacker helhet. Det är mest ungdomar som sitter här och var på cafeerna och pratar. Arbetslösheten sägs vara mycket hög. Vi fotograferar och ser oss omkring. Det är bekvämt och fint. Hadummoskéen får ett besök och den är finare än bygget bredvid med den korrugerade plåten. Tills nyligen låg den här moskéen för sig själv men nu är den inträngd bland andra hus.

På vägen tillbaka följer vi en smalare gränd och kommer fram till ett hotell som har det besvärliga namnet Çarshia e Jupave. På andra våningen sätter vi oss till bords. Inredningen är mörk och det sitter tapeter och små lampor i det nedsänkta taket. Lunchen blir en föreställning där vi får kött som grillas individuellt på stenbitar vid våra platser. Det är underbart gott, roligt och fint.

I gången till toaletterna hittar vi en mängd fotografier med kända personer som varit här. Vi lyckas lista ut vilka två av dem är innan vi tar oss ned till utgången. Framför oss har vi en gata, en dal och efter den lägenhetskomplex. En liten lastbil fullpackad med vattenmeloner passerar på gatan. Mannen på flaket ser på oss med stora ögon.

Gossarna framme i bussen försöker berätta historier men slutar när nästan ingen lyckas hålla sig vaken. Timmen det tar att köra oss till Prizren blir en av de tystare vi haft tillsammans. Sedan blir det livat för vi måste kliva av fort så att Gëzim inte blir tagen av polisen för en mindre reglementsenlig parkering.

Ervin går först och reseledaren sist så att ingen tappar bort sig. När Ervin berättar historier kvickar sig Mikael fram så att han kan översätta. På så sätt tar vi oss förbi en staty med en ung frihetshjälte som dog 1998, det renoverade huset för Prizrenligan och vidare längs floden Prizren Bistrica (Bistrica betyder ”klart vatten”, floden kallas ibland för Lumbarda -”vita floden” vilket ofta är namnet på Vita Drin som Bistrica flyter in i). Flera skolklasser kommer till huset när vi står på den stenlagda gården framför det. Vi sitter och lyssnar till historier om hur Albanien bildades och hur språket motarbetades varvat med berättelser om krig. Att det finns konstverk i flodkanten märker vi när vi lämnar Prizrenligans hus.

På andra sidan floden går vi på kullerstenar genom de mysigt fina gränderna tills det är dags att vända tillbaka och korsa den ottomanska ”kärleksbron”. På bron säljs hänglås som skall visa på evig kärlek och det kan ju vara praktisk om man hittat den rätte på någon av krogarna runtomkring.

Vi återvänder längs floden och konstaterar att våra inköp består av glass och en röd tygväska med den albanska dubbelörnen och texten ”Kosovo”. När vi sätter oss för att fika roas någon av de politiska kontrasterna i tygväskan.

Gëzim är stressad av att stå på en busshållplats där polisen vill jaga honom med höga böter samtidigt som vår grupp fått för sig att samlas lite överallt. Det blir en utmaning för våra hjälpredor att hitta alla men de klarar det och till sist är vi på väg tillbaka mot Albanien, helt utan att ha blivit bötfällda.

Timmen det tar oss att komma till gränsen löper smärtfritt. Vägen är stor och modern. I Albanien möts vi av en väg som håller på att breddas. På vår vänstra sida ser vi ruinerna av en stor fabrik och kor kommer gående mot oss på motorvägen. När vi ser staden Kukaj har vi Komanidammen i den gröna sänkan nedanför oss till höger. En kvinna leder sina getter i vägrenen. Någon kilometer senare kör en mercedes sakta mot trafiken. Vi håller oss undan och gissar att avspärrningarna gör att han måste backa eller köra vidare. Vid macken NBT Oil blir det rast med glass och dricka.

I bussen berättar Mikael om albansk olja och hur sanktionerna mot Serbien på 90-talet tömde oljelagret samt gjorde albanerna rikare. Vi pratar också om alla amerikanska flaggor vi ser och om gps och mobilkostnader. En poliskontroll passeras och efter den kör en liten vit bil med en fullständigt galen chaufför om oss. Solen har försvunnit men inte ljuset. Himlen är nästan helt molnfri och vi når en korsning vi känner igen från när vi åkte mot Shkodre, men nu svänger vi vänster. De unga försäljarna som var här förra gången syns inte till.

En ganska ny beige merceds gör en galen omkörning och mötande bilar varnar oss för en poliskontroll genom att blinka med sina framljus. Vi har tur som sitter i en stor buss för nu blir vi omkörda flera gånger av vansinninga mercedsförare. Vägen har minskat till en fil åt vardera hållet. Den har reparerats många gånger och saknar mitträcke. Staden Kruja syns på en sluttning till vänster och vi vänder ned förbi flygplatsen. En flaggförsäljare här har även Kosovos flagga. Den såg vi sällan i Kosovo.

Solen står lågt men lyser starkt genom det jämna molntäcket, som mer är som en tunn dimma. Reseledaren pratar om Albanien, lokalbussar och vad som finns på vägen som leder till Hotel Mondial i Tirana. Nu kör vi nästan helt fast. Trafiken rör sig knappt alls och de som kommer fram gör det med galna omkörningar. En bil kommer ifatt oss bakifrån och kör brant in från vänster framför vår buss, som tvingas bromsa tvärt. Några få meter senare tränger en äldre man sig fram på cykel mot körriktningen och mellan bussen och ett staket i järn.

Vid Skanderbegtorget berättar Mikael lite om husen vi ser och att vi kommer att snabbt behöva lämna bussen när vi rundat ett modernt hus med mjuka linjer, men som ännu inte är färdigbyggt.

Det blir bara 20 minuter på rummen innan vi går till middagen som är på vår trevliga takterass. Bara Mikael och de yngsta resenärerna kommer sent. Ervin äter hemma hos sin mor. Solen har gått ned när vi lämnar restaurangen och då har vi fått instruktioner för hur vi kan gå om vi vill studera Tirana själva. Det lät en aning krångligt och vi undrar hur det är med säkerheten, som inte alls oroar Mikael. Några av oss sitter kvar och filosoferar medan vi andra går till våra rum. I morgon skall vi titta runt i Tirana och Kruja.