Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.
Våra resor för fågel, fjäril, trollslända och tiger mm.

Reseberättelser

Dag 3. Valbona.

Vi vaknar av att det kvittrar överallt. Valbonaflodens brusande blir tydligare när vi går till frukosten i det lägre huset som står vertikalt mot vårat. Medelåldern vid frukosten är låg och ett ungt svenskt par har tänkt ta med sig ett litet barn över passet mot grannbyn Theth. Vid vårt hus har en äldre man och en äldre kvinna börjat påta i jorden. Molnen hänger över bergstopparna och solen har svårt att bryta igenom det gråvita och låga molntäcket. På de mörka branta bergssidorna har träd och buskar klamrat sig fast där de borde ha svårt att överleva.

Mätta sätter vi oss i bussen och åker till gårdagens middagsrestaurang. Den heter renässans eller pånyttfödelse på Albanska och vi skall hämta våra picknickpaket. Mikael och Ervin går flera gånger mellan restaurangen och oss i bussen innan allt är på plats. Som bonus kom en herr Florint med i bussen. Han skall fungera som vägvisare eftersom han är från Arif Kadis, som platsen vi är på väg till kallas.

Gezim släpper av oss där det står Maja e Gjaperit (ormens topp). Reseledaren visar på skylten med kartan var vi är och vart vi är på väg. Sedan bär det av uppåt. Växterna når oss till midjan och vi går mellan stora ormbunkar och blommor. Det blir många stopp längs vägen för att diskutera blommor och hämta andan. Vädret här i Dragobiområdet är idag så oberäkneligt att regnkläderna åker av och på, och av och på. Bitvis är det brant, halt och lerigt men det går.

När de sista kommit upp till grusvägen väntar vi lite. En jeep åker förbi oss och efter den kommer en man och en ung flicka. De ser förvånade ut när de ser oss, eller är det för att vi hälsar med ett glatt ”gëzuar” (skål). Nästa gång skall vi först lära oss att säga hej.

Strax fortsätter vi uppåt längs vägen och in i området Gurihul. Här har vi bara sällskap av kor och de vill inte alltid flytta sig när vi vill förbi. Landskapet blir öppnare och precis innan vi når ruinen i Livadhet e Gjaperit tar solen över. Många är trötta men det är vackert och vi har det bra. Enligt kartan skall vi nu vara vid en skylt men bara stolpen finns kvar. Här märker många av oss att det bara är en kurva kvar och då blir de trötta benen plötsligt snabba.

På en äng nära där hästarna får vatten stannar vi för att vila, samla ihop oss och njuta av utsikten. Vi tar lite vatten från kranen som leder till hästarnas kar och går genom staketet mot Arif Kadris hus. Hans barnbarn håller upp grinden och vi hamnar i en fålla som nog oftast används av djuren. Den tystlåtne Florint är också Arifs barnbarn. På väg upp har vi sett kor, någon fågel och några getter. Nu har vi gott om får framför oss. Alla grindar stängs noga bakom oss. Vid Arifs stenhus finns ett hägn med getter och en ladugård. En av våra hattar flyger in i hägnet men kan snart räddas.

Solen är nu stark men det är även vinden. Vi får kämpa en aning för att inget skall flyga bort när vi sätter oss för att äta vår lunch. Florint och en kvinna säljer dricka samt serverar raki och ost. En annan medelålders man från huset står bredvid och tittar på.

Huset vi har framför oss är byggt av stora gråa stenar. Det finns gott om sådant byggmaterial här. Kontrasten blir stor av att stenhuset fått moderna och aningen plastiga fönster. Vi har mycket att fundera över och eftersom vi nu blivit finsmakare konstaterar vi att rakin här inte är lika bra som den vi fick sist. Lite husesyn gör vi också i ladugård och på vinden. Tanken är att vinden skall hyras ut till turister. Vi tar med oss visitkort för nästa besök och sedan måste vi studera den nyinstallerade toaletten. Den imponerar.

Att gå nedför grusvägen går lätt nu när vi är mätta och solen skiner. I stället för att snedda nedför branten går vi vidare till en plats längre bort från Valbona. Gëzim, som Mikael kallar för Gëzuar, väntar på oss där. Raskt passerar vi renässans-restaurangen och vårt boende. Reseledaren vill visa badplatsen. Vi hittar den vid en kvarn och kommer inte närmare ett bad än att en i gruppen doppar fötterna. Vattnet är kallt och nu värmer solen knappt alls.

Vi åker vidare in i Valbonadalen. Till vänster om oss ser vi hur den unga indisk-amerikanska kvinnan som bor på samma ställe som oss kommer gående mot oss. Hon provar olika vandringar varje dag. Där asfalten tar slut finns ett stort hus med restaurang och rum. Några bilar står på parkeringen och män sitter under träden och pratar.

Gëzuar, eller var det Gëzim, tar oss tillbaka en bit och stannar utanför en låg, mörk och kantig träbyggnad. Tradita står det utanför och när vi går in är volymen hög. En familj har någon form av fest. Vi sätter oss utanför och dricker kaffe, den mörka varianten av ölen Korca och raki. Spriten vi får är av olika sorter och den är starkare än de vi tidigare provat. Den av bär är mest populär. Familjen har nu börjat dansa. Vi får titta på utifrån men inte gå in. Det blir att vi låter dem vara helt i fred.

Tillbaka i våra rum har vi ett par timmar på oss innan middagen. Några somnar, några duschar och en del gör både och. Middagen är i återfödelse-restaurangen och där använder vi direkt deras internet-uppkoppling. Den är långsam men populär.

Linssoppan idag är mindre populär än brödet och vi hade oturen att få rött vin från Luani som blivit dåligt. Men ett byte till det vita Luani-vinet löste problemet. Huvudrätten var lamm och efterrätten skall vara frukt men var är de någonstans? Det tar väldigt lång tid.

Medan vi väntar på frukten börjar den aningen blyge Nor spela på ett traditionellt tvåsträngat instrument. Han och Ervin berättar om musiken, instrumenten och betydelserna av det vi hör. Det kan bli fel om ett stycke med en viss betydelse framförs på ett instrument som förknippas med något annat. Ibland säger Nor att han glömt melodin och skrattar.

Antony, som driver restaurangen, går ibland förbi oss och det är hans bror som sköter vårt boende. Brodern och en kvinna pratar så högt bakom Nor att det blir konstigt. Mikael säger till och de går ut.

Tillbaka hemma har brodern satt igång en lägereld åt oss. Han förser oss med små glas och en flaska raki. Stjärnhimlen är klar och vacker. Månen gör så att berget bredvid oss ser ut som en platt men fin och hög vägg. Flaskan rör sig försiktigt genom gruppen. Vi har hört att det finns dom som vill bygga en kraftdamm här och undrar vad som då blir kvar av allt detta underbara. Ett sätt att protestera mot ett dammbygge är genom sökorden #mosmaprekvalbonën och #donttouchvalbona. Mikael och Ervin blir kvar till sist. De kanske vill fundera lite extra på morgondagens färd genom Kosovo.