Dag 2. Shkodre – Komanisjön – Valbona

Vi hoppar över och går runt pölarna på innergården för att komma till frukosten. Dagens första ämne är hur vi upplevt ovädret från under våra täcken. I trädgården kvittrar fåglar och personal har börjat ställa allt i ordning. Tradita ligger mitt i staden Shkodre och runt innergården finns något som ser ut som hyreshus. Tomaterna vi har på brickan framför oss imponerar. De smakar faktiskt tomat och är underbart goda. Vi imponeras av hur fin resten av frukosten är.

På väg från hotellet pratar Mikael om staden och vad vi skall göra idag. Vi passerar gågatan när vi letar efter bankomater och växlingsställen. Från utanför moskén där Gezim släpper av oss måste vi gå zigzag mellan hundarna som hittat sin plats på trottoaren. En kvinna sitter vid ett staket till moskéens park och tigger oengagerat. Några av oss följer med Ervin till bankomaten och resten med Mikael till växlingskontoret.

Vi gör också ett stopp för att köpa vatten. Det går fort för alla utom en och sedan åker vi mot ett industriområde i utkanten av Shkodre. På väggen till ett stort grått lådliknande hus står det Venice Art & Costumes. Där går vi in genom en liten dörr och möts av ett par rum fyllda med spektakulära målade pappmasker. Vi får höra hur de tillverkas, tittar runt och köper någon mask. Tillverkningen sker på ovanvåningen där också toaletten finns. Några av oss låtsas behöva gå på toaletten för att få se fabriken. Det lyckas, men vi får lite skäll för att vi smygfotograferade där uppe.

Ute har det blivit lite molnigt och värmen är bekväm. Vi stiger in i en buss märkt Komani Lake. Gezim kör iväg med bagaget och vår vanliga buss. Han behöver köra runt Komanisjön för att kunna möta oss. Snart passerar vi ett monument på vår vänstra sida. Det är tillägnat traktens partisaner som dog under andra världskriget.

Vägen blir mindre och mindre. Vi pratar mer och mer. Temperaturen utanför bussen stiger. I en korsning en bit utanför Shkodre står en liten vit staty mitt i en t-korsning. Det är Moder Theresa. Kurvorna tycks bli fler ju mindre vägen blir och Ervin säger att de närmaste 45 kilometrarna har 365 kurvor. Till vänster om oss ser vi en stor dal och där nere växer Komanisjön fram. På andra sidan vägen bökar några grisar. När vi är nära dem vill en plötsligt gå över gatan och vi väjer och fortsätter sakta. Någon meter senare står en hel grisfamilj med sina trynen i jorden. Sjön blir finare ju längre vi åker.

Vi stannade nyss för att sträcka på benen och fotografera vyerna. Det piggade upp och nu skall vi över en liten bro men den är full av getter. Deras herde ser ut att vara yngre än tio år gammal. En av getterna stannar för att klia sig mot broräcket närmast berget. Dammen växer sig större. Många kurvor senare åker vi in i en tunnel utan ljus. Ett möte här skulle bli komplicerat. På andra sidan kommer vi ut till hamnanläggningen.

Guiden som mötte oss på kajen skickar oss till toalett, fika och glass. Sedan vinglar vi ned i den långsmala båten. De hövliga unga killarnas gentlemannamässiga beteende uppskattas av flera i vår grupp. När vi lägger ut ser vi en skarv jaga mat bredvid båten. Båtens guide väntar med att berätta om sjön. Samtidigt som han berättar ser vi en liten båt med en ensam man i komma mot oss. Guiden berättar att det finns tretton byar på botten av dammen och ber oss sedan forma händerna som en örn för att låta oss fotograferas. Det sägs vara en tradition på båten. Att döma av föreläsningen kommer allt bra från Albanien.

Sol har övergått till regn, men bara litegrann. Nu börjar föreläsning två. Den handlar om Kanon, de medeltida reglerna som skall vara orsaken till att blodshämd förekommer här. Temperaturen sjunker och vi gömmer oss under taket. En gul och blå båt passerar oss i motsatt riktning. Guiden berättar om det albanska kynnet och vi konstaterar att det finns några vattenfall längs vår färdväg.

Nunplep når vi klockan 12.30 och där tar vi oss förbi kajen och uppför stentrappan till ett långbord. Över oss har vi ett tak med kvistar från bladträd. Kanske popplar eftersom ”plep” tycks vara poppel på albanska. Vädret växlar mellan några få regndroppar och sol. Vi analyserar det goda vi äter och frågar mycket. Det hemgjorda vinet har vi varnats för men vi smakar ändå på det i nubbeglas. Varningen var berättigad. Som tur var är rakin bra och kaffet går ned. Bergsteet är alltid ett säkert val.

Det duggregnar när vi går ned till båten. Ingen vill bada. Vädret växlar mellan regn och sol men vi sitter skyddade. Vi har sedan ombordstigning tre fripassagerare med oss och två av dem pratar nu livligt med varandra. Den tredje leker tyst med sin mobiltelefon.

Solen kommer tillbaka och vi får det bekvämt. Många står och njuter på fördäck. Andra somnar. En tom bilfärja passerar på barbords sida. Vattnet under oss har ändrat färg från grönaktigt till gulgrönt och bergen är nu kargare och mer dramatiska. Någon topp i fjärran har snö kvar.

I Fier står den stora färjan och frustar och Mikaels favoritfärja är där. Han fotograferar den ivrigt. Färjan är en buss som sågats av och sedan svetsats på ett båtskrov. Gezim är redan här. Vi tittar in i det lilla caféet, handlar lite och åker mot Valbona. Solen är med oss när vi passerar Dojan och Bajram Curri. Mikael pratar om Herr Curri, en grotta i Valbona, Prizren och vi ser lövskog längs vägen. Vid Valbonafloden stannar vi för att fotografera och prata geologi och att det här området varit havsbotten.

Vägen i Valbona är fin och nyasfalterad. Det är bra för vi behöver åka lite fram och tillbaka för att allt skall bli bra med nycklar och med restaurangen där vi skall äta middag. Mikael och Ervin ordnar rumsfördelningen i trähuset vi bor i. Fåglar kvittrar och vi ser några få människor som arbetar i grönsaksodlingarna. De hackar sig fram lite försiktigt. Flodens forsande hörs ända till rummen.

När vi etablerat oss visar det sig snart att en resenär råkat bli inlåst av sin rumskamrat. Det är mörkt på rummet eftersom strömmen är avstängd fadäsen med låsningen roar oss. När strömmen kommer tillbaka får vi höra att en polis skjutits i Frankrike och att det skett en stor massaker på en gayklubb i Orlando, Florida. Samtidigt dricker vi en Korca i sällskap med några unga amerikaner.

Vi ser bara kvinnor arbeta på fälten. Männen arbetar i utlandet. Barn leker bredvid. Medan de arbetar ser vi hur solljuset klättrar uppför bergssidorna. När bara topparna är upplysta åker vi till vår middag. En i gruppen vill hellre stanna på rummet.

En god forell dyker upp på våra tallrikar tillsammans med färska grönsaker. Medan vi äter skämtar vi och trivs. På väg tillbaka till trähuset pratar vi om morgondagen och att planen är att gå en vandring som varken Mikael eller Ervin gått. Det blir nog bra ändå. Eventuellt får vi sällskap av en herre från trakten.