Vandra i Sutjeskas Nationalpark!

Reseberättelser

Dag 1. Sverige-Shkodre, Albanien.

Solen skiner och de av oss som har nära till Arlanda har det bekvämt idag för flyget mot Wien går först klockan 09.45. I flygplatsen finns långa köer av mer eller mindre frustrerade och förvirrade människor som skall flyga med SAS men vi har flyg med Austrian Airlines och de berörs inte av strejken.

Reseledaren, Mikael, möter upp vid gaten. Skylten han har lockar bara till sig de flesta av oss som börjar resan i Stockholm. Vi hinner prata lite innan vi kliver ombord det några minuter försenade flyget. Luftkonditioneringen är avstängd och temperaturen stiger snabbt i kabinen till dess att flygplanet börjat backa ut, fläktarna satts igång och miljön övergått till att bli behaglig.

I Wien växer gruppen i takt med att Mikael och vi i gruppen hittar dem som kommit hit med andra flyg eller lyckats komma med stockholmsflyget utan att träffa oss. Att vår avfärdstid härifrån ändras från 12.45 till 13.05 gör att vi kan gå mellan flygen i lugn takt. Det går trögt att fylla flyget men vi har ingen brådska. När vi satt oss och flygvärdinnorna börjat sin säkerhetsgenomgång försvinner strömmen. De tittar lite förläget på varandra och skrattar en aning när inget händer. Snart är de igång igen och vi kan börja vår andra flygning.

Det är soligt och 24 grader varmt när piloten tar oss ned på lägre höjd och in bland bergen som omger Tirana. Nedanför oss ser vi villor i en eller två våningar med tegeltak och små brukade jordplättar. Bergen är gråa, himlen blå och plättarna oftast gröna och bruna.

När vi skall lämna flygplatsen fastnar några av oss i valutaväxlingen vid bagagebanden och en vandrar iväg lite fundersamt för sig själv. Lokalguiden, Ervin, står utanför med en skylt med namnet på ett företag som ingen av oss hört talas om. Han ser ensamvandraren gå förbi men ingen av dem vet att de söker varandra. Till sist har vi samlat ihop oss och går till bussen. Då kommer vi på att en påse med vinflaskor kan ha glömts vid växlingen. Letandet leder ingen vart och de leende vakterna som hjälper oss börjar vilja gå igenom band från övervakningskameror. Då får vi veta att flaskorna redan burits ut till vår buss. Hur skall det gå om vår resa börjar så här turbulent?

Ervin välkomnar oss med några knepiga albanska ord och introducerar Gezim, vår store och brett leende chaufför. Bergen är nu till höger om oss på andra sidan ett stort och ganska platt fält. Det är samma sida som Ervin har i bussen. Mörka moln har samlats vid bergen som sakta försvinner snett bakom oss. Hoppas att de inte kommer ikapp. Ervin pratar om Moder Theresa, den albanska ateiststaten, säkherhetspolisen, staden Kruja, Skanderbeg och att albaner är fattiga men stolta. Mikael översätter och förklarar.

Vi fortsätter med att prata om Tirana som huvudstad, fakta om Albanien och att folket nu vill hinna ikapp västvärlden men att många lämnar landet. Till höger om bussen ser vi två kvinnor och runt oss finns många mercedesbilar. De bilarna är ofta en statussymbol och det får oss att prata om när den självutnämnde kungen, Zog, fick en mercedes av Tyskland. Ervin skämtar om att de många bönderna här hellre köper en tv än en traktor. Han tycker också att albanerna för ofta följer starka ledare som bara ställer till det. Vi hör att Sverige idag skall möta Irland i europamästerskapen i fotboll.

Längs vår väg norrut får vi veta att albanerna är indelade i Geger från norr och Tosker i syd. I en rondell med tre vägar ser vi barn som säljer kaniner. Ervin säger att albanerna är skämtsamma och ofta retas med sig själva. Han pratar även om minoriteter. Om 100 meter kommer vi att passera Europa Park. Det ger en vink om hur man resonerar här.

Mikael översätter och berättar om biltvättarna vi ser överallt. De är märkta med ”Lavazh” och Ervin lägger till att sägs ha exporterats till England med hjälp av svartarbetande albaner. Nu kommer några droppar regn. Reseledaren vill att vi skall stanna i den fina lilla staden Lezhe. Han säger att ruinen vi ser framför oss på andra sidan sänkan är historiskt viktig och att den har att göra med nationalhjälten Skanderbeg. Bortom ruinen reser sig ett berg med en borg på. Ovanför den fortsätter den knaggliga bergväggen uppåt. Mellan oss och ruinen flyter floden Drin. Vi ser en bro och fint målade hus till höger. Över de upplysta husen närmar sig mörka moln.

Efter en stor mängd Lavash ser vi borgen Rozafa torna upp sig framför oss. Den är större än borgen i Lezhe. Nu är det mest Mikael som pratar om vad som kommer. Han blir avbruten av att Gezim måste väja för en man på cykel som plötsligt svänger ut från höger. Han cyklar rakt ut i vägen utan att se sig för och har långa stänger av trä längs ramen.

För att komma till Rozafa-borgen klev vi av lite efter två små rödmålade lejon i betong. Nedanför oss till vänster kunde vi se blymoskén. Vår kullerstensväg slingrar sig uppåt. Många tunga andetag senare ser vi oss om i borgruinen. Himlen är grå och historierna dramatiska. Vi pratar om Illyriern Gent, Venedigs krigande, osmaskt krigande och lokal vidskeplighet. Det blir en del lek och fotograferande innan vi vänder ned till bussen.

Gezim tar oss genom centrala Shkodre och till en plats där en yngre man väntar på oss. Han hör till Ndervatjfamiljen och vi följer honom mellan betongmurar och längs en grusväg med många nya pölar. Tuppar och hundar springer fritt men är harmlösa. På andra sidan en järnvägsräls träffar vi hans familj. De lever i ett hus bakom några träd och oroas av hot om blodshämnd. Hittills har tre i deras familj och tre i motståndarfamiljen mördats. Situationen har blivit värre av att polisen råkat mörda en person och att det vid ett tillfälle var två som dog. Bara en av dem räknades. Vi dricker kaffe och druvdestilatet raki när situationen och hemskheterna förklaras. Om det inte börjat bli sent hade vi säkert setat kvar här ännu längre.

Det är omvälvande att gå direkt från Ndervatjs historier till den fina miljö vi nu sitter i. Lokalen är traditionellt inredd och en kock arbetar vid en spis med en stor öppen eld. Den ena underbara rätten efter den andra landar på våra bord. Till och med vår vegan får bra omvårdnad. Medan vi äter springer Mikael fram och tillbaka för att ordna så att vi får våra rum utan att märka det och så att väskorna skall finnas i dem när vi ätit klart. Framgången tycks gå lite i vågor för hotellet, Tradita, hade först placerat reseledaren i samma rum som en av kvinnorna i gruppen.

Ett par timmar efter att vi ätit klart och gått till våra rum kommer några regndroppar. De ökar i mängd och storlek. Snart vräker det ned och vi trivs med att ovädret inte var över oss när vi var utomhus. I morgon hoppas vi att det inte är kvar för då skall vi åka båt på Komanisjön och ta oss till Valbonadalen.